Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 september 2010 under Analys, Noterat | kommentera

Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitik

Tobias Tobias

Tidningen Fokus har i veckans nummer en artikel av Adam Svanell om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga (inte den här gången heller). Trots att det fanns tecken på en kulturpolitisk debatt här och där — först i samband med kulturutredningen, sedan bland annat utifrån Anna Odell, Göran Hägglund och…

Jag var på väg att nämnda The Pirate Bay också, men ångrar mig.

I stället förklarar The Pirate Bay-rättegången varför kulturpolitiken inte tog större mark. Här fanns en fråga som rörde ett flertal kulturpolitiska aspekter — ändå var inte kulturpolitiken med i diskussionen.

Att ta tag i (frågan om digitalisering och upphovsrätt) hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum”, säger jag i artikeln (och varför jag hade göteborgsmetaforen i huvudet kan vi ta en annan gång). Jag utvecklar den ståndpunkten i mitt senaste antologibidrag.

Andra som i samma artikel resonerar kring varför kulturpolitiken inte tilldrar sig ett större intresse är Stina Oscarson, Tobias Harding och Anders Frenander.

Adam Svanell kallar i Fokus-artikeln mitt blogginlägg ”Nu slutar jag med kulturpolitik” för sorgset. Anders Rydell kallar samma blogginlägg för uppgivet i en annan artikel för tidningen Konstnären om Alliansens kulturpolitik. Som den expert Rydell är på digitaliseringsfrågor konstaterar han avsaknaden av den diskussionen och benämner kulturpolitiken för att vara otidsenlig.

När jag återbesöker det där nämnda blogginlägget — och lite fascineras över att det har plockats upp två gånger — känner jag egentligen samma sak. Har jag slutat med att analysera och engagera mig i kulturpolitik? Nej, men en viktig lärdom har varit att spelet som påverkar kulturpolitiken äger rum i andra sammanhang (märkliga Timbro-utspel som får utrymme på DN Debatt till exempel, liksom Piratpartiets tidigare framgångar och givetvis att det är det ”finansiella läget” som till slut styr). Jag ser också en viktig lärdom att inte fastna mentalt för mycket i stödstrukturer som utgångspunkt.

Visst har det ändå funnits någon diskussion. Men jag kan villigt erkänna att jag inte följt varje aktivitet. Till exempel har jag inte sett TV4-debatten nedan, som jag råkade hitta igår. Ni får gärna upplysa mig om det är något nytt som sägs där.

Det är lätt att förfäras över ledande politikernas ointresse för kulturen, men kanske finns det också något gott i detta? Tobias Harding avslutar Fokus-artikeln: ”… den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Det finns andra aspekter som gör att jag egentligen inte håller med, men varför inte vara positiva idag.

Kommentera
15 september 2010 under Noterat | kommentera

Allt ni behöver veta om kulturekonomi

Tobias Tobias

Kommentera
13 september 2010 under Noterat | kommentera

Kulturens roll, som om den faktiskt var verklighet

Tobias Tobias

Jag läser PO Enquists recension i Dagens Nyheter om Henrik Berggrens Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss”. Artikeln innehåller en av de bästa analyser av socialdemokratin som jag läst, men berörs särskilt av slutet i texten.

Ni som läst mig tidigare här på bloggen förstår varför. Enquist skriver:

Henrik Berggrens stora Palme­biografi är på ett sätt alldeles unik. I flera långa avsnitt diskuterar han kulturens roll, som om den faktiskt var verklighet. Böcker, författare, kulturdebatter, han sätter in kulturen i den stora bilden av modernitet, samhälle, och Olof Palme. En debattartikel av Björn Håkansson om trolöshet har samma självklara plats i skeendet som politiska utspel. Det är häpnadsväckande, fräckt, och befriande.

Så slår man samman Berggrens bok och går ut i dagens verklighet. Nästan inte ett ord om kultur i valdebatten, kulturen bara inte finns. Men däremot förslag om momssänkning till stöd för krogmaffian till en kostnad av fem miljarder.

Okej, Olof. Vi biter ihop och går vidare. Det är väl samma land ändå. Underbara dagar framför oss.

Kommentera
10 september 2010 under Noterat | kommentera

Heavy Metal Handels?

Emma Emma

Min gamla kursare Hans-Olov Öberg, finanssnubbe, författare, förläggare, fotbollsfan, farsa…, är i farten igen. Nu som ”Arga analytikern” i Affärsvärlden. I love it!

Missa inte hans betraktelse över hårdrocks- och affärsvärlden och hans idé om att införa ”Heavy Metal Management” på Handels (och ja, jag vet i alla fall en given lärare…).

Själv har jag inte lyssnat på hårdrock sedan sent 1980-tal, men det är en intressant betraktelse, som också förklarar varför en del budskap går hem i näringslivet. Det är nog såhär som många skulle vilja vara.

Kommentera
10 september 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/Dogge: "Tiden väntar inte på någon"

Tobias Tobias

Douglas León är mest känd som Dogge Doggelito, frontmannen i hiphopgruppen The Latin Kings som var tidiga med att rappa på svenska och var enormt stora i några år från mitten av 90-talet (minns här: klipp från Hultsfred). Intresset för hiphop kom tidigt genom Dogges äldre bror och han började rappa hemma i Alby redan 1983.

På senare tid har Dogge dock även medverkat i en långfilm, gjort reklam för Elgiganten, jobbat som programledare i TV4 med mer. Läs mer om hans senare liv i ett lysande reportage i musiktidningen Novell från förra året.

Nyligen deltog Dogge i ett seminarium för ALMI-rådgivare om kulturella och kreativa näringar, vilket jag var med och ordnade. Han har drivit företag i 15 år (men aldrig hört talas om ALMI).

Dogge pratade bland annat om hur den kommersiella och konstnärliga sidan av hans yrke påverkar varandra. Han var oerhört positiv till vad hans medverkan i reklamfilmen för Elgiganten givit och betonade ”våga vara kommeriell”. Jag försökte fråga honom om det ändå var nödvändigt under ett par startår att helt fokusera på musiken, men han menade — om han förstod frågan — att en inriktning som kommersiell ”kombinatör” redan från början hade varit bra.

Dogge var inte den enda kulturföretagare som vi träffade. Vi besökte såväl några andra på Subtopia i Botkyrka som galleriet Andersson/Sandström i Stockholm. Frågan om konstnärlig kontra kommersiell strategi väcktes hela tiden i de samtalen och blev ett bra underlag till diskussionerna med ALMI-rådgivarna.

Dogge, varför valde ni att starta ett eget skivbolag?
– Jag tror att vi startade vårt första skivbolag 1996. Det var för att vi ville att vi skulle äga vår egen musik. Visst, man kan göra en massa dealar med stora skivbolag, men sen äger du inte din egen musik och det tyckte vi lät helt sjukt. Här gör vi musik, svettas och jobbar och får knappt något betalt och så äger vi inte vår egen musik. Då bestämde vi, att okej, vi startar något eget där vi kan äga vår egen musik.

Hur var det när ni slog igenom?
– The Latin Kings var en klassisk rap-grupp. Vi levde vår dröm samtidigt som vi var ungdomar. När vi startade då rappade alla på engelska, men jag var så dålig på engelska att jag tänkte, shit, fan, hur ska jag nu klara rappen. Men jag tänker ju på svenska, jag drömmer på svenska, då måste jag också rappa på svenska eftersom den är en uttrycksform – och det visade sig ju vara ett genialt drag.

Tjänade ni pengar när ni startade och funderade ni på ekonomin?
– Hiphop-släktet är ett ganska roligt släkte. Man ska ha mycket bling bling, man ska ha fina bilar, man ska ha stora hus, men man får inte tjäna pengar. Då är man inte äkta. I början tjänade vi inga pengar alls. Då rappade vi bara för att äta mat.

Du blev väldigt omskriven när du medverkade i tv-reklamen för Elgiganten. Vad innebar den för dig?
– Vi var inte bara bland de första som rappade, jag var också en av de första som tog in rap på svenska i reklamsammanhang. Det blev också en ny grej. Det blev en jättestor diskussion om det var en bra grej eller inte. Om ni frågar mig så är det det bästa som jag har gjort. Så stor som jag blev efter den kampanjen, skulle jag aldrig kunna bli om jag bara rappade hela livet.

Har du någon affärsplan idag?
– Jag har så många projekt på gång, så mycket idéer, så mycket tankar som gör att jag behöver ekonomiska muskler. Det är det jag letar efter hela tiden för att kunna genomföra mina projekt, exempelvis nya låtar och skivor, barnböcker, en biografi och det är allt möjligt. Jag är inte bara i rapmarknaden längre, jag är i musikbranschen, jag är i bokbranschen, jag är i reklambranschen. Jag figurerar i många olika branscher. Det är väldigt, väldigt bra för att du får ett kontaktnät, en bredare publik och fler människor som vill göra affärer med dig.

– Tiden väntar inte på någon, så jag vill hinna skapa så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är min plan.

Hade du blivit en lika bra rappare om redan tidigare hade börjat göra fler saker samtidigt?
– Att hålla på med en mer kommersiell verksamhet är väldigt nyttigt för att du får många fler uppdrag. Du får göra mycket mer samtidigt som du får hålla på med din konst. Du har mycket friare händer. För det kostar ju att hålla på med konst också. Det innebär att det är massor med kvalitetstid som du slösar bort. Och det förstår man ju, tiden är ju det viktigaste, det är där skon klämmer hos mig, tiden. Våga vara kommersiell — det rådet skulle jag ge. Stäng inte igen den dörren. Det är det som många lyxlirare gör idag, men de mest framgångsrika är ju de som är kommersiella.

Kommentera
9 september 2010 under Noterat | kommentera

Kvinna och chef

Emma Emma

Det var release för Christina Jutterströms memoarer ”Uppfostrad av män” häromkvällen.
Jag hade längtat efter den. Inte minst när jag i måndags satt i möte som ensam kvinna bland tio män, och med väggarna runtom fyllda av porträtt på flera män.
Ja, jag vet det låter såååå 1900-tal, men det är faktiskt min verklighet i dag.
Och det värsta är att männen – mina älskade, underbara kollegor – inte ens förstår problematiken.
Jag undrar: måste man själv ha varit i samma situation för att förstå?

Under relasefesten pratade jag med flera kvinnor med höga chefspositioner i kultur- och medievärlden – och ALLA kände igen sig. ALLA hade stött på liknande problem. En känd kvinna berättade hur hon fortfarande råkar ut för att männen i styrelserummet bara pratar med varandra och gör hennes kommentarer till sina egna; gör henne OSYNLIG.

Den situationen känns bekant. Jag sätter mig alltid strategiskt i mitten av alla möten där det enbart är män, för att de åtminstone inte ska kunna hoppa över mig med blicken. Fast det gör de ofta ändå. Liksom småblundar när de passerar mig. Jag undrar om de själva är medvetna om det. Och sedan pratar de bara med varandra, i det där ”orrspelet” som är så välbekant för alla som har varit ensam kvinna bland en massa män. Det är rätt fascinerande.

Christina Jutterström berättade hur hon i början gjorde felet att då försöka prata så fort hon fick chansen – i ett desperat försök att höras. Precis som jag ofta gör. Sedan lärde hon sig att strunta i det, låta männen orra av sig och själv komma med ett välformulerat och välförankrat inlägg i slutet. Jag ska lägga det på minnet.

Att läsa hennes memoarer blir också som terapi. Inte minst för mig, som kan känna igen mig redan i uppväxten i Uppsala, med den stränga fadern, och i att konstant befinna sig i en mansdominerad miljö. Jag inser att jag också är uppfostrad av män.

Det är därför den här typen av böcker är viktiga; de sätter ord på erfarenheterna. Sedan kan man kombinera det med forskning på området. Minnas och referera till forskning som visar att könsblandade grupper fungerar bättre och framför allt blir mindre likriktade, till exempel. Det är ett argument för att det inte är bra att vi sitter tio män och en kvinna i ett sammanträdesrum.

Som enda kvinna måste man också komma ihåg vad som händer när man är i minoritet; hur man ofta blir en stereotyp som får representera alla kvinnor; hur man å ena sidan blir osynlig och å andra sidan väldigt synlig, speciellt om man gör minsta fel. Man måste alltid vara mycket bättre än alla män, och det skapar press. Eller som Marianne Nivert sa: det är först när det finns lika många inkompetenta kvinnor som det finns inkompetenta män, som vi kan prata om jämställdhet.

Slutligen måste man också komma ihåg att man med allra största sannolikhet kommer att bli illa omtyckt. Beter man sig som sina manliga kollegor, blir man betraktad som hård, okänslig, okvinnlig, en ”Madam Saddam”. Det ligger i könsrollskraschen, i kombinationen av att vara chef och kvinna.

För övrigt tycker jag att den här bilden säger allt – och också får mig att inse varför jag på många sätt föredrar Nordamerika framför Europa:

Kommentera
9 september 2010 under Inblick, Rapport | kommentera

Rapport om mätmetoder för kulturnäringarna

red red

Tillväxtanalys publicerade nyligen rapporten “Kulturnäringars betydelse i ekonomin på regional och nationell nivå” . Det är myndighetens tredje rapport om kulturnäringar som alla syftar till att hitta kvantitativa metoder och avgränsningar för kulturnäringarna. Nummer ett och två finns även de tillgängliga på nätet.

Den senaste rapporten behandlar två aspekter på hur kulturnäringarnas ekonomiska värde kan mätas. Det innebär en bra översyn och holistisk diskussion — för det första diskuteras kulturnäringarnas direkta och indirekta effekter och för det andra kulturens ekonomi som en del av nationalräkenskaperna.

Den första delen riktar sig i första hand till lokala och regionala aktörer. Rapporten beskriver de mest basala beräkningar som behöver göras för att kunna utvärdera en investering under en viss tid. Rapportförfattarna trycker även på betydelsen av att inkludera så kallade läckage i beräkningarna.

Den andra delen lyfter de problem det innebär att kulturnäringarnas betydelse av BNP. För att beräkna “kulturräkenskaperna” krävs det att det är möjligt att avgränsa vad som är förädlingsvärde av kultur och vad som utgör kulturanvändning. Statistiska avgränsningar som inte existerar idag i Sverige.

Kommentera
8 september 2010 under Inblick | kommentera

Livekonserter över nätet

Tobias Tobias

Endast en mindre del av scenkonstens totala intäkter kommer från biljettförsäljning, för symfoniorkestrar är siffran exempelvis cirka 15 procent i Sverige. I första hand är det i stället offentliga medel som står för de största delen av intäkterna. För konserthus och teatrar finns det därför en poäng i att inte fokusera marknadsföringen mot biljettförsäljning.

I stället bör insatserna i huvudsak inriktas på att skapa en lojalitet och förståelse hos allmänheten för nyttan av att bidra med skattemedel till dessa verksamheter. Utan förståelse och gillande, inget stöd från väljare och därmed inte heller från politiker. Från ett kulturpolitiskt perspektiv handlar det förstås också om att tillgängliggöra kulturen. För orkestrarna skulle jag säga att det dessutom finns poänger i att upplysa och avdramatisera. Det är så många som har förutfattade meningar både både hindrar att öppna sinnena och till och med besöka ett konserthus.

I en krönika ifjol för Svensk Scenkonst resonerade jag utifrån de här argumenten och menar att sociala medier kan ha den förmågan. Det finns framför allt tre anledningar till detta. För det första att investering i bland annat tid och pengar gör att folk vill följa upp resultatet. För det andra  tycker folk generellt om att kunna påverka. För det tredje kan sociala medier bidra till att skapa relationer mellan människor och ett sammanhang.

Därför är det väldigt intressant att Helsingborgs konserthus, tillsammans med Joakim Jardenberg, går i bräschen och studerar hur de kan sända konserter direkt över nätet. Syftet med satsningen är att öka tillgängligheten för konsertupplevelser i glesbygden, öka intresset och fylla salen och stärka konserthusets varumärke.

Men jag har förstått att det finns några bromsklossar för att förverkliga detta i större skala och sända från fler institutioner, nämligen att avtalen måste lösas vad gäller upphovsrätt. Här har många aktörer en röst — musiker, dirigenter, körer, skådespelare, regissörer — men vi får hoppas att de inte bromsar för att de tror att de ska tjäna pengar. För så kommer inte ske förutom i några unika fall. Det här blir värdefullt material av flera skäl, men inte på så sätt att man kan ta betalt av samma personer som redan subventionerat verksamheterna genom skattesedeln. Utländska besökare? Kanske i något enskilt fall, men då ska man komma ihåg att konkurrensen är enorm. Börja surfa på Youtube på olika klipp och du blir aldrig klar (se till exempel Classical Youtube som uppdateras dagligen).

Mitt förslag är att man inte har några anspråk vad gäller ersättning såvida inte institutionen tar betalt för att låta publiken titta på föreställningarna över nätet, och om ett sådant projekt börjar generera intäkter, delar på intäkterna (utifrån de rörliga kostnaderna). I alla fall till att börja med. Jag hörde att Wienerfilharmonikerna bestämt sig för att testa under en tvåårsperiod utifrån en sådan modell. Se det som en förebild.

Kommentera
7 september 2010 under Noterat | kommentera

Dogge, ALMI, Emma, Karin, Anders och jag

Tobias Tobias

Nu har vi satt igång våra utbildningar. På några platser i Sverige ska jag och Emma försöka bidra till att stärka kunskapen om kulturföretagande. Seminarie- eller utbildningsdagarna riktar sig till affärsrådgivare och näringslivsfrämjare generellt.

För en veckan sedan mötte vi ett gäng rådgivare från olika ALMI-kontor. Första dagen var vi på Subtopia i Botkyrka, andra i Sigtuna. Vi pratade om definitioner, om skapandet som en drivkraft i sig, om kommersiell kontra konstnärlig strategi, om affärsmodeller och om ibland ofrivilligt företagande. Jag försökte betona att det är svårt att bunta ihop alla kulturföretagare till en grupp. För det första består de av stora, vinstdrivande verksamheter, för det andra av små livsstilsföretag, för det tredje av icke-vinstdrivande konstnärliga organisationer.

Vi fick hjälp av Karin Lekberg på Subtopia, Anders S Persson på Västra Götalandsregionen, samt Joppe Pihlgren och Stina Algotson på Tillväxtverket (utlånade från KK-stiftelsen). Dessutom pratade vi med några kulturföretagare, bland annat Dogge.

I oktober blir det dags för tre särskilda län – Dalarna, Värmland och Gävleborg – då vi håller i tre heldagar. Dessa seminarier har jag och Emma utvecklat ihop på uppdrag av projektet KKN. De har även styrt upp så att jag och Emma har besökt olika ALMI-kontor och medverkat vid några skarpa kundmöten. Det finns massor att berätta om de här erfarenheterna – och vi återkommer.

Över huvud taget går ALMI i täten nu bland myndigheterna för att sprida kunskap om kulturella och kreativa näringar i sin organisation, enligt vad regeringens handlingsprogram förordar. Satsningen inkluderar även dokumentation som kan användas på respektive kontor.

Läs mer Volante.se:

Videoklipp och bilder
Program

Kommentera
3 september 2010 under Bok, Noterat | kommentera

Digital kulturpolitik — mitt kapitel i "Efter The Pirate Bay"

Tobias Tobias

Jag medverkar i den nya antologin Efter The Pirate Baysom ges ut av Kungliga Biblioteket och som sammanställts av redaktörerna Jonas Andersson och Pelle Snickars.

Mitt bidrag handlar om behovet av en digital kulturpolitik, och föreslår en mycket konkret modell för att komma igång med en sådan. Det är en modell som jag gillar skarpt och som jag tänker återanvända fler gånger, inte minst för att fånga kulturpolitikens viktigaste avvägningar generellt.

Framför allt försöker texten förklara varför en digital kulturpolitik — eller mer korrekt: en kulturpolitik som anpassar sig till digitaliseringen — handlar om mycket mer än upphovsrätten, utan medför många fler och djupgående konsekvenser.

Jag ska försöka återkomma mer om den här boken, men tills vidare:

Releasefest i Stockholm nästa onsdag, 8 september, på Kåken kl 18.00. Alla är välkomna. (Facebookgrupp här och pdf-inbjudan här.)

Ladda ner hela boken som pdf eller köp den superbilligt i ett skönt tryckt format.

***

Nedan mitt kapitel som pdf och i iPaper:

Efter The Pirate Bay – Tobias Nielséns kapitel

Kommentera