Hultsfred kippar efter andan just nu. Rockparty har gått ut med datum för 2010, men först om några veckor vet vi om det blir någon festival nästa år.
Efter några års biljettförsäljning under förväntan samt finanskris kan ekonomin räddas genom att kommunen köper fastigheten och utvecklingsmiljön Rock City för 24 miljoner kronor. Men det finns villkor: alla fordringsägare måste godta uppskjuten betalning. Annars går den ideella föreningen i konkurs.
Hultsfreds kommuns åtagande har väckt stor debatt i Hultsfred och ställts mot satsningar på skola. Kommunen försvarar sig med att köpet ligger i linje med fokus (kommunens som musikkommun) och att det är andra pengar – nämligen näringslivsbolagets – och att det är en investering som betalas av på tid inom givna budgetramar.
Jag har just lämnat ett bidrag till antologin ”Kulturens kraft” som släpps nästa år. Min text handlar just om Rockparty och Hultsfred och jag pekar på att det som ofta lyfts fram som framgångshistoria snarare är full av misslyckanden. Det märkvärdiga är att föreningen och festivalen fortsatt ändå.
Men hur kan det komma sig att Sveriges mest legendariska festival ständigt tvingas slåss för att överleva? Svaret som Aftonbladet pekade ut i en artikel för några veckor var att sidoverksamheterna äter upp pengarna. Undertexten kan tolkas som att Rockparty borde sluta göra annat än festivalen – och bli en vinstdrivande organisation. Idag står det ju inskrivet i stadgarna att föreningen verka för Hultsfred, musik och ungdomar.
Men oavsett svar – bilden är egentligen mer komplicerad – så uppstår en ny fråga: hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang? Frågan är inte ny utan har funnits sedan föreningens start, till exempel då bilhallen köptes och byggdes om till Rock City. Frågan har även dominerat i höst i arbetet med att rädda ekonomin.
Det är möjligt att ett mindre format varit bättre för Rockpartys ekonomi — åtminstone i en strikt, företagsekonomiskt hållen analys där resultat alltid jämförs med risken.
Men frågan är om det hade varit bra för Hultsfred som ort? Är det inte så att andra verksamheter, invånare och kommunen i stort drar nytta av de effekter som Rockparty och Rock City genererar?
Utöver den turistekonomiska effekten på nästan 80 miljoner kronor per år, så uppstår inflöden på statsbidrag för studenter som skriver sig i kommunen, liksom det som vi kan beskriva i ord som image och varumärke, mångfald och livskvalitet. En kalkyl måste utgå från summan av de olika nämnda effekterna. Det går inte att isolera varje sak för sig, utan skatteintäkter måste läggas till övriga effekter.
Vad är då värdet av allt detta? Att vända på frågan ger en del svar. Ryck bort trettio år och fundera vad det hade kostat att skapa det som nu finns? Vad är en litens ort prislapp för en upplevelse- och besöksindustri med verksamhet året runt, ett kreativt minikluster med ständig tillströmning av ungdomar och en samhällsengagerad förening som vill arbeta för kommunens bästa?
Det har förts diskussioner om kommunens ansvar för sidoverksamheterna och Rock City-huset. Det är ju uppenbart att kommunen inte var med i allt från början, även om en hel del på senare år har planerats i samråd. Är det rätt att ändå komma efteråt?
Det finns givetvis ingen anledning att hålla verksamheter under armarna för sakens skull. Men om ett system har byggts upp som genererar jobb, skatteintäkter och turistinkomster blir frågan en annan, då handlar det om nulägets vinster och kostnader, liksom vad det hade kostat att få till stånd samma effekter från grunden. Jämför med att många städer försöker starta upp evenemang och utbildningar. På så sätt är det billigare att förvalta ett arv. Ingen har heller sagt att det är enkelt och utan problem att arrangera stora evenemang och skapa goda villkor för kreativitet på mindre orter.
I Hultsfred har inget varit enkelt. Men – som ett motto i huset lyder – går det inte så går det ändå.