Sven Nilsson har analyserat kulturpolitiken och -sektorn sedan 1970-talet, både som akademiker och praktiker. Sedan 1997 driver han konsultbolaget Polyvalent.
Han har skrivit ett flertal böcker inom kulturområdet och är nu aktuell som redaktör, tillsammans med Tobias Nielsén, för boken ”Framtiden är nu”, som är en antologi om de viktigaste utmaningarna framåt för kulturen och samhället.
Boken släpps om två veckor — men firas in nästa onsdag i Stockholm, 17 november, från kl 18 på Kåken/Restaurang 1900, Regeringsgatan 66, men en paneldiskussion som leds av Johanna Koljonen. (Facebook-event här.)
Du har följt den svenska kultursektorn, inklusive kulturpolitiken, på nära håll i fyra decennier. Är det mycket som har hänt eller ser det mesta ut nu som då?
Det har hänt väldigt mycket men för att peka på några saker: En ny mediesituation. 1970 fick Sverige en andra tevekanal. Det är långt mellan då och nu. Då fanns också ett starkt motstånd mot reklamfinansiering, medan reklamen idag finansierar det mesta.
1970 fanns också en välunderbyggd föreställning om ett kulturellt utanförskap och en barriär mellan folkflertalet och det kvalificerade kulturlivet. Idag är det svårt att tala om ett sådant utanförskap. Kulturbegreppet har expanderat, det vill säga att fler områden idag erkänns som kreativa uttrycksformer med kvalitativ verkshöjd, till exempel mode serier och design i vid mening. Institutionerna har blivit många fler men kulturlivet utanför dem är även mycket rikare idag med fler yrkesverksamma inom allt vidare kreativa domäner. Men fortfarande är det småpengar som går till denna del av kulturlivet.
Ni har valt år 2040 som utgångspunkt i analyserna. Varför 30 år?
Vi ville att skribenterna skulle blicka längre fram än man gör i existerande planering men inte så långt fram att det blir mer av science fiction. Vi påminde författarna om vad som hänt sedan 1980, då det kalla kriget fortfarande pågick och medie- och it-revolutionen ännu inte börjat.
Vad kommer ni fram till i boken?
Bokens artiklar beskriver mycket av det jag nämnt, medie- och it-revolutionen, mångfalden av aktörer och uttryck och så vidare. Men det är stor skillnad mellan områden som domineras av kommersiella villkor och sådana som finansieras via skattemedel. Förändringstrycket är enormt mycket större i de kommersiella delarna där bokbranschen dock är ett märkligt mellanting.
En annan sak är att vi samtidigt har globalisering och internationalisering å ena sidan och å den andra en växande betydelse för platsen, staden, den lokala miljön i mycket konkret mening. Det leder till ett slags nomadiskt förhållningssätt. Människor, framför allt kreativa människor, söker sig till olika platser och miljöer för att få impulser, utveckla relationer eller för att få arbetsro, isolera sig.
Är författarna i boken överens?
Alla är inte överens men det finns inte heller några tydliga kollisioner. Det har att göra med mångfalden och komplexiteten. Allt existerar samtidigt, sida vid sida men med helt olika existensvillkor ekonomiskt. Ingen drar den motsättningen till sin spets, alltså en situation där det skattefinansierade kulturlivet ifrågasätts på allvar.
Vilken är den enskilt största utmaningen för kulturen de närmsta åren?
Vi kan redan se hur kulturen lämnar politiken bakom sig. Med den så kallade koffertmodellen konsolideras de institutionella delarna av kulturlivet. Men den konstnärliga och kulturella utvecklingen sker främst inom andra delar av kulturen, både i den kommersiella och i det riskfyllda innovationsarbetet i det fria kulturlivet. Denna divergerande rörelse är illavarslande. Sedan menar jag att den skamliga rovdriften på de skapande konstnärerna måste upphöra. Deras betydelse måste erkännas och ligga till grund för en framtida kulturpolitik. Men där är vi alltså inte.
Just nu kan boken ”Framtiden är nu” beställas ihop med ”Noll Noll” — som i stället för att blicka framåt summerar nollnolltalets kultur och samhälle — för 249 kronor inklusive frakt. Läs mer och beställ här.