Svenskt näringsliv släppte igår en rapport som igår ledde till stora reaktioner. Orsaken till reaktionerna var att rapporten, med namnet ”Konsten att strula till ett liv”, föreslår sänkt studiestöd till humaniorastudenter som enligt rapporten etablerar sig på senare på arbetsmarknaden än studenter inom teknik och tillverkning.
Jag ska erkänna att jag inte läst rapporten — skäms att jag ändå uttalar mig i DN idag — men jag tillåter mig ändå ha några synpunkter utifrån den diskussion som förts igår och idag. Fyra spontana reaktioner, och så lägger jag till en femte via Emma.
1) En betydande del av näringslivet kan faktiskt härledas till kulturföretagande, inte minst sett till sysselsättning där siffran ligger kring fem procent. Det är bland annat exakt det här som jag har försökt beskriva i olika sammanhang de senaste tio åren.
2) Ett samhälle där inte humaniora betonas låter både skrämmande och dödstrist. Är syftet att skapa raka led med välkammade individer på väg utan omvägar mot sina vinstmaximerande jobb? Och hur spännande blir Sverige eller svenskar utan förmåga att diskutera eller visa upp kultur? Hur blir ett samhälle där vi inte bär med oss grundläggande värderingar? Och vem ska göra kalkylerna för vad som är lönsamt eller inte?
3) Även om inte kurserna leder till jobb så är det tydligt att även kulturellt deltagande är viktigt. Se till exempel Pier Luigi Saccos inspel om Kultur 3.0 där han menar att diskussionen om det ekonomiska och sociala bidraget från kultur inte får stanna vid vad några sektorer levererar, utan om deltagande. Detta apropå hobbykurser. Sedan kan man förstås diskutera hur långt ett samhälle ska gå i sina subventioner, men det är fel att direkt nedvärdera den här typen av aktiviteter.
4) Och från ett ekonomiskt perspektiv går det inte att bortse hur kreativitet och innovation allt mer lyfts fram för att skapa välstånd. Häromåret kom till exempel en IBM-studie där ”kreativitet” lyfts fram som den viktigaste egenskapen för chefer idag. Frågan hänger ihop med hur svenska varumärken ska kunna nå den kinesiska medelklassen, kontra att svenska företag får nöja sig med att vara lägre betalda underleverantörer till utländska designers. Hur kopplar detta till kultur eller humaniora? Jag kan börja prata om innovationsimpulser och mångfald; det finns även studier kring detta. Det är förstås alltid svårt att peka på förhållandet mellan orsak och verkan, men Steve Jobs gör faktiskt det i sitt tal vid Stanford 2005, ett oerhört inspirerande tal över huvud taget. Här talar han om nyttan han har haft av att läsa kalligrafi, trots att det skedde planlöst.
5) Bloggkollegan Emma Stenström lägger till ett femte perspektiv — utbildningsperspektivet — i SvD och skriver att Svenskt Näringslivs förslag är ”så dumt att man knappt tror att det är sant”. Och fortsätter ” På andra håll i världen går tankegångarna åt precis motsatt håll. I USA kom till exempel nyligen en stor studie som visar att det är nödvändigt att integrera humaniora, det vill säga ”liberal arts”, i den grundläggande utbildningen av ekonomer för att kunna skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.”
Andra röster i debatten är bland annat teaterförbundets ordförande som säger till Ekot att ” Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”
Per Svensson skriver läsvärt i Sydsvenskan: ”Tack tack tack för ett lyckat skämt!”
Fackförbundet DIK skickade ut ett pressmeddelande igår där de startar ett upprop om att humanister bidrar till samhällsnyttan. Karin Linder, förbundsordförande, säger att ” Vi vet att tillväxt kräver kultur. Men så länge som Svenskt Näringsliv vägrar att se det skapar vi, snarare än undanröjer vi, hinder för att låta de kreativa näringarna blomstra”.
Evelina Wahlqvist skriver tycker att problemet är felformulerat: ”Insatserna bör istället sättas in i en senare fas och bemöta frågan: Hur skapar vi en arbetsmarknad och ett näringsliv där många olika kompetenser kan verka och också mötas?”
Sanna Rayman på SVD:s ledarsida har ett delvis annorlunda perspektiv — och det är nyttigt. Hon skriver: ”Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras.”Absolut en viktig poäng, men som mer hänger ihop med information än begränsade studiemedel.
***
Uppdatering; Röster i debatten.
-