Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
28 juli 2010 under Noterat | kommentera

Hultsfred är verkligen dött

Tobias Tobias

I morse satt jag i TV4:s Nyhetsmorgon och diskuterade kring festivaler — ”festivaldöden” — med Ronny Mattsson från Peace & Love och Håkan Steen på Aftonbladet. Imorgon har Dagens Industri en analys.

Det finns en hel del mer att diskutera framåt.

Inte minst om Hultsfred, som jag trodde skulle kunna resa sig igen. Men nu har jag förstått att det inte bara är festivalbolaget som försätts i konkurs, utan även moderföreningen Rockparty, restaurangbolaget Metropol och mediaföretaget Music Link.

Det är alltså inte bara festivalen som dör — utan även ett system runt omkring, med utbildningar och studenter, nätverk och människor som brinner och arbetar.

I antologin ”Kulturens kraft” skrev jag om detta. Kapitelrubriken var ”System för kreativitet”. Jag ska återbesöka det där kapitlet och fundera igen, liksom vad jag skrev i höstas i samband med diskussionerna då om överlevnad och kommunens roll: ”… hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang?

Det är såklart lätt att vara efterklok.

Men ofta är analyserna av misslyckanden de mest intressanta. Jag hoppas att någon tar tillfället i akt — både från arrangörssidan och från offentligt håll (SKL? Tillväxtverket?) — att fundera över vad som gjorts bra och vad som kunde gjorts annorlunda.

PS. Alla har inte hyllat Hultsfred. Se till exempel Rasmus Fleischer på Copyriot för ett annat perspektiv.

Kommentera
27 juli 2010 under Analys | kommentera

Ingen livebubbla — men en anpassning

Tobias Tobias

Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och presenterade idag sin dystra situation på en presskonferens; 2 miljoner kronor i förlust i år, 5 miljoner kronor släpar sedan förra året; hoppet står nu helt till Arvika kommun och leverantörers tålamod.

Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.

Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.

Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .

I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.

Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.

Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.

Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.

Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”

Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.

Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.

Låt mig bena ut ytterligare:

Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.

Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.

Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.

Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.

Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.

Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons ”rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens ”maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. ”Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, ”är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.

Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.

Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).

Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?

Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)

Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.

Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?

Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.

***
Läs mer:

-

Kommentera
25 juli 2010 under Noterat | kommentera

Engagemang

Tobias Tobias

Nordman och Style som förstanamn. År 2010. ”Sveriges starkaste man”.

Lätt att sakna Hultsfred och lida med Arvika då.

Att det finns många festivaler i Sverige innebär inte att det är bra nog.

Kommentera
20 juli 2010 under Noterat | kommentera

Yelp-hjälp

Emma Emma

Jag har ju tillbringat de senaste somrarna (och några år tidigare) i Nordamerika, och det är alltid lika kul att komma tillbaka och se hur saker och ting förändras.

Mest slående har förstås lågkonjunkturen varit i USA de senaste åren, men nu känns det som om det – för första gången på länge – spirar lite optimism igen. Dessutom har lågkonjunkturen faktiskt fört med sig en del gott, som ett ifrågasättande av vad man egentligen lär sig på ekonomutbildningar, till exempel. Just nu läser jag The MBA Oath, som är ett av många intressanta initiativ.

På det lite ytligare planet är det otroligt att se vilket genomslag Yelp börjar få. Det är förstås ingen ny tjänst, men plötsligt känns det som om man inte kan klara sig utan den. Morgon som kväll surfar man in och kollar vart man ska gå och vad man bör äta och göra. Och det fungerar fantastiskt bra.

Frågan är dock om Yelp skulle fungera lika bra i Sverige. Är svenskar lika villiga att dela med sig? Vi är det ju definitivt inte i det verkliga livet, men kanske är vi det virtuellt. Eller?

Just nu grubblar både tonåringen och jag mycket över vilka kulturskillnader som finns på nätet. I verkligheten och till vardags är de ju nämligen slående.

Kommentera
19 juli 2010 under Noterat | kommentera

Svenskmani

Emma Emma

Det råder svenskmani i USA. Vart man än ser, sitter någon och läser en svensk deckare. Och Barnes & Noble skyltar stort med Mankell, Nesser, Sjöwall & Wahlöö, Fossum m fl under rubriken ”If You Liked Stieg Larsson”

Kommentera
17 juli 2010 under Noterat | kommentera

Fallande kreativitet

Emma Emma

Senaste numret av Newsweek innehåller intressant läsning. Det handlar om hur kreativiteten för första gången på länge minskar bland amerikanska barn – och vad man tror att det beror på.

I dessa tider av kreativa näringar och annat, har kreativitetsindex alltså gått ned. Det anses allvarligt, eftersom just kreativitetstester sägs kunna förutspå framtiden. Barn som får höga resultat visar sig senare i livet ofta utföra olika former av ”kreativa handlingar” (starta företag, uppfinna saker, etc).

Den främsta orsaken till nedgången tror man är skolan, med dess fixering vid mätbara resultat och tester, och den därpå ökande betygshetsen. Sådant främjar inte kreativitet.

(Vad var det jag sa? Hoppas Björklund får en kopia.)

Sedan slår man hål på flera myter. Som att kreativitet skulle äga rum i höger hjärnhalva eller ha något samband med konstnärligt skapande. Just den sistnämnda myten, ”the art bias”, går man rätt hårt åt. Visserligen kan estetiska ämnen i skolan stimulera kreativiteten och inte minst är det viktigt att kunna improvisera, men i det stora hela finns det inte några skillnader i kreativitet mellan till exempel ingenjörer och musiker. Bägge grupperna följer normalfördelningen, vissa individer är mer kreativa, andra mindre. Oavsett om de är ingenjörer eller musiker.

Att kreativitet enbart skulle handla om att tänka nytt slår man också hål på. Snarare handlar det om en kombination av att tänka nytt och tänka analytiskt, och kunna pendla mellan de två lägena.

Kanske är det här det brister. Det tror i alla fall jag. Vi tenderar ofta att betona antingen den ena eller den andra typen av tänkande, och sällan bägge delarna.

Slutligen råder artikeln oss att kasta alla tekniker av typen ”brain-storming” i papperskorgen, eftersom de har visat sig vara värdelösa eller till och med kontraproduktiva. Istället får vi, på typiskt normativt manér, några enkla råd:

* Be aldrig någon vara kreativ, det hämmar
* Rör på dig, trettio minuters motion om dagen hjälper
* Jobba med flera projekt samtidigt och låt dem ligga och mogna mellan varven
* Res mycket – att möta olika kulturer ökar flexibiliteten

Kommentera
16 juli 2010 under Noterat | kommentera

Bästa kulturdestination: Washington DC

Emma Emma

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Washington DC är utan tvekan en av de bästa platserna i världen att tillbringa semestern på! Tvåa efter Florens på TripAdvisors lista över de bästa destinationerna för kultur och sightseeing, men, i mitt tycke, faktiskt snäppet bättre.

Varför? Ja, först och främst för det enorma utbudet av museer, förstås. Och för att de flesta har fri entré, vilket gör att man kan strosa fram och tillbaka mellan dem, se en utställning på ett museum och en annan på ett annat, komma tillbaka dagen efter om något var bra, eller gå – utan dåligt samvete – om något inte föll en i smaken.

Tonåringen och jag har under några dagar hunnit med en massa monument och museer. Ibland tillsammans, ibland var för sig. När han tar timmar och åter timmar på sig på alla museer av historisk karaktär, som till exempel Holocaust Memorial Museum, kan jag, när jag tröttnar, smita vidare till närmsta konstmuseum. Det är toppen – och bäddar för en konfliktfri semester.

För att inte tala om hur skönt det är att hela området runt The Mall är fritt från kommersialism. Förutom museibutiker och auktoriserade försäljare av mat och dryck, kan man gå kilometer efter kilometer utan att stöta på ett enda kommersiellt inslag. Det njuter jag verkligen av.

Tänk Love Stockholm 2010 – fast tvärtom! Eller ett inverterat Ullared. När det gäller att veta var man ska dra gränsen mot det kommersiella har vi svenskar mycket att lära av amerikanerna!

Kommentera
10 juli 2010 under Noterat | 1 kommentar

Kreativa mötesplatser

red red

Arbetet med handlingsplanen för de kulturella och kreativa näringarna (KKN) fortsätter. Den 21 augusti hålls ett seminarium på IHH i Jönköping med fokus på mötesplatsers och arenors betydelse för entreprenörskap och företagande inom KKN. Diskussionerna kommer kretsa kring mötesplatser på regional, nationell och internationell nivå men även vad det skulle betyda om arenoran inte funnits.

På seminariet diskuteras erfarenheter från bland annat KreaNord, Creative Business Region Stockholm och KRUT – Kreativ Utveckling för att sedan avslutas med en paneldiskussion som leds av Tobias Nielsén.

Seminariet är en del av den internationella ERSA‑konferensen och arrangeras bland annat av Tillväxtverket där Per‑Olof Remmare är ansvarig för handlingsprogrammet. Se inbjudan för ytterligare information och anmälan.

***

Läs mer från Kulturekonomi om handlingsplanen:

Kommentera
8 juli 2010 under Noterat | kommentera

Slänger pengar för kulturens skull

Tobias Tobias

Torsdagen i Visby är socialdemokraternas dag och börjar med att Mona Sahlin sprider 89 tusenlappar från kallbadhusets brygga. Hon säger att hon vill omprofilera socialdemokraterna till ett kulturparti framför allt. ”Därför att kulturen är den enskilt viktigaste frågan”, säger hon. I en eventuellt kommande regering ser hon sig helst som kulturminister.

Summan som hon sprider för vinden motsvarar vad mer än hälften av bildkonstnärerna i Sverige tjänar mindre än den genomsnittlige svensken under ett år. ”För de flesta är löneskillnaden ännu större”, säger Sahlin. Halva gruppen tjänar mindre än 10.850 kronor i månaden medan medianlönen i Sverige ligger på 18.200 kronor (uppgifter från 2008).

Pengarna kommer från analysföretaget QNB Volante som annars hade storhandlat på ICA tre gånger för pengarna. ”Vi gör det för att det här för att sätta allt fokus på kulturpolitiken. Kulturen är kittet som resten av samhället snurrar kring”, säger företaget i ett uttalande.

Nä, så här var det förstås inte. Varför inte, kan man fundera över.

Kommentera
7 juli 2010 under Noterat | kommentera

Intryck Almedalsveckan

Emma Emma

Efter några intensiva dagar i Almedalen är jag rätt trött.

Jag blir nog aldrig att en sådan som älskar den här typen av tillställningar, aldrig en som älskar mässor, konferenser och andra massmöten. Jag gillar helt enkelt inte alltför många relationer på en och samma gång.

Ibland tror jag att det beror på att jag är för social.

Är man för social, är det svårt med så många människor. Man ger och man tar, och till sist blir man helt utspädd.

Det vore nog lättare om man hade lite hårdare hud.

Dessutom är jag fortfarande skeptisk till hela den här fixeringen vid mingel, möten och mötesplatser. Det är något som inte stämmer. Hur många miljoner kostar det? Den frågan ställde sig även Arvid Malm i Aftonbladet i går, men jag tror att det är ännu mycket mer än han uppskattar, om man också räknar in alla organisationer – och personer – med offentliga anslag.

Och vilka kommer det egentligen till del? Jag har gått på flera bra seminarier den här veckan, men känt eller känt igen i princip ALLA som har varit där. Det är alldeles för mycket kompisar som pratar för kompisar i Almedalen – och man kan undra om det verkligen är värt alla miljonerna?

Jag vill nog fortfarande hävda att det finns en klar övertro på möjligheterna att påverka i Almedalen.

Även om jag lite grann ändrade uppfattning i dag. Eller egentligen började det i går. Min almedalssambo Kristina Rennerstedt gjorde ett föredömligt arbete att förklara vikten av att uppmärksamma den utredning som nyligen föreslog att kultur ska ta plats bland de ändamål som gör stiftelser skattebefriade.

Det här var en fråga vi uppmärksammade redan på den tiden då jag satt i Kulturrådets styrelse och Kristina var generaldirektör. Hon var redan då drivande, medan jag på klassiskt forskarmanér ville utreda frågan innan jag bestämde mig för vad jag tyckte.

Men sedan dess har jag haft en massa år på mig att göra det. Jag har skrivit böcker om Stiftelsen framtidens kultur och om Sparbanksstiftelsernas kultursatsningar och jag håller just nu på med en rapport åt Sten A. Olssons stiftelse för forskning och kultur (”Stenastiftelsen”). Och jag har för länge sedan bestämt mig för vad jag tycker.

Som alla som följer den här bloggen vet har jag sedan tjatat. Och tjatat. Jag tror jag har nämnt frågan i varenda paneldebatt jag har deltagit i de senaste åren – för döva öron.

Men Kristina, som både är bättre på att uttrycka sig och har mera pondus, lyckades äntligen bryta igenom i går, Sveriges Radio hängde på, och så var bollen i rullning.

Och i viss mån får jag ändå klappa mig själv på axeln för att jag lyckades fånga passningen från Kristina och fortsätta i dag, bland annat genom att göra en rockad i min egen paneldebatt, som helt fastnade i sponsring, och passa bollen vidare till Mats Sjöstrand, f d generaldirektör för Skatteverket, som uttryckte att han också tyckte att det var en viktig utredning och kanske en framkomlig väg för att öka den privata kulturfinansieringen.

Så äntligen, ÄNTLIGEN verkar frågan få uppmärksamhet. Efter sjukt många år.

Och för alla som ännu inte har fattat att den här utredningen finns: här är den IGEN!

Över huvud taget var dagens första paneldebatt rätt kul. Ett tag höll jag på att ge upp, då det enbart handlade om sponsring, men sedan tog den bra fart igen. Kulturhusets Eric Sjöström är ju alltid en fantastisk tillgång, som inte räds för att utmana allt och alla med ett stort leende på läpparna. Nordeas Tomas Björklund var en ny, trevlig bekantskap, som var både slängd i käften och klok. Och SIDA:s nya ordförande, tillika Skatteverkets f d generaldirektör, Mats Sjöstrand, kände jag direkt stort förtroende för. Vi var faktiskt de som stod mest på samma sida, inte minst i diskussionen om lotterivinster från Svenska Spel, som är en komplicerad fråga. Samt i behovet av att skilja på olika typer av privat finansiering.

Eftermiddagen var lite mindre upplyftande. Våra duktiga konstnärer i SKISS gjorde i och för sig bra ifrån sig och BITVIS var det intressant att höra hur kulturutskottets ledamöter resonerade, men sedan var det forskarnas tur och då blev det svårt för mig. Jag känner mig inte, som man säger på franska, ”bien dans ma peau”, bra i mitt eget skinn, i sammanhanget.

Det är en konstig känsla att vara en rätt säker person på förmiddagen och en helt annan osäker person på eftermiddagen, trots att det på ytan kan tyckas vara samma kontext: paneldebatt i Almedalen.

Fast Almedalen har förstås många ansikten. Ibland är det faktiskt mest som ett gigantiskt vuxendagis. Eller som en charterort. Jag har hela tiden gått runt och känt mig som på Rhodos 1981. Det är exakt samma känsla: sol, värme, mängder av rosévin, degiga baguetter, flyers och inkastare vid varje dörr.

Även om det självklart har funnits en massa bra seminarier. Flera seminarier på Länsteatern, under Kultur i Almedalen, har till exempel varit superbra. Folk har varit i sitt esse, och satt poäng efter poäng.

Ändå blir jag trött. Kanske för att det inte finns några direkta skiljelinjer mellan partierna när det kommer till kultur. Kanske för att det alltid är samma personer på alla seminarier, precis som Tobias också konstaterar. Kanske för att man har hört precis ALLTING förut.

Jag har nästan inte stött på en enda tanke den här veckan, som jag inte har hört förut. Bara det är ju rätt skrämmande.

Med ett undantag: Peje Emilssons idé om att aktiebolag borde kunna dela ut en eller ett par procent av vinsten till allmännyttiga ändamål, vilket var en fråga som tyvärr aldrig följdes upp. Jag måste komma ihåg att ringa honom i höst och fråga!

Några andra stannar också i minnet, även om de inte var helt nya. Carl Rudbecks idé om att kulturens roll framför allt är att skapa misstänksamhet och misstänksamma medborgare, gillar jag. Och likaså är jag helt med på Boa Ruthströms idé om att fundera över hur kulturella och kreativa näringar kan föra pengar tillbaka till den konstnärliga kärnan (det skriver jag förresten om i UNT:s sommarserie). Liksom jag måste säga att jag är djupt imponerad över hur pålästa och pedagogiska Johan Bengt Påhlsson, Margita Björklund och, som sagt var, Kristina Rennerstedt var.

Lite mindre roligt, och faktiskt väldigt obehagligt, tycker jag däremot att det var när Carl Rudbeck buades ut och någon i publiken låtsades rikta en pistol mot hans huvud, för att han uttryckte tankar som är tabu i kulturvärlden. Sådant gör också mig rädd, och vi försökte ta reda på varifrån han som gjorde det kom, men han vägrade att svara.

Stämningen var dock lite av ”Reclaim the Arts”, och man kan mycket väl tänka sig att ett framtida kulturpolitiskt spår kommer att bli ännu mycket mer radikalt. Det ligger i luften.

Spår av det kunde man höra när Stina Oscarsson i Kulturmanifestationen uttryckte en idé om att kultursektorn borde ta tillbaka begreppet ”kultur” och inte låta andra använda det.

Här fattar jag dock inte riktigt hur man tänker. Varför skulle kultursektorn ha monopol på begreppet kultur? Och varför låter man den ekonomiska sfären ta det på begrepp som tillväxt och vinst? Kan man inte börja prata om olika sorters tillväxt och olika sorters vinst; måste man alltid prata om ekonomisk tillväxt och ekonomisk vinst? Speciellt tillväxt, ”growth” på engelska, har ju verkligen inget med ekonomi att göra per automatik. Växa kan man ju göra på många sätt, och allt som oftast innefattar det ju, i vuxen ålder, att bli klokare.

Sedan måste jag erkänna att jag själv blev upplyft av att stundtals lämna kultur- för forsknings- och utbildningspolitiken. På de seminarierna var det mycket mer folk och debatten var hetare, med tydligare skiljelinjer mellan de rödgröna och alliansen. Att det dessutom var fullt av studenter där – varav ett gäng från Handels – gjorde mig lycklig. Studenternas engagemang är ju en av orsakerna till att det är så mycket roligare och fräschare med högskolepolitik! (På samma sätt som ett större engagemang från publiken i kulturpolitiken säkert skulle gynna diskussionen om densamma.)

På ett personligt plan känner jag mig också nöjd. De närmsta tre åren kommer jag nämligen att trappa ned på mitt engagemang i kulturen till förmån för just högskolan – och efter den här veckan känns det som helt rätt val!

Innan dess ska jag dock ha semester, så nu tar jag en välbehövlig paus.

Ha en riktigt härlig, underbar sommar!

Kommentera