Oj, vad det har pratats idag hos Konstnärsnämnden. Där höll nämligen Myndigheten för kulturanalys (som jag sitter i insynsrådet för) en heldag kring kulturens finansiering.
Och då funderar de just kring den samlade finansieringen.
Att de över huvud taget prövar frågan är nytt och bra. Kulturrådet har ju tidigare begränsat sig till vad de själva finansierar. Andra verksamheter — tänk till exempel Kungliga filharmonikerna — har inte funnits med då de finansieras av Stockholm läns landsting.
Men utvidgningen medför förstås en mängd svårigheter när det gäller praktiskt genomförande, till exempel för avgränsningar. Ska musikindustrin också då inkluderas? Det var en fråga som själv lyfte i en efterföljande open source-diskussion. (Svar ja om ni frågar mig — om kulturpolitiken ska komplettera och korrigera marknadsmekanismerna så måste man förstås hur marknaden fungerar.)
Jag gillar att Analysmyndigheten är så öppen inför sin uppgift som granskare av och rådgivare till kulturpolitiken. Det beror säkert på att de flesta kommer från andra fält; tre personer på det lilla kansliet har bakgrund från miljöområdet.
Nedan bild på Anne-Britt Gran från Handelshögskolan BI i Oslo. Hon krossade några myter kring kultursponsring, som att det inte bara är stora företag som arbetar med sponsring av eller samarbeten med aktörer inom konst och kultur: 31 procent av företagen med 1-4 anställda menar att de sponsrar/samarbetar. Kultursponsring och samarbeten är inte heller bara ett stadsfenomen. Visserligen är summorna störst i huvudstaden Oslo, men sett till antal företag ligger Oslo sist på listan.
