Efter några intensiva – och fantastiska – dagar i Chicago är jag både förvirrad och inspirerad.
Jag försöker förtvivlat förstå hur det kan vara precis tvärtemot vad man skulle tro; hur vi i Sverige framstår som helt fixerade vid kulturentreprenörer och kulturföretagande jämfört med amerikanare, och hur kritiken mot allt som är kommersiellt är så enormt mycket starkare här än i Sverige.
Efter att ha tillbringat två av årets tolv månader här, och träffat hundratals akademiker, kan jag bara konstatera att intrycket består. Det är vi svenskar som tjatar om kulturföretagande och kulturentreprenörer; inte amerikanerna.
Det är otroligt intressant, eller hur? Hur kan det komma sig?
I går körde jag tolv timmar i sträck på School of Art Institute i Chicago – och överallt mötte jag samma skeptiska inställning. Det var som att flyttas tio, tjugo år tillbaka i tiden – och oerhört stimulerande.
Studenterna rasade eller älskade. Några (få) gick igång och menade att det var första gången de hade fått höra sådana här tankar under sin utbildning. Andra blev förbannade, och menade att det var livsfarligt att över huvud taget prata om konst och ekonomi. Som konstnärer skulle de aldrig i livet arbeta eller göra något för ett företag.
De amerikanska studenterna var helt enkelt tusen gånger radikalare och argare än på Konstfack, och detsamma gällde på sätt och vis fakulteten.
I går var det faktiskt rätt jobbigt. Första seminariet gick bra, eftersom det var långt och hade få studenter, vilket gav tid till förklaring och fördjupning. Men föreläsningen för hela programmet gick inget vidare, eftersom några blev så arga, och i går kväll kände jag mig rätt deppig.
Fast i dag vände det. Då hade de studenter som var intresserade fått möjlighet att boka upp varsin timmes individuell handledning med mig – och det var helt fantastiskt! Vilka studenter! Och vilka projekt!
Plötsligt kändes allt meningsfullt igen, och just dessa studenter var tacksamma över att jag var där. De hade saknat precis den här dimensionen i programmet, och ville att jag skulle fortsätta som deras handledare på distans.
Och på eftermiddagen svängde det också i fakulteten. Frågan om det farliga entreprenörskapet dök upp igen, och sedan uppstod en intressant diskussion om hur det kunde komma sig att Sverige och Canada ägnar så mycket uppmärksamhet åt kulturentreprenörskap och kulturella näringar, men inte USA.
Beror det på att Sverige och Canada är välfärdstater, och att det därför finns en annan logik bakom satsningarna?
Eller på att entreprenörskap är så givet i USA, att man inte behöver tala om det här?
Det har alltid varit min tes att det vi ältar allra mest är det vi själva är sämst på. Och jag kunde inte låta bli att dra det exempel jag ofta tänker på, nämligen att det talas mycket mer om hållbarhet i USA än i Sverige, samtidigt som det är uppenbart att vi på många sätt lever mycket hållbarare i Sverige. Ta bara det här med sopsortering.
Kanske är det samma sak med entreprenörskap? Kanske är det just för att vi inte är så entreprenöriellt lagda i Sverige, som vi tjatar så mycket om det? Alltmedan amerikanerna bara gör.
Eller har det med kulturpolitiken, eller snarare avsaknaden av en sådan, att göra? Som alla påpekat, om och om igen, finns det ju ingen kulturpolitik i USA, och därmed är det svårt att göra satsningar på sådant som kulturella näringar, som ofta bygger på just ett samarbete mellan kultur- och näringspolitik.
Jag åker i alla fall hem rätt trött, men inspirerad. Det har varit några intensiva dagar här i Chicago, men det känns som vi har inlett ett samarbete som kommer att fortsätta.
Fast först ska jag hem och ta hand om ett gäng andra amerikaner från Stanford, CCA och Parsons, som kommer till Stockholm nästa vecka för att delta i ett seminarium om design som vi ordnar på Konstfack.
Samma gäng träffade jag i San Francisco i mars, och känslan var då densamma som nu i Chicago. Inte heller där ägnades det ett ögonblick på entreprenörskap eller egenföretagande. Fast de som deltog i designdiskussionen var förstås inte det minsta negativa till det kommersiella, utan snarare tvärtom. De älskade allt som var kommersiellt – men hade enbart storföretag i huvudet.
Det kan kanske vara ytterligare en anledning till det bortglömda entreprenörskapet här; många verkar fortfarande sitta fast i föreställningen om storföretaget. Det är liksom Microsoft, eller inget.
Och då är det inte så konstigt om man är negativ och inte ser några kopplingar till sitt konstnärskap.