Kultur-
ekonomi

Låga eller obefintliga utställningsarvoden handlar inte om budget –
utrymme hos konstinstitutionerna, utan om vilka mentala föreställningar
som är fastmurade när budgeten sätts. Det anses normalt att
ge konstnärer mycket låg ersättning. Därför blir det också en liten
budgetpost. Men det måste inte vara så.
Inga priser är självklara. De är bara resultat av tradition och uppfattningar.
Priser för olika saker och tjänster har som allting annat sin idéhistoria,
med olika milstolpar. Flygbiljetter låg på en viss nivå innan
Ryanair förändrade den marknaden. Vad en nedladdad låt skulle
kosta var osäkert innan Apple bestämde sig för priset 0,99 dollar i sin
Itunes Store.

Men när nya standarder har etablerats finns en enorm tröghet som
kräver ett strukturellt skifte för att en ny förändring kan ske.
Uppfattningarna som får styra står som fastmurade: eftersom vi skapar
vår världsbild utifrån jämförelser – referensobjekt – så blir vi ofta
fast i vissa uppfattningar om vad saker ska kosta, vad som är en rimlig
ersättning. Det är dessa referenspunkter som vi sedan utgår från om
vad som är rätt och rimligt. De har en dramatisk effekt och handlar
inte bara om priser utan alla våra uppfattningar.

En illustration av kraften i de här referenspunkterna finns i Dan
Arielys bok Predictably Irrational som återger ett experiment där han
läser en dikt för en samling studenter. Han säger att han inte vet vad
uppläsningen bör kosta och delar in studenterna i två grupper. Till den
ena gruppen ställer han frågan om det är värt 10 dollar att höra honom
läsa dikten. Till den andra är frågan om det räcker att betala dem 10
dollar för att få läsa dikten. Som följdfråga undrar han vad priset
borde vara för att han skulle läsa kort- respektive medellånga och
långa versioner av dikten (för övrigt Walt Whitmans Leaves of Grass).
Gruppen som först fick frågan om det var rimligt att betala 10 dollar svarar i snitt att uppläsningen är värd priset 1, 2 eller 3 dollar beroende
på vilken version som avses. Gruppen däremot som inledningsvis
fick frågan om det var rimligt att få 10 dollar för att lyssna svarar att
det räcker att få mellan 1,30 och 4,80 dollar beroende på vilken version
av dikten.

På motsvarande sätt betalas ersättningar ut till konstnärer, utifrån vad
“rimligt” anses motsvara. Det handlar således inte om budgetutrymme,
utan om vilka mentala föreställningar som är fastmurade när
budgeten sätts.

Om vi skulle dela ut en enkät till konstinstitutioner i Sverige skulle
vissa svara att det är naturligt att konstnärerna själva ska betala för att
få ställa ut genom att egenfinansiera sin tid och sin produktion.1
Andra skulle svara att konstnärerna kan få ersättning för vissa faktiska
utlägg som resor och hyra av utrustning, men inte tiden som de lägger
ner. I undantagsfall hade någon sagt att konstnärerna ska få betalt
för både sin tid och alla utlägg.

Det är dessa olika synsätt som vi finner i Reko-undersökningen som
den här rapporten presenterar och som bygger på en enkät som alltså
har delats ut. Bland de 86 konsthallar och museer som har studerats
märks alltså tydliga skillnader i attityderna. Vissa vill hellre ställa in
en utställning än att inte följa det statliga MU-avtalet som Konst –
närernas Riksorganisation (KRO) förhandlat fram.2Andra sätter sina
egna villkor.

På det stora hela finns ändå en gemensam referenspunkt för såväl
konstnärer som konstinstitutioner: det är normalt att konstnärer
generellt sett tjänar lite pengar. Om konstnärerna hade tyckt något
annat hade de aldrig godkänt de villkor som erbjuds utan gjort något annat i stället. Därmed inte sagt att alla – eller ens någon – menar att
det är bra så. Att det saknas pengar är väl det vanligaste samtalsämnet
inom konsten och kulturen?

I Konstnärsnämndens rapport “Konstnärernas inkomster” från 2009
framstod det tydligt att konstnärer i snitt har lägre inkomst än övriga
befolkningen, särskilt låga lönenivåer har bildkonstnärer. Även om
spridningen bland bildkonstnärerna är stor, så tjänar halva gruppen
mindre än 10 850 kronor i månaden.3

Men de här siffrorna mottas ofta med en gäspning, för bekräftar de
inte bara vad vi trodde att vi visste? Uppgifterna kan också tolkas på
två sätt: för det första en tillåtande nick att det är så här det är och
kommer förbli, för det andra med en reaktion som leder till att faktiskt
fundera över varför det är så här.

Den här rapporten – liksom projektet Reko som står bakom den – är
ett resultat av en sådan reaktion. Fokus ligger på ersättningen till
konstnärerna från konstinstitutionerna och det är en avgränsning
som känns bra när jag tar del av resultaten. Dels för att problemformuleringen
sätter fingret på hur gamla traditioner fortsätter råda trots
att konstscenen – eller egentligen verken – har förändrats. Konstnärer
arbetar ju idag inte på samma sätt som tidigare med att sälja saker, det
vill säga målningar eller skulpturer. Men låt mig återkomma till det
snart.

Dels också för att ämnet tydliggör att konstnärerna även har svårt
att ta eller få betalt när de ställer ut på offentligt finansierade konst –
institutioner, som vi tror ska ge konstnärerna en någorlunda rimlig
ersättning.4 I en ytterligare rapport från Konstnärsnämnden, “Konst –
närerna i kulturpolitiken”, konstaterade författaren, Per Svenson, också: “Endast tre av de till regeringen återrapporteringsskyldiga
myndigheterna betalade utställningsersättning under 2004– 2005:

Moderna Museet, Nationalmuseum och Riksutställning ar. Genom –
snittet för ersättningens storlek ligger på ca 4 000 kr per konstnär.”5
Kulturborgarrådet i Stockholms stad, Madeleine Sjöstedt (FP), har
förordat stadens konsthallar att följa det statliga MU-avtalet. Hon har
även i en debattartikel uppmanat andra kommuner och regioner att
göra detsamma, men inte fått svar. Bryr de sig inte?

Att hon inte fått några svar på sin debattartikel om ersättningar beror
troligtvis på att frågan anses liten och inte ens når andra politiker. När
jag diskuterar med olika kulturpolitiker ute i landet är kunskapen
kring utställningsersättningar liten. Vi ska komma ihåg att nästan alla
i kulturnämnderna i Sverige på kommunal och länsnivå är fritidspolitiker

och beslut om driftsbudgetar fattas rutinmässigt i de flesta fall: Matteusprincipen (“åt den som har ska vara givet”) är den mest dominerande
principen i kulturpolitiken.6
En tolkning av den andra sidan av det här myntet blir “den som inte
får ska inte heller ha”. Någon måste alltså lyfta frågan om utställningsersättningarna
till en principiell nivå för att ett politiskt beslut
ska kunna tas.

“Det här är en stor fråga”, menar Madeleine Sjöstedt. “Höjden av
kvalitet i kulturlivet avgörs av konstnärerna och de är normalt inte
heltidsavlönade. Då måste man se till att de ersättningssystem som
faktiskt finns också utnyttjas. Om man inser det – då förstår man
också att det här är en jättejätteviktig fråga. För det spelar ingen roll
hur många tjänstemän som finns på förvaltningar och institutioner,
om det inte produceras kultur finns det inget för dem att göra.”

Låga eller obefintliga ersättningarna har också en väldigt direkt effekt
för konstnärerna eftersom de utan ersättning hamnar utanför socialförsäkringssystemet
och därmed får minimal sjuk- och föräldrapenning
liksom pension.
***
Parallellt med den välbekanta rapporteringen om låga löne- och
ersättningsnivåer hör vi om något annat som kan få oss att tro att
en förändring är på gång. Det talas om konstnärer som entreprenörer
i den kreativa sektorn och att denna växer snabbare än ekonomin
i övrigt, liksom hur konsten kan bidra till kreativitet och innovation
till andra sektorer och om nya konsthallar och kulturhus som ska profilera
städer och regioner.

Konsten och kulturen anses på så sätt fungera som viktiga byggstenar
i samhällets tjänst. Konsten ska göra oss mer kreativa samtidigt som
den ska marknadsföra platser.
Det är lätt att tro att konstnärerna automatiskt är vinnare i en sådan
utveckling, men det finns några förklaringar till varför så inte är
fallet. Frågan om utställningsersättning till konstnärer är dessutom
en del av en större fråga: varför har konstnärer så svårt att ta betalt?

Det finns flera svar. Låt mig försöka diskutera några olika faktorer
från ett kulturekonomiskt perspektiv.
För att återkomma till varför inte ens offentliga institutioner ligger på
en högre ersättningsnivå till konstnärer är det viktigt att se att kulturpolitikens
redskap inte är konstnärer utan förvaltningar och institutioner.

Anledningen är förstås att förvaltningen ska administrera och
planera för kulturpolitiken samt att institutionerna blir utförare och
kontaktytor mot allmänheten, medan finansiering av enskilda personer
är snävare. Principen med armlängds avstånd är stark och dess –
utom relevant.

Men vad som sker om vi betraktar hur en budget fördelas – och detta gäller även privata konsthallar – beror på något djupt mänskligt: man
är sig själv närmast. Madeleine Sjöstedt menar att det är något hon
verkligen lärt sig under sina snart fyra år som Stockholms kulturborgarråd:
“Det är alltid lättare att argumentera för ännu en tjänsteman
än mer pengar till andra. Organisationer funkar så: de är självbevarande
och ser till sitt eget. Inte nödvändigtvis för att man vill någon
annan illa utan för att man ser sina behov tydligast.”

Det finns undantag där man tagit principbeslut som innebär att MUavtalet
ska följas. På Färgfabriken säger verksamhetsledaren Pernilla
Lesse: “Vi skulle aldrig säga till en konstnär att vi vill ställa ut den,
men att vi tyvärr inte kan betala någon ersättning. Alla som ställer ut
ska få ersättning enligt MU-avtalet. Kan vi inte betala så gör vi inte
den utställningen.”

På Göteborgs konsthall säger chefen Lene Crone Jensen att konstnärerna
alltid ska ha betalt: “Jag menar att konstnärer ska ha en annan
position i samhället än de har och har haft. Alla ska belönas för sina
jobb och sina insatser. Vi försöker inte minimera, vi vill gärna ge mer,
men vi är också begränsade. Vi försöker följa KRO:s riktlinjer. Om det
innebär en någorlunda rimlig betalning kan man alltid diskutera.”
Vilket ansvar ligger på konstnärerna? Det blir tydligt vid en rundringning
att det finns en rädsla för att förhandla, i alla fall med insatsen att
utställningen inte blir av.

Vi ska också komma ihåg att konstnärerna inte har valt konsten för att
förhandla eller för att tjäna pengar. Det finns inte sällan ett avståndstagande
från pengar och marknaden. Konsten vilar på en annan
logik än den ekonomiska, men priset för att syssla med “det omätbara”
har varit en svårighet att själv ta betalt. Det är därför gallerierna
fyller en sådan viktig funktion, som mäklare mellan marknadslogiken
och den konstnärliga.

Till detta ska vi lägga på den romantiska idén om att konstnären är en
person som inte behöver pengar. Men, som en konstnär påpekar i ett
samtal, nuförtiden kräver konst stora produktionskostnader. Bara att kopiera upp ett fotografi kostar drygt 10 000 kronor och att fylla en hel
utställning mycket mer.

Dessutom, fortsätter konstnären i vårt samtal, förutsätts att det finns
hur mycket tid som helst för att hjälpa till inför en utställning. Det
innebär ett feltänk, för om utställningsersättningarna ligger på en låg
nivå och vi exkluderar det fåtal, etablerade konstnärer som tjänar bra
på att sälja sin konst, måste konstnären arbeta med annat också för att
försörja sig. Då finns det inte hur mycket tid som helst att oavlönat
hjälpa till med förberedelserna inför utställningen, som hängning
exempelvis.

Värdet av tid gäller också produktionsprocessen. Karin Willén, ord –
förande i KRO, diskuterade under ett seminarium på Kulturhuset om
behovet att bokföra sin tid. “Inte exakt, men för att skapa en större
kontroll över sin egen situation. Att kvantifiera är egentligen inte ett
problem utan en möjlighet.”

Det finns ännu en orsak till varför konstnärerna har klarat sin förhandlingssituation
så dåligt. Konstnärerna säger sällan eller aldrig
“nej tack” om priset inte är det rätta. Dels för att – för att citera en
konstnär som vill vara anonym – det ger så mycket på andra plan att
få ställa ut, att det är en förmån att få verka som konstnär och syssla
med det som man helst vill. Dels för att om man säger nej finns det en
mängd andra konstnärer i samma kategori som står på kö för att få
ställa ut.

Ekonomer skulle beskriva det som att det finns ett överutbud, att
“råvaran” är outsinlig. Men finns det inte också många advokater eller
hantverkare och de lyckas ändå ta betalt? Jo, men om de tackar nej
finns det ändå tillräckligt många andra köpare (och om det inte finns
det så får de ta ett annat jobb). Problemet för konstnärerna är att finns
för få “köpare”, det vill säga konsthallar och institutioner. Känslan är
därför att man tvingas vara nöjd med de möjligheter som ges och om
man förhandlar – och nu refererar jag återigen några konstnärer som
jag talat med – får man ett dåligt rykte som en jobbig person.

Därför blir det inte ens en förhandling. Det blir bara en nickning till
svar på påståendet att det är det här och det här som gäller.

Konsthallschefen i Göteborg, Lene Crone Jensen, kan kanske lugna:
“Jag betraktar inte konstnärer som försöker förhandla som jobbiga.
Vi måste förstås lyssna på argumenten, även om det är upp till oss som
institution att sätta gränser sedan.”

En lösning handlar dessutom om att inte bara se till sitt eget bästa,
utan att tacka nej om inte vissa villkor uppfylls. Men ett krav för att
detta fungerar är att ingen går med på sämre villkor. I spelteorin brukar
man hänvisa till “fångarnas dilemma” för att beskriva detta, men
i stället för exemplet med fångar är det idag vanligare att illustrera
situationen med att man ska ta sig till jobbet. För en individ går det
snabbare att ta bilen än bussen, men om alla skulle ta bilen så uppstår
köer. Resultatet utan samverkan blir att alla tar bilen, men att restiden
blir längre än om de flesta tog bussen. I det här läget finns det ännu
mindre anledning att ta bussen om alla andra tar bilen: köerna finns
ju där ändå.

***

Konstnärerna måste ändå inse att man inte kan få betalt för all tid och
för allt material. Det får ingen.
Men alla betalar sin elektriker. Eller?

Ja, på något sätt, men inte för allt. När du köper ett hus kan du göra en
elbesiktning utan att betala för den. Det är möjligt eftersom elektrikern
hoppas att du ska anlita honom för jobb sedan, men det är inte
säkert. Ändå kanske han har flera anställda som ska få lön utbetald,
oavsett om det kommer in uppdrag eller inte. Nästan alla branscher
fungerar så att innan du har något att sälja måste du arbeta gratis med
utveckling och investera i marknadsföring. Det är inte bara för konstnärerna
som ersättningen först kommer i efterhand.

Vad som däremot krävs är att man kan ta tillräckligt betalt i något
läge. Det är det här som börjar bli ett problem för många konstnärer
idag: det som tidigare varit en rimlig logik börjar falla. Att det varit
möjligt att betala konstnärer en liten eller ingen ersättning för utställningar
beror – utöver de faktorer som vi tidigare nämnt – också på
tanken att utställningen fungerar som ett skyltfönster för både konstnären
och verken. Pengarna ska komma in i ett senare läge då verken
kan säljas. Det här fungerar så länge något verkligen kan säljas.
Skivbolagen marknadsförde exempelvis länge sina artister genom att
betala ut turnéstöd som innebar att festival- och konsertarrangörer
kunde boka artister till en rimlig ersättning. Men eftersom skivbolagen
säljer färre skivor är turnéstödet borta och även artisterna vill
ersätta sina förlorade intäkter på skivförsäljning med livegage. För
som sagt, pengarna måste komma in någonstans om verksamheten
ska kunna drivas vidare.

Även konstmarknaden har förändrats. Tidigare såldes saker i form av
målningar och skulpturer, sådant som kunde hängas på väggen eller
ställas på ett bord. Idag arbetar allt fler konstnärer med utställningsspecifika
verk såsom till exempel videokonst, installationer och
sådant som gränsar till teater. Därför blir det allt mer relevant att
konstverken börjar värderas utifrån tidsåtgång och materialkostnad,
samt att utställningarna börjar betraktas som en “marknad” i sig som
måste ha fungerande villkor och inlemmas i kulturpolitiken. Att för –
orda att offentliga institutioner ska följa MU-avtalet är därför en
viktig insats.

Har konsthallarna och museerna råd med detta? Ja, om de planerar
för detta, i alla fall om politikerna gör det. Inställningen är det som
främst spelar roll. Det är slående när man granskar resultaten i undersökningen
som presenteras i den här rapporten. Det är inte de stora
eller statliga institutionerna som gör bäst ifrån sig generellt. Erik
Krikortz är en av de ansvariga i projektet Reko och han säger i sin analys:
“Det går att vara ambitiös och arbeta professionellt med en liten
budget och publik. Omvänt går det att vara oambitiös och oprofessionell
med en stor budget och publik.”
Men med högre ersättningar blir det färre utställningar, är den återkommande
reaktionen. Och det kan väl inte gynna konstnärerna?

Jag skulle vilja säga att den reaktionen bottnar i två felaktigheter varav
den ena har sin förklaring i en isolerad syn på sin verksamhet och den
andra i okunskap om vad som faktiskt kostar. Det synsättet beror på
att man begränsar sig till att bara se vad den rörliga verksamheten kostar.
Det kan en verksamhetsledare göra, men inte en politiker eller för
den delen en investerare i en privat konsthall. De arvoden som vi diskuterar
är nämligen relativt små poster både sett till vad den anställda
personalen och lokalerna kostar. Enligt de uppgifter som konstinstitutionerna
har lämnat till Reko ligger typiska kostnader för personal på
40–55 procent av den totala budgeten, lokaler på 20–35 procent och
konstnärsarvoden på 0,5–5 procent. En medelstor konstinstitution
har typiskt sett en budget på cirka 1–11 miljoner kronor per år.

Jag säger inte detta för att påvisa att det är för dyrt att bekosta museer
och konsthallar, utan för att betona vad som framför allt kostar är
personalen och lokalerna. Att inte utnyttja lokalerna – till exempel
genom att göra färre utställningar – skulle innebära ett resursslöseri.
Det är som att hyra eller köpa ett hus men bara bo i det två månader
om året. I förhållande till det här resonemanget blir det närmast
löjligt att diskutera i termer av några tusen hit och dit i konstnärs –
arvoden.

En annan felaktighet handlar om att man måste fundera från ett
helhetsperspektiv kring när och hur konstnärer ska kunna ta betalt,
särskilt i ett kulturpolitiskt sammanhang. Om konstmarknaden är
förändrad måste också ersättningarna anpassas. De som finns bör
dessutom se till att konstnärer inkluderas i den arbetsmarknad som
ligger till grund för sjukpenning och pensioner och liknande. Det är
inte heller rimligt att å ena sidan tillgodose dyra utbildningar och å
andra sidan inte använda sig av de relativt små medel som krävs för
att stärka arbetsmarknaden.

Avslutningsvis är det värt att fundera kring huruvida mer administration
och strikta ersättningsmodeller påverkar den kreativa processen både sett till relationen och riskviljan (man vet ju inte alltid vad som
kommer ur ett samarbete och tvekar kanske därför att sätta igång).
Riskerar vi inte att konstnärerna ställs mot utställningsinstitutionerna
som två motparter, med risk att undergräva det viktiga förtroendet
dem emellan? Jag tror inte det. I avtalsdiskussioner är det oundvikligt
att motpoler skapas, men om avtalen sedan följs så kan destruktiva
förhandlingar och motsättningar undvikas, administrativa frågetecken
läggas åt sidan och arbetet inriktas mot konstnärliga aktiviteter.

Kort sagt handlar det om att skapa en välsmord branschpraxis, med
färre frågetecken. Hittills har det saknats både problemformuleringar
och information. Flera gånger när jag pratar med både verksamhetschefer
och konstnärer frågar de hur det ser ut på andra ställen.
Transparensen har, trots att så många konstinstitutioner är offentliga
verksamheter, varit dålig. Därför är den här undersökningen viktig,
för att vi nu får något att diskutera utifrån. Vilken standard är egentligen
rimlig? Inga priser är självklara.