Alla var där. I alla fall var det många – 400 personer, överanmält – på plats under Swecults konferens Kultursverige 2040 i Stockholm idag. Konferensen byggde vidare utifrån boken ”Framtiden är nu” som jag redigerat ihop med Sven Nilsson. Flera författare var med och tog plats i panelerna. Det var väldigt roligt att se hur boken kunde fungera som underlag för samtalen — och höra hur detta redan har skett på olika håll runt om i Sverige.
Känslan var mys. Kanske ett lugn före stormen? Även om många faktiskt pekade ut stora utmaningar eller farhågor framåt – ”om vi har en kulturpolitik 2040” som Eva Hemmungs Wirtén formulerade det – så var stämningen tillbakalutad. Som om vi till slut tror att allt löser sig. Jag är inte säker att kulturpolitiken har en sådan enkel resa framför sig framåt. Några försökte även plantera små bomber. Kanske de fäste hos någon. Vanja Hermele om jämställdhet, exempelvis, liksom Lars Åberg om parallellvärldar och kulturblandning.
Och detta trots att jag och Sven Nilsson i inledningen försökte underblåsa någon typ av debatt genom att köra ett rollspel med optimisten och pessimisten (vi växlade roller).
I övrigt så känner jag igen några saker från arbetet i boken. Diskussionerna fastnar mycket i nuet. Det behöver inte vara fel – framtiden formas just nu – men samtalet kretsar framför allt kring idag. En annan känsla är hur svårt det är att summera alla olika perspektiv och teman och ställa dem bredvid varandra i samma diskussion. Så fort det sker blir samtalet alltför diffust och rätt trist. Bäst blir det när en person utgår från olika teman, ofta sina specialiteter. Ungefär som i boken. Kanske har jag tunnelseende, men jag tycker samtalet blir bäst när vi blir specifika och vet vad vi talar om.
Dessutom var jag ordförande för ett seminarium med Sven-Eric Liedman och Nina Wormbs i panelen. En idéhistoriker och en teknikhistoriker — underbart! Jag har alltid haft en förkärlek för det historiska perspektivet (och har själv läst idéhistoria).
Två timmar i en fullpackad sal med rubriken ”Teknikens herravälde”, vilket vi började med att ifrågasätta direkt huruvida detta finns. ”Vi måste få syn på synen på teknik”, sa Nina och låt det bli bevingade ord inom kulturpolitiken, som ju i sitt förhållande till teknik är reaktiv och tar den för given, och låter andra – jurister, företag, IT-experter – diskutera och diktera villkor.
Ett tema som vi inte inkluderade i boken var skolan, men som dök upp under dagen i flera sammanhang. I vår session var ämnet lite mer aktuellt eftersom Liedman i dagarna är aktuell med sin debattbok ”Hets!” (här recenserad i DN: ”Årets viktigaste debattbok”). Apropå tekniken så tonade han ner teknikens funktion i skolan och lyfte i stället fram den mänskliga introduktionen till kunskap. Men han fick mothugg från andra som menade att undervisningen nog kunde uppfattas som häftigare från ett elevperspektiv med lite teknikhjälp.
En maratondag blev det. Nästan tre timmar på scen för mig. Men livet fortsätter — imorgon blir det en slutpresentation i Malmö. Hejåhå. Tur att kulturekonomi fortfarande känns spännande.