Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
15 mars 2011 under Samtal | 3 kommentarer

SAMTAL/Max Valentin: Det finns stora möjligheter att göra en stor förbättring för många

Tobias Tobias

Crowdfunding är det nya svarta i kulturen. Eftersom många brottas med brist på pengar är ofta intresset stort för nya modeller att finansiera sin verksamhet. En av dem som har funderat kring crowdfunding – eller på svenska: användar- eller folkfinansiering — i ett svenskt, kulturpolitiskt sammanhang är Max Valentin som tagit initiativet till Crowdculture – en plattform för crowdfunding av kulturprojekt. Crowdculture drivs tillsammans med Fonden Innovativ Kultur och har nyligen avslutat sin första testperiod som ledde till finansiering av sex projekt.

23 maj deltar Max Valentin tillsammans med bland andra Joakim Jardenberg på en utbildningsdag hos Volante Academy på temat ”Digitalt deltagande – sociala medier och crowdfunding”.

Vad är crowdfunding?
Det handlar om att individer gemensamt går samman och skapar en pool av resurser för att genomföra någon form av projektidé. Det handlar ofta om nystartade företag, sociala projekt, lokal journalistik eller som vi, applicerat det på kultur.

Begreppet kan kanske bli tydligare om man skriver ut det som ”crowd sourced capital”, det vill säga en annan strategi till finansieringsströmmar än till exempel riskkapital, offentlig finansiering eller det kanske vanligaste, egenfinansiering.

Vad är egentligen nytt i detta? Att flera är med och finansierar har väl gjorts tidigare?
Att individer går samman för att skapa något man anser sig ha gemensam nytta av som kyrkor, Dramaten och vissa av Ibsens föreställningar är inget nytt utan där har just denna typ av finansieringsupplägg använts.

Det som däremot man kan påstå är nytt är enkelheten och transparensen i finansieringsprocessen som webbtekniken ger oss. Samma teknik ger oss också förutsättningarna att bryta oss utanför det personliga nätverket vilket varit betydligt mer utmanande tidigare.

Crowdculture har varit ett försök att integrera crowdfunding-modellen i kommunal verksamhet, nämligen Stockholm stad. Är den offentliga kopplingen viktig?
Ja, för oss har det varit väldigt viktigt. De crowdfundingmodeller vi kan se växa fram bygger enkom på tanken av (mikro-)mecenatskap och att skapa autonoma strukturer online. Vi tror på någon form av ”Nordisk modell” där finansieringen av vad vi upplever som relevant för det gemensamma sker i samverkan.

Man skulle ju kunna tänka sig att vårt system enkom blandade företagspengar med privatpersoners, men det skulle förta en stor del av syftet med projektet. En drivkraft för oss har varit att öppna upp för möjligheten för fler att ta ett steg in på den semi-offentliga arenan som kulturstockholm är. Detta är en kulturpolitisk handling som syftar till att på ett konstruktivt sätt utmana expertrollen, stärka lobbynätverk och kvalitetskriterier och där med hur ekonomiska medel fördelas.

Innebär crowdfunding att den offentliga finansieringen kan minska genom att fler blir delaktiga på individnivå?
Jag är inte säker på om ökad delaktighet inom ett fält innebär minskat offentligt fokus på området. En kraftig ökning av högskolestudenter under efterkrigstiden har ju inte inneburit mindre offentliga medel till akademierna utan tvärt om, större offentliga satsningar och mer privat kapital i form av till exempel forskningsmedel.

Varför deltar man och medfinansierar? Får man tillbaka något?
I det test vi genomfört uppger tretton procent att de medfinansierar för att en kompis lagt upp ett projekt, sexton procent för att de vill stödja Stockholms kulturliv och cirka tjugo procent för att de hittat ett projekt de gillar. De flesta har dock gått med på grund av nyfikenhet kring systemet.

Personer som anmält projekt till sidan har uppmanats att definiera vad de ger tillbaka till de som finansierat dem. Få har dock uppgivit att detta påverkat deras val och vad man fått har kanske inte upplevts som så spännande. Men om vi iakttar mer mogna system som Kickstarer.com så förstår man snabbt att detta är ganska viktigt. Vi ser att ett viktigt steg för utvecklingen av Crowdculture är att hantera vilka licenser projektägare väljer att distribuera sina resultat under.

Vilka är de största slutsatserna från projektet?
89 procent av de cirka 170 som var betalande medlemmar i testet uppger att de skulle fortsätta vilja vara med och antalet betalande medlemmar ökade i slutet med cirka 28 per vecka. Om man utgår från den tillströmning av medlemmar vi såg och extrapolerar det över ett år så innebär det ett tillskott på drygt 800.000 kronor till Stockholms kulturliv årligen. Det är nästan i nivå med den budget staden avsätter för utdelning via Fonden för Innovativ kultur. För mig så är det en indikation på att finns en stor potential.

Mindre roliga slutsatser är att vi alla, såväl medlemmar som skapare av systemet, befinner oss tidigt i en lärcykel. Många saknar en förståelse för vad som händer och vår pedagogik har varit mer än bristfällig. Men jag gissar det är därför man testar saker, för att lära sig om hur saker och ting fungerar. Kontentan av det är om vi förhåller oss lite ödmjukt till varandra så finns det stora möjligheter att göra en stor förbättring för många.

En kommentar
  1. Håkan Sandberg skriver:

    Det är så förtvivlat viktigt att PRÖVA. Jag har hört kritik mot detta projekt, men få kommer med alternativa idéer … Hoppas på fortsättning.

  1. […] Samtal mellan Tobias Nielsén och Max Valentin, VD på Fabel kommunikation på bloggen Kulturekonomi… […]

  2. […] Samtal mellan Tobias Nielsén och Max Valentin, VD på Fabel kommunikation på bloggen Kulturekonomi… […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas