Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

3 kommentarer
  1. Oskar skriver:

    Lägg ner skiten!

  2. Peter N. skriver:

    Vill inte röra till saker här, men såklart pratar vi här om en verklighet av många. Fler av punkterna är korrekta, när det gäller en verklighet. Arenakonserter och festivaler. Men samtidigt pågår fler saker. Om vi tittar på Sverige så har antalet arrangörer minskat. Det finns inte samma ekonomiska stöd för arrangörsföreningar och för studentkårer förut, vilket inneburit att många försvinnit eller helt enkelt riktat om verksamheten och gått från liveband till DJ:s. Detta har också, både internationellt och nationellt, inneburit lägre gager, inte högre. En prisdumpning. ”Jaså, ni vill inte spela för 5,000. Ok, men vi har ett annat band som gör det för 4,000 så vi kör dom istället”. Tyvärr är det så. Glöm inte den allenarådande ”Bra promotion”-plattityden, vilket är ett sätt att försöka att få band/Artister att motiveriga sig själva till pay to play. Dumpa gaget, gå back på att lira, i hopp om att det kan ge ett stort career move.

    Men det om det. Festivalerna går åt fan för att man helt tappat kontakt med omvärlden. Man bokar samma gamla saggiga band, seglar utan kompass och i Hultsfreds fall hade ju t.o.m. råttorna redan lämnat skeppet. En usel mediebild i flera år, där ekonomi och interna bråk stått i vägen för att lyckas förmedla bilden av en bra festivalupplevelse och en kul grej. Lägg därtill grabbgubbig attityd och unkna vindar av rockande killar i ett garage så är det inte nån som orkar tänka tanken ens. HAde man ens sneglat lite på konkurrenterna hade man bokat intressantare artister, jobbar stenhårt på mediabilden, jobbat hårdare med miljö och jämställdhetspolicys och försökt hitta nya vägar. Att krympa området, be om ursäkt och boka skräp håller inte.

  3. Tobias skriver:

    Peter, tack för bra tillägg om undervegationen, eller vad man ska kalla den. Det finns ju ett gäng artister, som för tio år sen hade haft större scener, som nu tvingas stå inför några hundra fulla sommardiscosugna som mest är intresserade av att bli fulla och hångla.

    Hade Hultsfred så usel mediebild? De var ju trots allt enormt bevakade även sista åren. Men vad som förbryllar mig är att inte budskapet om arbetet med miljö och vision — som trots allt funnits där, vet jag — inte nått fram.

  1. By Medelålders på musikfestival | Kulturekonomi on augusti 21, 2010 at 21 augusti 2010

    […] eller vad man nu ska kalla det. Osheaga i Montreal. 40 000 besökare och världens tryck. Ingen festivaldöd här, inte. Och vi går tillsammans, sonen och jag. Det är […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas