I dag har jag varit med om ett av de där ögonblicken alla föräldrar drömmer om: barnets musikfestivaldebut.
(Det är förstås inte helt sant, sonen har ju gått på jazzfestivaler sedan han satt i vagn. Men nu pratar vi rock-, pop-, electronica-festival, eller vad man nu ska kalla det.)
Osheaga i Montreal. 53 000 besökare och världens tryck. Ingen festivaldöd här, inte.
Och vi går tillsammans, sonen och jag.
Det är fantastiskt!
Tycker jag.
Sonen tycker annorlunda. Vi lyckas ta oss allra, allra längst fram vid staketet vid stora scenen, det är 52 998 personer bakom oss, och helt magiskt. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros, K’naan, min nya idol, Keane, Stars, the National, Pavement, Arcade Fire… jag dansar och sjunger med och undrar varför jag inte har gått på fler festivaler de senaste åren… och sonen SKÄMS. Han påpekar att det kanske är tio totalt i publiken som är över 40, och att jag kunde vara alla andra i publikens mamma, ja, alla artisters mamma.
Sedan kommer Robyn. Publiken älskar henne. Hon har oss helt i sin hand, hon är superproffsig, hon skapar en tät, tät stämning, och hennes egen dans är fantastisk, det är makalöst bra – och vi är så stolta över att vara svenska, så stolta över att känna henne.
Efteråt går vi back-stage och kramar henne. Robyn är storasyster till en av sonens dagiskompisar, och dotter till mina kompisar.
Det är då jag inser att sonen har rätt: jag skulle verkligen kunna vara mamma till alla artister och så gott som hela publiken.
Kanske är det dags att lägga musikfestivalandet på hyllan, eller inte…