Alla som känner mig vet att jag älskar tåg, och att jag ofta tågluffar på semestern.
(Det blir förresten en ny tågluff i sommar, men då är det inte jag som ska skriva resereportage, utan tonåringen som ska göra film. Han är så sjukt cool min fjortonåring, och har redan sålt in en filmidé som nu ser ut att bli verklighet. Mer om det senare.)
Hur som helst fick jag mitt tågmäte tillfredsställt i onsdags. En resa fram och tillbaka till Kalmar tog drygt 21 timmar – varav 15 tillbringades ombord på tåg som stod stilla, sakta tuffade framåt, eller backade.
Det var toppen: alla pratade med alla, SJ öppnade serveringen fri, och jag fick oceaner av ostörd arbetstid.
Bäst var dock utropen i högtalarna. Som när vi i slutet av resan kommit till Flen och datorerna pajat, så att vi inte kunde åka vidare mot Stockholm:
- ”Nu rullar vi igen – åt andra hållet”.
På vanlig svenska betyder det att vi ”backade” från Flen tillbaka mot Norrköping.
Ända tills datorerna kom igång igen, då hördes nämligen ett nytt utrop i högtalarna:
– ”Det är lite tråkigt, men nu fungerar datorerna igen, så nu kan vi åka vanliga vägen till Stockholm.”
INGEN ombord på tåget – klockan halv två på natten – tyckte nog att det var ”tråkigt” att åka raka spåret hem till Stockholm.
Ingen utom möjligtvis JAG, som trots allt tycker att det inte finns något bättre än att åka tåg; särskilt för kreativiteten. Attans vad mycket jag fick skrivet!