I några dagar till kan man hitta dokumentären ”The Promise” på SVT Play, en film om den svåra uppföljaren och en närstudie i en kreativ process och övertygelse. Det är en fascinerande inblick i hur albumet ”Darkness on the edge of town” kom till — men också hur svårt det är att med traditionella och rigida styrinstrument tro att man kan organisera kreativa processer. Det finns ingen projektplan med milstolpar.
Jag hade ju knappt lärt mig gå och prata när det här skedde, så jag har bara hört skivan i efterhand. Då ligger allt på plats, som vore det självklart. Låtordning, omslagsbild, själva låtarna.
Filmen visar att inget var klart. Allt var osäkert. Inledningen till ”Racing in the street” varierades hundratals gånger innan en variant valdes. Sidor av strofer fyllde anteckningsboken innan en slutlig text blev klar.
Processen.
Springsteen, bandet The E Street Band och managern Jon Landau sitter — som det känns — i ett enda rum under flera år och vet inte vart de är på väg. Det finns mängder av utkast till låtar att välja från. Det testas, spelas in, skrivs om, skrivs till. Dedikationen är total.
Samtidigt pressen.
Med genombrottsalbumet ”Born to run” hade Bruce Springsteen fått en publik på miljoner och förväntningarna var enorma. Dessutom hade en rättslig tvist med den förra managern försenat inspelningen med uppföljaren.
Övertygelsen.
Dels från bandet att deras ledare verkligen kommer föra dem in i mål. Förtroendet är häpnadsväckande. Dels övertygelsen hos Springsteen som väljer bort låtar varav flera skulle kunnat gå till rockhistorien — och en gör det med en annan artist — bara för att de inte passar in. Han vill skapa en helhet. Även om han inte lyckas verbalisera den eller ens ser den, har han en vision om hur slutresultatet ska låta. Till slut.
Det är en film också om ett manlig kreativt geni, så som vi sett så många gånger. Schablonerna finns även här. Det hindrar inte att jag känner beundran för Springsteen. Att skapa sig frihet att göra vad man vill medför också en enorm press — ansvaret ligger därmed i dina händer — medan musikvärlden dessutom ifrågasätter vad som händer, om något alls händer. Att i det läget sätta sin vision och konstnärliga integritet främst imponerar.
Men filmen handlar också trots allt om den kreativa, kollektiva processen. Springsteen gör inte det här själv. Han hade inte kunnat gjort det själv. Även om filmen fokuserar på honom så är det en viktig poäng.