Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 maj 2010 under Analys | 3 kommentarer

Digital kulturpolitik är inte bara digital

Tobias Tobias

Pelle Snickars, forskningschefen på Kungliga biblioteket, mejlar. Han är tillsammans med Jonas Andersson, doktorand vid Goldsmiths college, redaktör för antologin ”Efter Pirate Bay”.

Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.

Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om ”digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel ”Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy”  från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.

Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:

Utvald kultur <–> Vald kultur
5     4    3    2    1    0    1    2    3    4    5

Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.

Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):

Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?

En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?

Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).

Kommentera
16 maj 2010 under Analys, Noterat | kommentera

Den digitala tryckvågen

Tobias Tobias

Det har varit tyst här om att jag i förra veckan var jag med och arrangerade konferensen ”Den digitala tryckvågen” om utmaningarna för bokbranschen på Kungliga biblioteket i Stockholm (bakgrunden här). Förutom talare och paneldiskussioner presenterade vi även en enkätundersökning om läsarnas attityder till och läsvanor av e-böcker och läsplattor. Några mycket intressanta resultat.

Filmklippet ovan är  från paneldiskussionen med Sara Lloyd (Pan Macmillan), Ronald Schild (Libreka) och Johan Greiff (Elib) om förlagens roll och utmaningar ur ett internationellt perspektiv.

Innan jag återkommer mer kring ämnet här så har konferensen och enkäten uppmärksammats både i dagspress och på andra bloggar:

Kommentera
16 maj 2010 under Noterat | kommentera

Dags att begrava Entreprenören

Emma Emma

Den som har umgåtts med mig de senaste veckorna, vet att jag just nu har en hang-up. Jag är så evinnerligt trött på alla som pratar om Entreprenören i singularis (och ofta maskulin form), som fortsätter att bygga på hjältemyten, och skrämmer bort alla som har lust att skapa något tillsammans.

Jag känner ingen ensam Entreprenör. Inte en enda. Däremot känner jag massvis av entreprenörer som arbetar tillsammans, engagerar och mobiliserar andra, finns i nätverk och inte så sällan startar företag tillsammans. Ja, bortser man från enskilda firmor, startas ungefär hälften av alla bolag faktiskt av fler än en person!

Varför tjatas det då så mycket om enskilda Entreprenörer? Varför använder så många offentliga organ enbart du-formen? ”Funderar DU på att starta EGET?” borde kanske utökas till ”eller funderar NI på att starta TILLSAMMANS?”.
För att spegla verkligheten.
För att göra det lite mindre läskigt, och lite mera lustfyllt.

Det här älskar också mina studenter att påpeka. De är helt ointresserade av att starta helt eget, men väldigt intresserade av att göra saker tillsammans med folk de gillar. Om vi bara kunde betona det kollaborativa draget mer, skulle fler bli intresserade av företagande, säger studenterna.

Och forskningen pekar åt samma håll. Karin Hellerstedts doktorsavhandling, som kom förra året, till exempel. Hennes studie visar att företagande ofta startar med och i relationerna – och först i andra hand kommer affärsidéerna. Är inte det intressant?

I New York Times läser jag vidare om Boulder, Colorado, dit en del high-tech start-ups flyttar från Silicon Valley. Varför? Jo, som en av de intervjuade säger:

”In Silicon Valley, you’re a small fish in a huge pond, and it didn’t seem as collaborative and a lot more corporate”

(I samma artikel säger för övrigt gammel-gurun Richard Florida något intressant, d v s att entreprenörskap frodas i miljöer med stark ”counterculture”, som hippiekulturen i Boulder. Det ligger något i det – och är värt att tänka på!)

Själv tänker jag fortsätta att tjata om det här. Vill du läsa en krönika jag publicerade i Dagens Industri för ett par veckor sedan, finns den här: EntreprenörskapDI. Och om ett par veckor bär det av till Tällberg Forum, där jag ska prata på ett liknande tema tillsammans med mina kollegor och dessutom försöka få till lite forskning på temat.

PS Dagens boktips:
Anneli Jordahls ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” – om Ellen Key och hennes kärlek – nu i pocket – och helt makalöst bra!

Kommentera
14 maj 2010 under Noterat | kommentera

Salander och Bond

Tobias Tobias

Filmens roll har i samhällsplaneringen kommit att handla mycket om besöksnäring, profilering och sysselsättning. Jag har själv i några rapporter undersökt och resonerat kring detta, senast med rapporten ”Allt räknas — om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa”.

För den som är intresserad av frågan rekommenderas ett seminarium i Nynäshamn 27 maj. Turisteffekten av film diskuteras, bland annat med produktionschefen för senaste Bondfilmerna på plats, Sue Hayes.

Frågan är dock komplex och jag hoppas att detta kommer till uttryck. Bland annat är det inte säkert att alla filmer skapar turism — alltför ofta hör vi bara om de mest framgångsrika fallen såsom ”Sagan om ringen” och ”Vicky Christina Barcelona”. Jag tvivlar att ”Trainspotting” lockade så många till Edinburgh (eller till Glasgow där filmen faktiskt spelades in framför allt).

Däremot pekar alla undersökningar på att en filmproduktion i sig själv leder till stor turistkonsumtion medan den pågår, genom att pengar spenderas på hotell, restauranger, hyra av utrustning och annan service.

Dessutom är jag övertygad om att det innebär något för självkänslan att filmer spelas in på ens plats. Det kommer droppas otaliga gånger av politiker och andra i Stockholm att David Fincher filmar den amerikanska versionen av Milleniumfilmerna på plats i den svenska huvudstan. Visst är det intressant att film har den effekten på oss? Ungefär som att vi är många som gläds åt ett landslags framgångar. Behovet av kollektiv glädje och stolthet är stort.

Kommentera
12 maj 2010 under Noterat | kommentera

Välkommen: dubbelrelease 19 maj (bok+rapport)

Tobias Tobias

Välkommen till Handelshögskolan i Stockholm nästa onsdag, 19 maj kl 9.00. Då släpper jag och Dominic Power, Uppsala universitet, både en rapport och en bok. Vi håller på i en timme och hänger kvar lite till för den som vill eftermingla. Platsen är Terassrummet, ingång Holländargatan 32.

Anmäl dig senast på fredag genom att mejla Malin Ekberg, malin.ekberg [at] hhs.se.

Boken heter ”Creative Business: 10 lessons to help you build a business your way” och utgår från olika historier från entreprenörer om vad de lärt sig kring företagande i de kulturella och kreativa näringarna. Det är en liten, men tät bok där vi dissekerar tio olika myter om entreprenörskap, bland annat never say no, cash is king och big is beautiful.

Vi har skrivit den som en handledning för företag, men mycket fokus ligger på investeringar och ett elfte kapitel (Chapter 11, vitsigt för er som förstår) handlar om investerares erfarenheter och tips. Men boken riktar sig även till dem som vill förstå företagandet och personerna i de här sektorerna.

Och inte bara i de här sektorerna. När jag föreläst utifrån den här boken det senaste åren har många påpekat att de här lärdomarna inte bara gäller s.k. kreativa företag. Jag har blivit benägen att hålla med, så även om fallbeskrivningarna handlar om företag som sysslar med musik, mode, design, media och film, finns många lärdomar för alla småföretagare. Därför har vi ändrat i många fall till att tala om small businesses generellt.

En annan sak som ändrats är titeln. Boken bygger nämligen på det nordiska forskningsprojektet Penny for your thoughts som jag nämnt tidigare (bland annat om betydelsen av uthållighet, apropå Murlyn Music). Jag testade till och med ett omslag med samma titel som forskningsprojektet på er i november, men vi upptäckte att det finns för många böcker med den titeln.

Därav ”Creative Business”, som nu också ska bli en webbplats med allt mer information. Med den här boken ska vi på Volante också genomföra ett test, nämligen att direktsälja mot en global marknad i både eboksformat och via print-on-demand. Om man alltså lägger en beställning via Amazon.com i Brasilien och vill ha en fysisk bok, trycks den sedan i England och fraktas därifrån. Om en amerikan vill ha boken till sin iPad i USA ska han eller hon få den direkt. Det ska bli oerhört spännande att se hur det går.

Rapporten ”Creative and Cultural Industries” ges ut av European Cluster Observatory som arrangerar onsdagsseminariet. Tack vare deras omfattande databas av europeiska sysselsättningssiffror har vi kunnat ranka drygt 250 regioner i Europa sett till hur många som är anställda inom de kulturella och kreativa näringarna. Det är första gången som en sådan regional jämförelse har gjorts.

Hur Sverige ligger till? På onsdag presenterar vi resultaten.

Rapporten är den andra i European Cluster Observatorys serie av priority sector reports; se mer i pressmeddelandet här. Vi har verkligen försökt hålla rapporten kortfattad, men det finns ett gigantiskt appendix. De översiktliga resultaten presenterar vi i kartor av typen ovan.

Kommentera
12 maj 2010 under Noterat | kommentera

Akademisk stjärna – med konst i fokus

Emma Emma

I går besökte Bruno Latour Stockholm och Nobelmuseet. Han är rankad som en av de tio mest citerade akademikerna inom humaniora och samhällsvetenskap i världen – och förväntningarna var höga. Vi talar om en verklig akademisk stjärna på besök.

Mig gjorde han inte besviken. Visserligen var hans föreläsning lite knepig – och jag avskyr verkligen den akademiska formen. Mer och mer för varje år som går. Att stå bakom en talarstol och läsa innantill i en timme är inte kommunikation. Inte ens om man säger bra saker. Det är dött, stenålders, passé.

Som tur var blev det en lika lång frågestund efteråt, och då kom Latour helt till sin rätt. Ödmjuk, rolig, genuint intresserad av att försöka förstå frågorna, enkel i sina svar och bitvis dansande runt på podiet.

Inte minst var det spännande att höra hur han – denna gigant inom samhällsvetenskapligt tänkande – lyfte fram konsten. Det var konsten och estetiken han såg som framtiden, och som skilde det han kallade ”komposition” från det gamla, uttjänade och icke-fungerande ”konstruktion”.

(Ja, den som känner mig som akademiker, vet att jag hoppade högt av glädje. Jag har bråkat oerhört med mina kollegor om just konstruktioner och konstruktionism. Kanske är ”kompositionism” ett alternativ, jag ska definitivt gräva djupare i ämnet.)

Latour lyfte också fram konsten och konstnärernas roll i hållbarhetsdiskussionen och han var i full färd med att föra in konst på schemat på sitt eget universitet och starta en ”School of Political Art”, som han kallade det.

Det var faktiskt oerhört intressant, och dessutom skönt att få lyssna till ett antal intellektuella, filosofiska argument om konsten och estetikens roll, som omväxling till alla instrumentella, ekonomiska och andefattiga argument som hörs i de sammanhang där jag oftast befinner mig.

Kommentera
10 maj 2010 under Noterat | kommentera

Myter om kultursponsring

Emma Emma

Seminariet i Oslo blev riktigt intressant. Alla vi föredragshållare var rörande eniga om att kultursponsring och annan privat kulturfinansiering är ett område präglat av många myter och vanföreställningar.

Som att andra länder är så mycket bättre. Den myten var jag inte ensam om att slå hål på. Tvärtom visade sig Norge ligga helt i paritet med Storbritannien, och diskussionen kom snarare att handla om varför andra länder lyfts fram som så mycket bättre. Vilka intressen ligger det bakom sådana påståenden? Varför tjatar vi till exempel om Storbritannien, där Arts & Business undersökningar pekar på att sponsringen står för ungefär 2,5 % av kulturorganisationernas intäkter? I den norska undersökningen som presenterades i dag, stod sponsringen för 2,3 %. Det är ju ingen jätteskillnad.

Likaså kom förstås den eviga frågan om avdragsrätten upp, och precis som här i Sverige, ifrågasattes det om den verkligen skulle ändra så mycket när det kommer till sponsring.
Däremot kanske för gåvor och donationer, som var nästa fråga som lyftes fram. Ja, den stora skillnaden mellan anglosaxiska och nordiska länder ligger nog snarare – både vad gäller skatter och tradition – i filantropin än i sponsringen.

Liksom i synen på civilsamhället. Här blev det riktigt intressant och en av mina norska forskarkollegor, Håkan Lorentzon, gjorde en suverän dragning, där han satte fingret på den springande punkten: att nor(di)ska kulturinstitutioner inte ser sig som en del av civilsamhället, utan som del av det offentliga. Och att de därifrån närmar sig marknaden, snarare än det civila.

Det här har jag ju alltid tjatat om, så jag blev vansinnigt glad när jag hörde någon annan som också gjorde det (och dessutom mycket bättre och mer pedagogiskt än vad jag någonsin har gjort). Jag tror faktiskt att det tog lite skruv bland de norska scenkonstinstitutionerna, inte minst när de fick höra att de därmed gick miste om stiftelsepengar.

Sist, men inte minst, kom min kollega och väninna Anne-Britt Gran, teatervetare och professor på BI Handelshögskolan (bara det!) och slängde in ytterligare en brandfackla. Hon hade gjort en undersökning tillsammans med norska Kultur & Näringsliv, som visade på att kultursponsring visst förekommer i stor utsträckning, bara inte till traditionella institutioner. Tvärtom är det, i alla fall i Norge, främst amatörkulturen som sponsras – och den syns förstås inte i de offentliga mätningarna.

Ännu ett fel, med andra ord. Och rätt stort om de här beräkningarna skulle stämma. Här beräknades nämligen 460 miljoner norska kronor gå till kulturen – och då var ändå inte alla festivaler medräknade (som får nästan lika mycket till).

Efter en sådan här konferens blir man faktiskt nästan lite sugen att ge sig in på området igen – det verkar finnas så otroligt mycket att göra!

Dessutom var det kul att vara tillbaka i Oslo. Vilken kulturstad det håller på att bli, kanske ”The Cultural Capital of Scandinavia”. Åtminstone byggs det för kulturen i vart och vartannat hörn och när nya norska kulturministern inledde i morse var det en helt annan retorik än den svenska. Här skulle kultur inte löna sig och den statliga kulturbudgeten skulle minsann expandera. Inget gnäll och gnöl, utan enbart en sprudlande optimism.

Kommentera
8 maj 2010 under Noterat | kommentera

Sponsring – och räknefel

Emma Emma

Har ägnat dagen åt att gå igenom en massa sponsringsstatistik, som en förberedelse inför ett seminarium i Oslo. Måste säga att jag är rätt konfunderad och irriterad.

För det första tycker jag att det slarvas otroligt med benämningarna. I svenska Kulturrådets rapport om icke-offentlig kulturfinansiering hamnar till exempel stiftelsebidrag – i den mån de finns med – under rubriken ”sponsring”. Och privata konsthallar av typen Magasin 3 hamnar under rubriken ”gåvor och donationer”.

Om de ens finns med, vill säga. Sparbanksstiftelserna gav till exempel – enligt våra beräkningar – år 2007 cirka 120 miljoner kronor i kulturbidrag, vilket är mer än all sponsring sammantaget. Men finns det med, månntro? Svar: nej. Och jag misstänker att väldigt mycket annat likaså saknas.

Än värre är dock att man inte så sällan idealiserar andra länder. Framför allt Storbritannien. Kulturrådet refererar ohämmat till siffror som att sponsringen uppgår till 140 kronor per person i Storbritannien och till 10 kronor per person i Sverige.

Men efter att återigen ha gått igenom Arts & Business rätt undermåliga statistik, som ligger till grund för de beräkningarna, kan jag inte se annat än att sponsringen där uppgår till cirka 2,5 procent av kulturorganisationernas totala intäkter. Det är ju inte sådär väldigt mycket mer än våra svenska 1-2 procent.

En gammal undersökning jag har, som jag tyvärr inte hittar just nu, pekade ju till och med på att inte ens i USA, ”sponsringens förlovade hemland”, uppgick sponsringen till mer än 3 procent av en genomsnittlig kulturorganisations intäkter.

Gemensamt för så gott som alla länder verkar dock vara att just de tror att de är sämst på kultursponsring – och att alla andra är mycket bättre.

Och det verkar gälla även Norge, så det ska bli riktigt kul att åka dit, träffa deras nya kulturminister – och hjälpa till att slå hål på lite myter.

Kommentera
5 maj 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL / "Att leda inom kulturbranschen är att leda känslor"

red red

Den här bilden är vad Uwe Bødewadt, till vänster, skickar när vi ber honom om ett foto. Han deltar på Svensk Scenkonst branschdagar 10-12 maj.

Uwe Bødewadt har en lång bakgrund som chef inom kultursektorn, bland annat som chef för Kulturhuset i Stockholm 2000-2007. Sedan tre år tillbaka är han numera kultur- och museiechef för Den Sorte Diamant, det vill säga det Kungliga biblioteket i Köpenhamn. Bødewadt är även aktuell med en bok som släpptes i höstas, At lede kunstnere m.m., där han intervjuat tolv ledare för kulturinstitutioner i Norden.

Vi ställde några frågor till honom om vad som utmärker ledarskapet inom kulturbranschen.

Vilka slutsatser kan du dra efter att ha arbetat med boken?

Konst skapas inte i lugn och ro! Det är mycket personligt relaterat. Alla tolv ledare i boken använder sina egna metoder: förförelse, strategi, husmorsinstinkt, konstnärliga metoder samt journalistiskt, terapeutiskt och feministiskt angreppsätt. De blandar det professionella med det personliga och de flesta av dem även det privata! Det bästa ledarskapet formas av att blanda det professionella med att bjuda på sig själv – det personliga och eventuellt privata, men det skapar också andra problem. Kan man leda konstnärer som man leder företag? Ja, men endast om man är lika äkta som de konstnärer man ska leda och endast om man kan skapa förnuftiga ramar omkring dem. Det innebär en fantastisk och nästan omöjlig uppgift — men djupt fascinerande och personligt givande. Som att vara klistrad mellan konstnären och offentligheten.

Vad är det som är speciellt med att leda inom kultursektorn?

Att leda handlar om att leta efter något. Hela tiden! Att leda är ett val – inte något jobb! Att leda inom konst och kultursektorn handlar om att leda känslor! Syftet är att utveckla estetiska, etiska och sociala värden där konsten bland annat är en grundforskning i konsten att vara människa. Framgångsfaktorer är att ha emotionella och empatiska förmågor. Att kunna sätta sig in i en annan människas situation. Det emotionella ledarskapet – det erkända ledarskapet är grundsubstansen. Att veta något om känslor. Om eros, makt, behärskande, att ha perspektiv. Att ha stor lust att “dela med sig av sig själv”.

Om du fick ge två råd till kulturchefer, vad skulle du säga då? Både utifrån arbetet med boken och utifrån dina egna erfarenheter.

Stanna inte längre inom samma jobb än sex till åtta år, då har du visat vad du kan och omvärlden har sett vad du kan. I konstbranschen ska man bland annat arbeta experimentellt med verkligheten. Det ska hela tiden utveckla sig. Du kan inte navigera en båt, en teater, en filmproduktion, en utställningsinstitution om den inte är i rörelse! Du ska sitta i förarsätet i bilen och styra, inte i baksätet. Så kan du själv gasa upp och bromsa ned på ekonomin, ambitionerna, personalstaben med mer.

Vi upplever inte världen som den är – vi upplever den som vi är. Min bild av situationen ser annorlunda ut än medarbetarnas eller konstnärernas, men jag ska kunna förstå deras argument. De har alltid rätt – men de har inte alltid tillräckligt mycket rätt i den stora kulturpolitiska helheten! Tillåt er själva att vara osäkra och utsatta!

Vilken är den största skillnaden mellan att arbeta inom ett danskt respektive ett svenskt kulturliv?

I Danmark är det svårare att tolka kulturarbetarnas intentioner genom att bedöma det utifrån deras handlande. De är mer anarkistiska, tramsande, öppna. Du blir avskedad om du inte håller budgeten vilket händer cirka tre till fem institutionschefer varje år i Danmark. Det sker inte i samma utsträckning i Sverige där cheferna är mer ansvarsfulla, ordentliga och lite långsammare men mer “kulturella”! Det kan komma lika bra konst ur båda metoderna.

Svenskarna har uppfunnit: blixtlåset, skiftnyckeln, utvecklat dynamiten, biljettklipparen. Effektiva saker för att utveckla samhället. Danskarna har uppfunnit: antabus, vägräcket och simringen. Saker som ska undvika katastrofen! Svenskarna kan producera – danskarna kan sälja det. Norrmännen har uppfunnit: ostyhyveln och gemet – men det är en annan sak.

Saknar du Stockholm?

I Köpenhamn har vi under de senaste tio åren byggt fyra kulturbyggnader för åtta miljarder danska kronor: Operan, Skådespelarhuset, Diamanten (Det kungliga biblioteket) och Koncerthuset i eller vid hamnen. I Stockholm har de inte byggt någonting! Stockholm kallar sig för “the capital of Scandinavia” – det kallar jag ett självmål! Stockholm behöver bli lite mer anarkistiskt. Stockholm har möjligheterna, men utnyttjar inte den kulturella/konstnärliga potentialen tillräckligt. Konsten gör mer för samhället än den får erkännande för!

Kommentera
4 maj 2010 under Analys | kommentera

Närsynthet

Tobias Tobias

Inget varar för evigt — eller? I alla fall inte på samma sätt som tidigare. Så var det för VHS-kassetten. Så var det först med lp-skivan och sedan med cd-skivan.

Jag hittar (via Media Evolution) en underhållande dialog mellan de olika formaten som gått i graven. Den här gången har det tryckta formatet kallats in, men vill inte erkänna sin nya situation. Texten leder tankarna till den klassiska Harvard-artikeln ”Marketing Myopia”. Förändring är i alla fall ett evigt tema.

På torsdag är jag med och arrangerar konferensen ”Den digitala tryckvågen” för Sveriges förlagsbransch, på Kungliga biblioteket. Programmet har nu tagit form och ser riktigt bra ut.

Idag publicerar Svensk Bokhandel en intervju med mig kring detta: ”Hallå där Tobias Nielsén

Kommentera