Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 maj 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL / "Att leda inom kulturbranschen är att leda känslor"

red red

Den här bilden är vad Uwe Bødewadt, till vänster, skickar när vi ber honom om ett foto. Han deltar på Svensk Scenkonst branschdagar 10-12 maj.

Uwe Bødewadt har en lång bakgrund som chef inom kultursektorn, bland annat som chef för Kulturhuset i Stockholm 2000-2007. Sedan tre år tillbaka är han numera kultur- och museiechef för Den Sorte Diamant, det vill säga det Kungliga biblioteket i Köpenhamn. Bødewadt är även aktuell med en bok som släpptes i höstas, At lede kunstnere m.m., där han intervjuat tolv ledare för kulturinstitutioner i Norden.

Vi ställde några frågor till honom om vad som utmärker ledarskapet inom kulturbranschen.

Vilka slutsatser kan du dra efter att ha arbetat med boken?

Konst skapas inte i lugn och ro! Det är mycket personligt relaterat. Alla tolv ledare i boken använder sina egna metoder: förförelse, strategi, husmorsinstinkt, konstnärliga metoder samt journalistiskt, terapeutiskt och feministiskt angreppsätt. De blandar det professionella med det personliga och de flesta av dem även det privata! Det bästa ledarskapet formas av att blanda det professionella med att bjuda på sig själv – det personliga och eventuellt privata, men det skapar också andra problem. Kan man leda konstnärer som man leder företag? Ja, men endast om man är lika äkta som de konstnärer man ska leda och endast om man kan skapa förnuftiga ramar omkring dem. Det innebär en fantastisk och nästan omöjlig uppgift — men djupt fascinerande och personligt givande. Som att vara klistrad mellan konstnären och offentligheten.

Vad är det som är speciellt med att leda inom kultursektorn?

Att leda handlar om att leta efter något. Hela tiden! Att leda är ett val – inte något jobb! Att leda inom konst och kultursektorn handlar om att leda känslor! Syftet är att utveckla estetiska, etiska och sociala värden där konsten bland annat är en grundforskning i konsten att vara människa. Framgångsfaktorer är att ha emotionella och empatiska förmågor. Att kunna sätta sig in i en annan människas situation. Det emotionella ledarskapet – det erkända ledarskapet är grundsubstansen. Att veta något om känslor. Om eros, makt, behärskande, att ha perspektiv. Att ha stor lust att “dela med sig av sig själv”.

Om du fick ge två råd till kulturchefer, vad skulle du säga då? Både utifrån arbetet med boken och utifrån dina egna erfarenheter.

Stanna inte längre inom samma jobb än sex till åtta år, då har du visat vad du kan och omvärlden har sett vad du kan. I konstbranschen ska man bland annat arbeta experimentellt med verkligheten. Det ska hela tiden utveckla sig. Du kan inte navigera en båt, en teater, en filmproduktion, en utställningsinstitution om den inte är i rörelse! Du ska sitta i förarsätet i bilen och styra, inte i baksätet. Så kan du själv gasa upp och bromsa ned på ekonomin, ambitionerna, personalstaben med mer.

Vi upplever inte världen som den är – vi upplever den som vi är. Min bild av situationen ser annorlunda ut än medarbetarnas eller konstnärernas, men jag ska kunna förstå deras argument. De har alltid rätt – men de har inte alltid tillräckligt mycket rätt i den stora kulturpolitiska helheten! Tillåt er själva att vara osäkra och utsatta!

Vilken är den största skillnaden mellan att arbeta inom ett danskt respektive ett svenskt kulturliv?

I Danmark är det svårare att tolka kulturarbetarnas intentioner genom att bedöma det utifrån deras handlande. De är mer anarkistiska, tramsande, öppna. Du blir avskedad om du inte håller budgeten vilket händer cirka tre till fem institutionschefer varje år i Danmark. Det sker inte i samma utsträckning i Sverige där cheferna är mer ansvarsfulla, ordentliga och lite långsammare men mer “kulturella”! Det kan komma lika bra konst ur båda metoderna.

Svenskarna har uppfunnit: blixtlåset, skiftnyckeln, utvecklat dynamiten, biljettklipparen. Effektiva saker för att utveckla samhället. Danskarna har uppfunnit: antabus, vägräcket och simringen. Saker som ska undvika katastrofen! Svenskarna kan producera – danskarna kan sälja det. Norrmännen har uppfunnit: ostyhyveln och gemet – men det är en annan sak.

Saknar du Stockholm?

I Köpenhamn har vi under de senaste tio åren byggt fyra kulturbyggnader för åtta miljarder danska kronor: Operan, Skådespelarhuset, Diamanten (Det kungliga biblioteket) och Koncerthuset i eller vid hamnen. I Stockholm har de inte byggt någonting! Stockholm kallar sig för “the capital of Scandinavia” – det kallar jag ett självmål! Stockholm behöver bli lite mer anarkistiskt. Stockholm har möjligheterna, men utnyttjar inte den kulturella/konstnärliga potentialen tillräckligt. Konsten gör mer för samhället än den får erkännande för!

2 kommentarer
  1. Tobias Harding skriver:

    Det här låter väldigt intressant ur synvinkeln vad det säger om deras uppfattning om ledarskap i näringslivet. När handlar ledarskap inte om känslor?

  2. Klas Wounsch skriver:

    Hmm… ovanstående tyder på att konstnärer skulle vara en särskild art. Det tror jag är helt fel. Jag är också ganska övertygad om att de utmaningar ledare inom konst, scenkonst m.m. ställs inför faktiskt är desamma som gäller för andra ledare. I synnerhet inom verksamheter med en hög grad av specialisering. Kanske ska läsa boken innan jag tycker för mycket så jag beställer den nu…

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas