Det var release för Christina Jutterströms memoarer ”Uppfostrad av män” häromkvällen.
Jag hade längtat efter den. Inte minst när jag i måndags satt i möte som ensam kvinna bland tio män, och med väggarna runtom fyllda av porträtt på flera män.
Ja, jag vet det låter såååå 1900-tal, men det är faktiskt min verklighet i dag.
Och det värsta är att männen – mina älskade, underbara kollegor – inte ens förstår problematiken.
Jag undrar: måste man själv ha varit i samma situation för att förstå?
Under relasefesten pratade jag med flera kvinnor med höga chefspositioner i kultur- och medievärlden – och ALLA kände igen sig. ALLA hade stött på liknande problem. En känd kvinna berättade hur hon fortfarande råkar ut för att männen i styrelserummet bara pratar med varandra och gör hennes kommentarer till sina egna; gör henne OSYNLIG.
Den situationen känns bekant. Jag sätter mig alltid strategiskt i mitten av alla möten där det enbart är män, för att de åtminstone inte ska kunna hoppa över mig med blicken. Fast det gör de ofta ändå. Liksom småblundar när de passerar mig. Jag undrar om de själva är medvetna om det. Och sedan pratar de bara med varandra, i det där ”orrspelet” som är så välbekant för alla som har varit ensam kvinna bland en massa män. Det är rätt fascinerande.
Christina Jutterström berättade hur hon i början gjorde felet att då försöka prata så fort hon fick chansen – i ett desperat försök att höras. Precis som jag ofta gör. Sedan lärde hon sig att strunta i det, låta männen orra av sig och själv komma med ett välformulerat och välförankrat inlägg i slutet. Jag ska lägga det på minnet.
Att läsa hennes memoarer blir också som terapi. Inte minst för mig, som kan känna igen mig redan i uppväxten i Uppsala, med den stränga fadern, och i att konstant befinna sig i en mansdominerad miljö. Jag inser att jag också är uppfostrad av män.
Det är därför den här typen av böcker är viktiga; de sätter ord på erfarenheterna. Sedan kan man kombinera det med forskning på området. Minnas och referera till forskning som visar att könsblandade grupper fungerar bättre och framför allt blir mindre likriktade, till exempel. Det är ett argument för att det inte är bra att vi sitter tio män och en kvinna i ett sammanträdesrum.
Som enda kvinna måste man också komma ihåg vad som händer när man är i minoritet; hur man ofta blir en stereotyp som får representera alla kvinnor; hur man å ena sidan blir osynlig och å andra sidan väldigt synlig, speciellt om man gör minsta fel. Man måste alltid vara mycket bättre än alla män, och det skapar press. Eller som Marianne Nivert sa: det är först när det finns lika många inkompetenta kvinnor som det finns inkompetenta män, som vi kan prata om jämställdhet.
Slutligen måste man också komma ihåg att man med allra största sannolikhet kommer att bli illa omtyckt. Beter man sig som sina manliga kollegor, blir man betraktad som hård, okänslig, okvinnlig, en ”Madam Saddam”. Det ligger i könsrollskraschen, i kombinationen av att vara chef och kvinna.
För övrigt tycker jag att den här bilden säger allt – och också får mig att inse varför jag på många sätt föredrar Nordamerika framför Europa:
