Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
10 maj 2010 under Noterat | kommentera

Myter om kultursponsring

Emma Emma

Seminariet i Oslo blev riktigt intressant. Alla vi föredragshållare var rörande eniga om att kultursponsring och annan privat kulturfinansiering är ett område präglat av många myter och vanföreställningar.

Som att andra länder är så mycket bättre. Den myten var jag inte ensam om att slå hål på. Tvärtom visade sig Norge ligga helt i paritet med Storbritannien, och diskussionen kom snarare att handla om varför andra länder lyfts fram som så mycket bättre. Vilka intressen ligger det bakom sådana påståenden? Varför tjatar vi till exempel om Storbritannien, där Arts & Business undersökningar pekar på att sponsringen står för ungefär 2,5 % av kulturorganisationernas intäkter? I den norska undersökningen som presenterades i dag, stod sponsringen för 2,3 %. Det är ju ingen jätteskillnad.

Likaså kom förstås den eviga frågan om avdragsrätten upp, och precis som här i Sverige, ifrågasattes det om den verkligen skulle ändra så mycket när det kommer till sponsring.
Däremot kanske för gåvor och donationer, som var nästa fråga som lyftes fram. Ja, den stora skillnaden mellan anglosaxiska och nordiska länder ligger nog snarare – både vad gäller skatter och tradition – i filantropin än i sponsringen.

Liksom i synen på civilsamhället. Här blev det riktigt intressant och en av mina norska forskarkollegor, Håkan Lorentzon, gjorde en suverän dragning, där han satte fingret på den springande punkten: att nor(di)ska kulturinstitutioner inte ser sig som en del av civilsamhället, utan som del av det offentliga. Och att de därifrån närmar sig marknaden, snarare än det civila.

Det här har jag ju alltid tjatat om, så jag blev vansinnigt glad när jag hörde någon annan som också gjorde det (och dessutom mycket bättre och mer pedagogiskt än vad jag någonsin har gjort). Jag tror faktiskt att det tog lite skruv bland de norska scenkonstinstitutionerna, inte minst när de fick höra att de därmed gick miste om stiftelsepengar.

Sist, men inte minst, kom min kollega och väninna Anne-Britt Gran, teatervetare och professor på BI Handelshögskolan (bara det!) och slängde in ytterligare en brandfackla. Hon hade gjort en undersökning tillsammans med norska Kultur & Näringsliv, som visade på att kultursponsring visst förekommer i stor utsträckning, bara inte till traditionella institutioner. Tvärtom är det, i alla fall i Norge, främst amatörkulturen som sponsras – och den syns förstås inte i de offentliga mätningarna.

Ännu ett fel, med andra ord. Och rätt stort om de här beräkningarna skulle stämma. Här beräknades nämligen 460 miljoner norska kronor gå till kulturen – och då var ändå inte alla festivaler medräknade (som får nästan lika mycket till).

Efter en sådan här konferens blir man faktiskt nästan lite sugen att ge sig in på området igen – det verkar finnas så otroligt mycket att göra!

Dessutom var det kul att vara tillbaka i Oslo. Vilken kulturstad det håller på att bli, kanske ”The Cultural Capital of Scandinavia”. Åtminstone byggs det för kulturen i vart och vartannat hörn och när nya norska kulturministern inledde i morse var det en helt annan retorik än den svenska. Här skulle kultur inte löna sig och den statliga kulturbudgeten skulle minsann expandera. Inget gnäll och gnöl, utan enbart en sprudlande optimism.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas