Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
1 november 2010 under Noterat | kommentera

Inte två sfärer

Tobias Tobias

Idag i Svenska Dagbladet skriver tidningens konstredaktör Clemens Poellinger en spretig och rätt obegriplig krönika, men om jag lyckas tolka den så är han inne på att konst och marknaden ska hållas helt separat och företagande är inget som konstnärer ska behöva syssla med.

Rubriken är ”Ideologiskt önsketänkande” — men om det är något som är önsketänkande är det just att man ska kunna hålla dessa sfärer från varandra. Framför allt är analysen för snäv. Kultur är inte bara konst och involverar inte bara konstnärer.

Några punkter — jag skulle kunna göra listan mycket längre:

  • Många konstnärer blir — oavsett om de vill det eller inte — egenföretagare. Att infoga kunskap om företagande under konstutbildningarna är knepigt, inte minst eftersom det kulturella kapitalet inte sällan byggs upp genom att ta avstånd från det ekonomiska kapitalet, men jag har svårt att se att det är fel att erbjuda en person insikt i och verktyg för den verklighet som följer. Se grafen nedan och jämför med andra yrkeskategorier när det gäller fördelningen anställda och entreprenörer.
entreprenörskap

  • Regeringens handlingsprogram för kulturella och kreativa näringar fångar en långt större del av kultursektorn än konstnärer som inriktar sig mot offentliga stöd. Om jag skulle styra skulle jag säga att den framför allt fokuserar på all annan kultur än denna, och jag har fått uppfattningen att det faktiskt är så. När Tillväxtverket bjuder in 20 företagare och representanter till samtal finns ingen konstnär där och ingen från den offentligt stödda, kulturpolitiska sfären. Min egen drivkraft i mycket av det som jag gjort har handlat om hjälpa till att även ”kulturföretag”, till exempel bokförlag, festivalarrangörer och artister, ska kunna dra nytta av den stora apparat som finns i Sverige för att stödja näringslivet. Länge har dessa företag hamnat mellan två stolar.
  • Alla de där som säljer utbildningstjänster till kulturutövare, är enligt krönikan de företag som tjänat pengar på ”kulturdepartementets strävan efter nya entreprenörer”. Jag kanske har missat något, men var finns de företagen? Har jag missat en egen affärsmöjlighet här?

Sedan kan vi förstås diskutera en del kring ordet entreprenörskap. Vilket vi har gjort i ett tiotal bloggposter på den här bloggen. Vi har haft något annorlunda syn — Emma tar gärna en annan utgångspunkt — men tycker båda att det finns stora faror i den enprenörskapsepidemi som råder. Själv tycker jag att man borde skilja på företagare och entreprenörer (eller vad man nu kallar det). Inte minst för att minimera den typen av ryggmärgsuttalanden som många inom den kulturpolitiska debattsfären stöter ut så fort ekonomiska rationaliteter diskuteras i samband med konst och kultur.

Bara ett axplock av tidigare inlägg apropå entreprenörskap:

>> Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Tobias)
>> RE: Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Emma)
>> Cirkus/ekonomi (Emma jämför Konstfack och Handels)

>> Det här är inte kulturpolitik (Tobias om handlingsprogrammet)

5 kommentarer
  1. Peter skriver:

    Jag såg inte Poellingers krönika som något egentligt seriöst förslag, men kanske har jag fel. Tyckte snarare att det bara var en skön frisk fläkt i en tid när allt fler tvingas in i företagande. Som ofrivillig företagare underkastas man sedan flera maktmekanismer. Man tvingas lära sig ett nytt språk, förstå en vid marknad, hamnar under flera olika instanser som alla utövar en viss form av makt över konstnären. Självklart är det inte nödvändigtvis av ondo, men ändå.

    Och angående vilka som säljer utbildningstjänster till konstnärer. Om manbortser från Poellngers ordval (företag) så vad sägs om varenda högskola, yrkeshögskola, universitet, arbetsförmedling och privatskola i hela landet?

    Ett problem som jag ser är att alla de högskoleprogram som ska inkorporera konst/kultur-företagande tvingas läsa de fortfarande extremt institutionaliserade Företagsekonomi-kurserna. Man tycker ju att prefekterna någon gång borde kunna rucka på exempel och på hur man väljer att implementera kunskapen i utbildningen. Vet itne hur många jag känner som hoppat av liknande utbildningar för att man efterfrågar mer breda exempel och inslag av kreativa näringar i utbildningen – men ändå får sitta och räkna alla exempel inom ramarna tillverkande industri och stora aktiebolag.

    End rant ;)

  2. kjell skriver:

    Tobias
    Clemens har några poänger i sin artikel i vad gäller ”att vara konstnär”.
    Konstnärer har ju alltid varit entreprenörer de har uppfunnit egna och nya marknadsplatser, de är egentligen bara de sista 10-15 åren de har uppstått en slags ”embedded artists” bidragsberoende, en sista slaggprodukt ur ”modernismen”. Dessa ”konstnärer har på så sätt också blivit beroende av ”konstens tjänstemän” kuratorer, museifolk och kritiker. Det nya nu är att PR byråer tar över och skall marknadsanpassa konsten och därmed konstnären (musiksverige, kulturskaparna osv), det är nog i den här kontexten du bör läsa Clemens artikel.
    Vidare…Tobias, jag har följt dig ett par år, har förstått att du är sprungen ur handelshögskolan, vilket inte är ngt negativt men tidstypiskt ( se Lars Nittve och konstnären i Klas Östergrens bok ”Den sista cigaretten”). Jag har ännu inte riktigt förstått vad som skulle vara bra för konsten och oss konstnärer i ditt arbete, jag är uppriktigt nyfiken Tobias. mvh

  3. Emma Emma skriver:

    Jag vill nog också försvara Clemens krönika. Just det fenomen han beskriver har jag själv sett; av regeringen auktoriserade ”coacher” som säljer kurser i hur man blir en bättre säljare till konstnärer. Skriver en separat bloggpost om det.

  4. Tobias skriver:

    Tack för alla synpunkter. I princip håller jag ju med i allt ni skriver — och hade inte koll på att det fanns auktoriserade ”coacher”.

    Men Kjell, jag förstår inte din avslutning: ”Jag har ännu inte riktigt förstått vad som skulle vara bra för konsten och oss konstnärer i ditt arbete…”

    Du menar vad konsten tjänar på MITT arbete? Jag tyckte jag gav exempel på det i mitt inlägg, men det vore intressant att utveckla kanske.

  5. kjell skriver:

    Tobias, låter jag polemisk?
    Som jag skrivit tidigare skulle jag vilja se en disskussion hur utvecklingen har förskjutits mellan Kulturarbetare och Konstnärer ( begreppet ”Kulturskapare” hade varit mer relevant men tyvär har detta ord kidnappats av PR- byrån Westander och används nu av den triviala underhållningsindustrin med SKAP i spetsen) så jag tar det förkättrade ordet Konstnär istället. Förskjutningen har inte varit till Konstnärens fördel. Utan att uppfattas som polemisk , har säkert din medförfattare Sven Nilsson levt hyfsat gott på ”kulturen” de senaste 40 åren som Kulturarbetare.

  1. By Lästips « Från huvudstad till världsstad on november 3, 2010 at 3 november 2010

    […] kulturekonomi skrev i måndags intressant om konsten och marknaden. Läsvärt, som det mesta i bloggen Kulturekonomi. Debatten i de här frågorna blir ofta ett […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas