Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
30 juni 2010 under Analys | 2 kommentarer

Hultsfred har rest sig förr

Tobias Tobias

Historien om Hultsfredsfestivalen och Rockparty är en om misslyckanden lika mycket som framgångar. Bara det att man lyckades skapa Sveriges största rockfestival i så många år var i sig något omöjligt som gjordes möjligt gång på gång.

För två timmar sedan kom beskedet att årets Hultsfredsfestival, som skulle ägt rum nästa veckoslut, ställs in. Enligt TT (via DN) har enbart 5.000 biljetter sålts. Kulturbloggen spekulerar att festivalen läggs ner för gott.

De flesta biljetter säljs alltid tre veckor innan festivalen startar, men nu var det tydligen för nära och för få. Jag är faktiskt förbluffad och det känns… tomt. Att jag själv hade tänkt att besöka festivalen och nu missar spelar ingen roll. Jag vet hur hårt ledningen har slitit sedan i höstas, med både föreningen Rockpartys liv på spel och därefter med en festival i en omstöpt form. Jag var där bara häromveckan och såg hur festivalområdet byggdes upp. Det står ju antagligen klart nu!

Men det är en exceptionell konkurrens i år och med sin bantade form hamnade Hultsfred i ett mellansegment som kanske är ännu tuffare än att försöka vara bland de största, med de tyngsta bokningarna. Till skillnad från andra festivaler har inte heller Hultsfred samma uppbackning som en större kommun kan erbjuda. Pierre Hellqvist på musikmagasinet Sonic sammanfattar också hur förutsättningarna förändrats och minns tillbaka, hur Hultsfredsfestivalen långt före Facebooks ankomst var ett ställe där man kunde hitta likasinnade, sin speciella stam.

Jag har ingen insikt i år, så nu spekulerar jag bara. Men jag funderar över konstruktionen som är ny; troligen beroende på samverkan med kommunen. Generellt är det snarare regel än undantag att nöjesbranschen lägger evenemang och turnéer i separata bolag på grund av den höga risken. På så sätt kan dessa bolag försättas i konkurrens utan att moderskeppet går under. Enligt hemsidan så arrangerar i år Hultsfredsfestivalen AB, ett nystartat bolag, till skillnad från den ideella föreningen Rockparty.

Därmed inte sagt att jag på något sätt misstänker att man med en konkurs tas lättvindigt eller innebär att försök att fly från ansvar. Men i eländet finns något positivt i att föreningen faktiskt har en möjlighet att överleva.

Och, som man gjort så många gånger förr, för att resa sig igen.

Kanske för att göra något annat, något nytt. Det gamla lämnar som bekant plats för det nya. För 25 år sedan var en rockfestival något extraordinärt och alternativt. Idag fungerar de som komponenter i kommuners profileringskampanjer.

***

RELATERADE INLÄGG:

> Min f.d. kollega Pappa Pop minns (det är jag längst upp till vänster): Nunstedts blogg

Festivalsommarens trängsel (liten undersökning)

> Därför bör Hultsfreds kommun köpa Rock City

> Får man tack i himlen? Hultsfred kan bara hoppas

***

Lite återblick. En playlist med 25 år av Hultsfred, och som exempel på magiska ögonblick:

Kommentera
29 juni 2010 under Noterat | kommentera

Hmm… ska det bli en bokhylla?

Tobias Tobias

När jag flyttade till senaste lägenheten för drygt fyra år sedan packade jag ner alla hundratals cd-skivor och litade på en dator som underhållningscentrum. Då var det mp3:or på en hårddisk som gällde. Med Spotify har lösningen fungerat ännu bättre.

Det är uppenbart att alla nättjänster som erbjuder filmer, tv och musik här och nu medför att prylarna försvinner från våra hem. Jag har skrivit tidigare om hur det påverkar kulturkonsumtion som samlande liksom hur vi inreder.

Nu har vi flyttat till villa och plötsligt finns det utrymme för alla böcker som varit nedpackade i många år. Det är en gammal dröm som plötsligt kan gå i uppfyllelse. Men nu tvekar jag. Jag har mätt och nästan 33 hyllmeter blir det om bokhyllan blir som planerat.

Hur många hyllmeter har ni där hemma?

Frågan är om behovet egentligen finns där, med läsplattor och en växande insikt att jag hinner inte läsa alla nya böcker jag vill — hur ska jag då kunna ha tid att bläddra i gamla? Ska bokhyllan bara få finnas där som stämningsskapare och identitetsmarkör?

Kommentera
25 juni 2010 under Noterat | kommentera

Protester MOT kultursponsring

Emma Emma

Man kan kalla det dålig tajming. Tate Britain har sommarfest och passar då på att fira att BP, av alla företag, har sponsrat museet i tjugo år. 
Protesterna
låter förstås inte vänta på sig.

Till saken hör att BP är en av de mest generösa kultursponsorerna av alla. De sponsrar bl a British Museum, Tate, Royal Opera, National Portrait Gallery, Science and Natural History Museums.

Vad var det nu kritikerna sa om sponsring? Att det faktiskt finns företag som använder sponsring för att skapa en ”varm glöd” kring sina varumärken, och få företagen att framstå som lite godare än vad de egentligen är.

Kommentera
22 juni 2010 under Noterat, Utblick | kommentera

Tagna på allvar

Tobias Tobias

Europa Europa Europa. Jag har hållit nere resandet de senaste tre åren men nu är jag i Bryssel igen. Det är bra att följa hur tankegångarna går i olika länder och inte minst inom EU. Inte för att det alltid är klokt, men för att det får sådan påverkan på Sverige; inte främst genom lagar eller finansiering utan för att plantera eller bekräfta tankegångar kring samhällsplanering.

Jag skriver från konferensen European Cultural & Creative Industries Summit 2010 i Bryssel. Nyss var jag på scen. Nu flimrar exempel förbi på olika initiativ för att stödja dessa sektorer. Några av sådana jag har hört dussintals gånger och några nya som verkar intressanta. Vi är ett flera från Sverige här – jag har sett representanter för Näringsdepartementet, Tillväxtverket och Generator (Johanna Skantze på scen snart; för övrigt är hon en av bara tre kvinnor bland totalt 16 på scen idag).

Dagen inleddes med några chefstjänstemän på EU:s avdelningar för kultur respektive näringsliv. Många talar om att kulturella och kreativa näringar börjar tas på allvar för första gången och just nu har ett window of opportunity, vilket framför allt syftar på att arbetet med Europa 2020 är igång. Grönboken – som vi sammanfattat och talat om – nämns också i det sammanhanget.

En stor förändring också är också hur många som faktiskt talar om holistiska och länkade policyåtgärder mellan olika områden. Reinhard Buescher, chef för innovation på DG Enterprise and innovation, konstaterade att för tre år sedan hade han nog inte blivit inbjuden och hade inte heller haft något att komma med. Nu kom han med 100 miljoner euro till bordet.

Han presenterade Creative Industries Alliance (bilden närmast), en ny plattform som utifrån åtta-nio partners ska sprida information, mäkla mellan aktörer och stimulera aktiviteter i syfte att ”kapitalisera bättre på kreativitet”. Om jag förstod det rätt så är det enbart 7,5 miljoner euro som är kontanta medel från kommissionen, resten ska motfinansieras. Han sa: ”European actitivities should not burn money, but add value.”

Själv talade jag om arbetet med European Cluster Observatory då jag och Dominic Power jämfört 254 europeiska regioner samt nya boken ”Creative Business” (bilden längst ner).

Återkommer senare med fler intryck.

Det är sol ute. Men till konferenslokalen når inget väder.

Kommentera
19 juni 2010 under Noterat | kommentera

Tankeställare

Emma Emma

Brittiska kultursociologen Angela McRobbie är ju en stor favorit, och nu på lördagsmorgonen går hennes ord rakt in:

what appears to be at stake in the new field of mental labour is the role and meaning of intellectual labour, currently being seen as outmoded in contrast to the creative energies of the new cultural producer. In such a context this process of championing new forms of creative education (e. g. the live project, the links with industry, internships, the role of creative partnerships) also occludes the place of theory, and the space of critical pedagogy

Precis så är det!

Kommentera
18 juni 2010 under Noterat | kommentera

Ekonomi och ekonomi, del I

Emma Emma

Känner ett behov av att förtydliga begreppet ”ekonomi”. Som i kulturekonomi.

Först och främst kan vi behöva skilja på national- eller samhällsekonomi och företagsekonomi.
De första sysslar med samhällsnivån, till exempel regionala effekter av satsningar på kultur;
de andra med ekonomi på organisationsnivå, till exempel hur kulturföretag fungerar.

På engelska hörs skillnaden i ”Economics” (nationalekonomi) respektive ”Business” (företagsekonomi) och på Handels läser man till exempel sin grundutbildning i ”Business and Economics”, d v s i företags- och nationalekonomi.

Forskarutbildningen, däremot, skiljer sig åt. Då läser man antingen national- eller företagsekonomi, och sedan är det rätt sällsynt att man rör sig mellan fälten.
Jag, som är företagsekonom, skulle till exempel aldrig kunna undervisa i nationalekonomi och jag drar mig också för att forska på det fältet. Jag anser mig helt enkelt inte behörig, och hyser dessutom en annan grundläggande kunskaps- och människosyn.

På kulturfältet tar det här sig också uttryck i skilda begrepp och konferenser:
”Cultural Economics”, som nyligen gick av stapeln i Köpenhamn, har till exempel mer av ett samhällsekonomiskt fokus, alltmedan ”Arts Management”, som ägde rum i Dallas förra året, främst rör sig på det företagsekonomiska fältet.

PS I nästa avsnitt ska vi dyka ännu lite djupare, och också se till skilda traditioner inom företagsekonomin.

Kommentera
17 juni 2010 under Samtal, Utblick | kommentera

Samtal/Trine Bille: Vi pratar egentligen om olika saker

red red

Trine Bille är forskare på Copenhagen Business School där hon framför allt intresserar sig för kulturekonomi, kulturpolitik och regional utveckling. I förra veckan var hon med och arrangerade en internationell konferens om kulturekonomi som hölls för sextonde året i rad. Tidigare har hon bland annat skrivit en bok om den danska upplevelseekonomin tillsammans med Mark Lorenzen, Den danske oplevelsesøkonomi – afgrænsning, økonomisk betydning og vækstmuligheder.

Ni skriver i inledningen av boken att upplevelseekonomin är ett svårdefinierat och vagt begrepp. Vari låg den största utmaningen att försöka definiera och avgränsa upplevelseekonomin?

Som jag ser det, har det nordiska användandet av upplevelseekonomin sin grund i en mix av tre olika teorier. Pine och Gilmores bok The Experience Economy från 1999, satsningen på creative industries i Storbritannien med de första kartläggningarna av de kreativa industrierna (DCMS, 1998 och 2001) och Richard Floridas bok The Rise of the Creative Class från 2002.

Problemet är att dessa tre böcker alla visserligen har något med upplevelser och kreativitet att göra, men annars har de inte mycket gemensamt. Den första fokuserar i huvudsak på konsumenterna, den andra på producenterna och den tredje har ett fokus på lokal och regional utveckling. Dessutom knyter sig den nordiska tolkningen av begreppet upplevelseekonomin tätt till konst- och kultursektorn, utan att kopplingen är uttalad eller väldefinierad.

De största utmaningarna med att definiera och avgränsa begreppet upplevelseekonomin är därför relaterat till följande frågor: Vad är definitionen av en upplevelse? Vilken roll spelar de kreativa näringarna i upplevelseekonomin? Hur kan marknadsekonomiskt värdeskapande baserat på upplevelser hitta sin plats? Det är inga klara svar eller bevis på dessa frågor. Det betyder att beroende på hur mycket eller lite man räknar varierar upplevelseekonomins storlek. För att spetsa till det lite: Man kan dra ifrån och lägga till efter ens eget gottfinnande och allt kan i princip vara upplevelseekonomi. Därmed förlorar begreppet sin betydelse vilket gäller både teoretiskt och politiskt.

Vilken betydelse har upplevelseekonomin i Danmark?

Upplevelseekonomin har ett fortsatt stort fokus i Danmark, även om betydelsen av själva begreppet avtar, förmodligen på grund av den oklara avgränsningen och en tom politisk retorik kring det. Upplevelseekonomin har en fortsatt betydelse för alla de tre dimensionerna. För att ge tre exempel:

Det nyupprättade danska centret för upplevelseekonomin, som bland annat delar ut projektstöd, tar sin utgångspunkt i kopplingar mellan traditionellt näringsliv och kreativa företag i syfte att skapa nya upplevelser och tillväxt. Alltså en ”Pine och Gilmore”-tankegång, men där kärnan i upplevelserna är hos de kreativa eller kulturella företagen. Ett annat exempel är att staten dessutom valt att stötta några utvalda kreativa sektorers utveckling. Dessa är mode, dataspel, musik och matkultur. Ett tredje exempel är att det är hos kommuner och regioner man hittar störst fokus på upplevelseekonomin i relation till ekonomisk utveckling. Framför allt inspirerat av Richard Florida men det har också ett stort fokus på turism.

Du var med och organiserade en konferens om kulturekonomi i juni. Vad handlade den om och vilka diskussioner tycker du var de mest intressanta och viktigaste som togs upp på konferensen?

Det är framför allt tre diskussioner jag tycker är viktiga.

För det första är det hela diskussionen om definitionen av upplevelseekonomin, kulturindustrier och kreativa industrier. Det finns inga klara definitioner och avgränsningar av dessa begrepp och frågan är vilken betydelse det har, både teoretiskt såväl som politiskt. Några länder har exempelvis valt en definition som lägger vikt vid konsumenternas upplevelser medan andra länder har sin utgångspunkt hos den konstnärliga och kreativa producenten. Relationerna till konst- och kultursektorn är betydande i båda typer av definitioner, men den närmre relationen är fortsatt oklar. Därav följer en rad viktiga teoretisk och empiriska implikationer och frågor: Vad karakteriserar avgränsningen från ”normala” produkter och servicetjänster? Vad finns det för bevis för att till att sektorn har ”systematiska” effekter på hela ekonomin? Vilka är de politiska implikationerna: kommer det offentliga stödet som traditionellt gått till konst i högre grad kanaliseras till exempelvis underhållning och datorspel?

För det andra är det diskussionen om upphovsrätt och digitala rättigheter. Digitaliseringen har medfört många ändringar: i innehåll, distribution och marknadsföringen av kreativa produkter och servicetjänster, i upphovsrättslagen av skydd av digitala verk, i sättet som royalties och andra ekonomiska rättigheter samlas in och fördelas till rättighetsinnehavarna samt i användandet av upphovsrättsskyddat material och piratkopiering. Detta reser många relevanta frågor. Hur kan upphovsrättslagen bäst ta höjd för de väsentliga tekniska ändringar digitaliseringen har medfört i de kreativa industrierna, först och främst i förhållande till upphovsmännen?

Den tredje viktiga diskussionen rör kulturturism. Enligt några rapporter är kulturturismen den del av turismen som har visat sig ha den högsta tillväxten under senare år. Satsningar på kulturturism är väsentlig i många utvecklingsstrategier för städer, regioner och länder. Den ekonomiska betydelsen av kulturturism på lokal och regional utveckling är ett hett ämne, såväl från ett teoretiskt som ett politiskt perspektiv. Men den exakta definitionen och mätningen av kulturturismen är emellertid inte klar. Viktiga frågor är därför: Vad är kulturturism? Hur kan kulturturismens betydelse mätas? Hur kan vi utvärdera kulturturisternas preferenser? Kan kulturturism vara en katalysator för lokal och regional utveckling? Vad är en lämplig politik för att skapa ekonomisk utveckling baserat på kulturturism.

Kommentera
17 juni 2010 under Noterat | 1 kommentar

Kulturens roll för hälsan

red red

Vilken betydelse har kultur för hälsan? Kulturrådet arrangerade i måndags ett kulturpolitiskt seminarium för att belysa vad kulturen kan göra för hälsan. Töres Theorell gav ett flertal instressanta exempel från den medicinska forskningen där samband mellan kultur och hälsa kunnat konstateras. Inom neurobiologin har studier visat hur kultur exempelvis kan lindra skakningar hos Parkinssonpatienter eller hur barns matematiska förmåga ökar om de spelar instrument.

-Kulturen har en förmåga att gå in i hjärnan på ett annorlunda sätt än ett vanligt samtal. Kultur ger kickar som inte passerat ett intellektuellt filter, säger Töres Theorell, läkare och professor I psykosocial medecin på Karolinska institutet.

Det är dock inte bara hjärnan som påverkas av kulturen utan även andra kroppsdelar. Intressant nog finns det studier som visar tecken på att pulsådern kan påverkas av för vad en individ upplever som glad musik och därigenom minska risken för åderförkalkning sa Theorell.

Gunilla Jarlsbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap på Lunds universitet, påpekade att samband mellan kultur och hälsa inte nödvändigtvis handlar om medicinska samband. Istället handlar det mycket om förebyggande hälsoarbete och andra aspekter av hälsa än enbart medicinsk. Hon var därför också kritisk till just namnet ”kultur på recept” som är ett regeringsuppdrag till Region Skåne och genomförs på försök i Helsingborg. Alexandra Charles, grundare av 1,6 miljonerklubben för kvinnors hälsa, menade dock att just recept är en nödvändighet för att få människor som är ovana kulturutövare eller -besökare att komma iväg på kulturaktiviteter.

Christina Gedeborg-Nilsson, bland annat utvecklare för kultur och hälsa i Region Skåne, menade att de från regionens håll inte kunde styra över namnet i och med att det är ett uppdrag från regeringen. Det praktiska arbetet däremot innebär att en kulturkoordinator kopplas till det “vanliga” team som står för behandlingen av en patient. Och receptet är som regel att deltagaren/patienten ska genomföra kulturaktiveteter två till tre gånger i veckan under en tio-veckorsperiod.

Ett genomgående tema i samtalet var betydelsen av tvärsektoriella samarbeten och de upplevda svårigheterna detta innebär. Både inom forskningen och inom det praktiska arbetet är det väldigt lätt att falla mellan stolarna. Därför är det också svårt att skapa en långsiktighet och inte enbart genomföra enskilda punktinsatser.  Den viktigaste uppmaningen från paneldeltagarna till politikerna var därför att inte bara tala sig varma för det tvärsektoriella arbetet utan också satsa på det på allvar.

Moderator för samtalet var Benny Marcel från Kulturrådet.

Kommentera
16 juni 2010 under Analys, Inblick | kommentera

Festivalsommarens trängsel (liten undersökning)

Tobias Tobias

Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.

Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu — och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.

Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också faktiskt ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?

Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.

QNB gjorde vi därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier. Nästan alla finns på Facebook men bara Hultsfred har en Iphoneapp. Låtlistor via Spotify är i vissa fall mycket populära med flera tusen användare; se till exempel Sweden Rock.*

Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.

Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.

– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.

*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.

Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.

Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.

Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?

Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.

Vi gjorde därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier.*

http://kulturekonomi.se/uploads/diagram-festivaler.jpg

Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.

Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.

– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.

*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.

Kommentera
15 juni 2010 under Noterat | kommentera

Konsten att överleva en sågning

Emma Emma

Fick ett tips om Metro i dag:
Tänk, jag hade själv nästan lyckats förtränga programmet.

Fast jag hoppas faktiskt att jag aldrig gör det.
Det var en otroligt nyttig erfarenhet.

Vi var så sjukt sågade och jag vill faktiskt för alltid minnas:

* Hur det kändes när Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och UNT sågade programmet – och att man faktiskt fortfarande, flera år efteråt, minns alla elaka formuleringar.
(Även om jag måste säga att jag inte förstår folk som kan vara arga på recensenter. Det skulle jag aldrig kunna vara. De gör ju bara sitt jobb.)
* Hur det var att läsa Lars Vilks blogg, där han ältade och ältade och ältade hur dåliga vi, och framför allt jag, ”modernisten”, var (och hur han trodde att vi styrde hela upplägget, vilket förstås var så långt från verkligheten man kan komma). Och hur absurda en del av kommentarerna var.
* Hur jobbigt det var att delar av min familj skämdes så oerhört.

Sådant är nyttigt att ha fått känna på när man jobbar på det kulturella fältet. Det är nämligen inte i alla yrken som man kan utvärderas så offentligt och så hårt som i kultursfären – och det är rätt bra att själv ha fått smaka på det.

Och man kan ju alltid trösta sig med SVT:s svar på frågan här ovan. Thank God!

Kommentera