Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
7 oktober 2011 under Analys | 5 kommentarer

Kreativa klassen en lögn?

Tobias Tobias

Det verkar pågå ett skifte kring diskussionen om de kreativa näringarna och hela ”den nya/kreativa ekonomin”. På flera håll hörs en mer skeptisk (eller kanske mer nyanserad) ton än den ofta utopiska utgångspunkten som präglat mycket av diskussionen under 1990- och 2000-talen, exempelvis av Daniel Pink, Chris Anderson och inte minst Richard Florida för att nämna några.

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken ”Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att ”digitala parasiter förstör the culture business”. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (”kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

  • Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
  • Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

4 kommentarer
  1. kjell skriver:

    Tobias ”now we talking” Trevlig helg, återkommer i ämnet

  2. Leif Rehnström skriver:

    Jag håller med att det är ett problem att vi fastnar i KKN sektorn och förväntar oss stor tillväxt där. Den stora förändringen och tillväxten sker när vi applicerar KKN och ICT på befintliga industrier. Det är också så jag tolkar Daniel Pink när han pratar om att reproducerbara processer hamnar i låglöneländer.

    Ett exempel på detta är bilar. Tänk på vilka faktorer som spelar in vid ett bilköp idag. Vi förutsätter att bilen ska fungera, men det som särskiljer tillverkare är de digitala tjänster som kopplas till bilarna både innan köp, i själva bilen och efter köp. Ford fick stora problem med vissa modeller i USA för att gränssnittet i bilen var ”fult”, det är helt nya spelregler, men vi ser tyvärr inte detta som ett bidrag från KKN och ICT utan fortsätter att se de sektorerna som egna branscher.

    Det är hur som helst positivt med en mer nyanserad diskussion kring KKN. Tack för att du bidrar till den!

  3. Christina Rådelius skriver:

    Äntligen, Tobias! Bra slutsatser! Jag har reagerat på att de argument jag och många med mig haft för att det offentliga skulle satsa på att bygga upp infrastrukturen inom området har lett till en alltför instrumentell och ekonomiskt orealistisk politik.
    Det är dax för en mer nyanserad diskussion!

    Att kreativa klassen är en lögn är inte så konstigt om man studerar hur Florida har definierat den. Om jag minns rätt så kan man se att hög utbildning, oavsett i vad, är det som är utslagsgivande. Den insikten fick mig att tappa intresse för Florida och hans efterföljare.

  4. Christina Rådelius skriver:

    … Floridas och hans efterföljares forskning.

  1. By Konst i kris? « Kolofont on oktober 10, 2011 at 10 oktober 2011

    […] intressant frågeställning på kulturekonomi.se i dag: Kreativa klassen en lögn? I texten tas en artikelserie av Salon upp som frågar sig om konsten är i kris. Läste både […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas