Efter några intensiva dagar i Almedalen är jag rätt trött.
Jag blir nog aldrig att en sådan som älskar den här typen av tillställningar, aldrig en som älskar mässor, konferenser och andra massmöten. Jag gillar helt enkelt inte alltför många relationer på en och samma gång.
Ibland tror jag att det beror på att jag är för social.
Är man för social, är det svårt med så många människor. Man ger och man tar, och till sist blir man helt utspädd.
Det vore nog lättare om man hade lite hårdare hud.
Dessutom är jag fortfarande skeptisk till hela den här fixeringen vid mingel, möten och mötesplatser. Det är något som inte stämmer. Hur många miljoner kostar det? Den frågan ställde sig även Arvid Malm i Aftonbladet i går, men jag tror att det är ännu mycket mer än han uppskattar, om man också räknar in alla organisationer – och personer – med offentliga anslag.
Och vilka kommer det egentligen till del? Jag har gått på flera bra seminarier den här veckan, men känt eller känt igen i princip ALLA som har varit där. Det är alldeles för mycket kompisar som pratar för kompisar i Almedalen – och man kan undra om det verkligen är värt alla miljonerna?
Jag vill nog fortfarande hävda att det finns en klar övertro på möjligheterna att påverka i Almedalen.
Även om jag lite grann ändrade uppfattning i dag. Eller egentligen började det i går. Min almedalssambo Kristina Rennerstedt gjorde ett föredömligt arbete att förklara vikten av att uppmärksamma den utredning som nyligen föreslog att kultur ska ta plats bland de ändamål som gör stiftelser skattebefriade.
Det här var en fråga vi uppmärksammade redan på den tiden då jag satt i Kulturrådets styrelse och Kristina var generaldirektör. Hon var redan då drivande, medan jag på klassiskt forskarmanér ville utreda frågan innan jag bestämde mig för vad jag tyckte.
Men sedan dess har jag haft en massa år på mig att göra det. Jag har skrivit böcker om Stiftelsen framtidens kultur och om Sparbanksstiftelsernas kultursatsningar och jag håller just nu på med en rapport åt Sten A. Olssons stiftelse för forskning och kultur (”Stenastiftelsen”). Och jag har för länge sedan bestämt mig för vad jag tycker.
Som alla som följer den här bloggen vet har jag sedan tjatat. Och tjatat. Jag tror jag har nämnt frågan i varenda paneldebatt jag har deltagit i de senaste åren – för döva öron.
Men Kristina, som både är bättre på att uttrycka sig och har mera pondus, lyckades äntligen bryta igenom i går, Sveriges Radio hängde på, och så var bollen i rullning.
Och i viss mån får jag ändå klappa mig själv på axeln för att jag lyckades fånga passningen från Kristina och fortsätta i dag, bland annat genom att göra en rockad i min egen paneldebatt, som helt fastnade i sponsring, och passa bollen vidare till Mats Sjöstrand, f d generaldirektör för Skatteverket, som uttryckte att han också tyckte att det var en viktig utredning och kanske en framkomlig väg för att öka den privata kulturfinansieringen.
Så äntligen, ÄNTLIGEN verkar frågan få uppmärksamhet. Efter sjukt många år.
Och för alla som ännu inte har fattat att den här utredningen finns: här är den IGEN!
Över huvud taget var dagens första paneldebatt rätt kul. Ett tag höll jag på att ge upp, då det enbart handlade om sponsring, men sedan tog den bra fart igen. Kulturhusets Eric Sjöström är ju alltid en fantastisk tillgång, som inte räds för att utmana allt och alla med ett stort leende på läpparna. Nordeas Tomas Björklund var en ny, trevlig bekantskap, som var både slängd i käften och klok. Och SIDA:s nya ordförande, tillika Skatteverkets f d generaldirektör, Mats Sjöstrand, kände jag direkt stort förtroende för. Vi var faktiskt de som stod mest på samma sida, inte minst i diskussionen om lotterivinster från Svenska Spel, som är en komplicerad fråga. Samt i behovet av att skilja på olika typer av privat finansiering.
Eftermiddagen var lite mindre upplyftande. Våra duktiga konstnärer i SKISS gjorde i och för sig bra ifrån sig och BITVIS var det intressant att höra hur kulturutskottets ledamöter resonerade, men sedan var det forskarnas tur och då blev det svårt för mig. Jag känner mig inte, som man säger på franska, ”bien dans ma peau”, bra i mitt eget skinn, i sammanhanget.
Det är en konstig känsla att vara en rätt säker person på förmiddagen och en helt annan osäker person på eftermiddagen, trots att det på ytan kan tyckas vara samma kontext: paneldebatt i Almedalen.
Fast Almedalen har förstås många ansikten. Ibland är det faktiskt mest som ett gigantiskt vuxendagis. Eller som en charterort. Jag har hela tiden gått runt och känt mig som på Rhodos 1981. Det är exakt samma känsla: sol, värme, mängder av rosévin, degiga baguetter, flyers och inkastare vid varje dörr.
Även om det självklart har funnits en massa bra seminarier. Flera seminarier på Länsteatern, under Kultur i Almedalen, har till exempel varit superbra. Folk har varit i sitt esse, och satt poäng efter poäng.
Ändå blir jag trött. Kanske för att det inte finns några direkta skiljelinjer mellan partierna när det kommer till kultur. Kanske för att det alltid är samma personer på alla seminarier, precis som Tobias också konstaterar. Kanske för att man har hört precis ALLTING förut.
Jag har nästan inte stött på en enda tanke den här veckan, som jag inte har hört förut. Bara det är ju rätt skrämmande.
Med ett undantag: Peje Emilssons idé om att aktiebolag borde kunna dela ut en eller ett par procent av vinsten till allmännyttiga ändamål, vilket var en fråga som tyvärr aldrig följdes upp. Jag måste komma ihåg att ringa honom i höst och fråga!
Några andra stannar också i minnet, även om de inte var helt nya. Carl Rudbecks idé om att kulturens roll framför allt är att skapa misstänksamhet och misstänksamma medborgare, gillar jag. Och likaså är jag helt med på Boa Ruthströms idé om att fundera över hur kulturella och kreativa näringar kan föra pengar tillbaka till den konstnärliga kärnan (det skriver jag förresten om i UNT:s sommarserie). Liksom jag måste säga att jag är djupt imponerad över hur pålästa och pedagogiska Johan Bengt Påhlsson, Margita Björklund och, som sagt var, Kristina Rennerstedt var.
Lite mindre roligt, och faktiskt väldigt obehagligt, tycker jag däremot att det var när Carl Rudbeck buades ut och någon i publiken låtsades rikta en pistol mot hans huvud, för att han uttryckte tankar som är tabu i kulturvärlden. Sådant gör också mig rädd, och vi försökte ta reda på varifrån han som gjorde det kom, men han vägrade att svara.
Stämningen var dock lite av ”Reclaim the Arts”, och man kan mycket väl tänka sig att ett framtida kulturpolitiskt spår kommer att bli ännu mycket mer radikalt. Det ligger i luften.
Spår av det kunde man höra när Stina Oscarsson i Kulturmanifestationen uttryckte en idé om att kultursektorn borde ta tillbaka begreppet ”kultur” och inte låta andra använda det.
Här fattar jag dock inte riktigt hur man tänker. Varför skulle kultursektorn ha monopol på begreppet kultur? Och varför låter man den ekonomiska sfären ta det på begrepp som tillväxt och vinst? Kan man inte börja prata om olika sorters tillväxt och olika sorters vinst; måste man alltid prata om ekonomisk tillväxt och ekonomisk vinst? Speciellt tillväxt, ”growth” på engelska, har ju verkligen inget med ekonomi att göra per automatik. Växa kan man ju göra på många sätt, och allt som oftast innefattar det ju, i vuxen ålder, att bli klokare.
Sedan måste jag erkänna att jag själv blev upplyft av att stundtals lämna kultur- för forsknings- och utbildningspolitiken. På de seminarierna var det mycket mer folk och debatten var hetare, med tydligare skiljelinjer mellan de rödgröna och alliansen. Att det dessutom var fullt av studenter där – varav ett gäng från Handels – gjorde mig lycklig. Studenternas engagemang är ju en av orsakerna till att det är så mycket roligare och fräschare med högskolepolitik! (På samma sätt som ett större engagemang från publiken i kulturpolitiken säkert skulle gynna diskussionen om densamma.)
På ett personligt plan känner jag mig också nöjd. De närmsta tre åren kommer jag nämligen att trappa ned på mitt engagemang i kulturen till förmån för just högskolan – och efter den här veckan känns det som helt rätt val!
Innan dess ska jag dock ha semester, så nu tar jag en välbehövlig paus.
Ha en riktigt härlig, underbar sommar!