Kanske beror det på decennieskiftet, kanske på lågkonjunkturen eller på att allt som hissas också granskas förr eller senare.Det har gått drygt tio år sedan upplevelseindustrin började föras fram i Sverige och creative industries användas i Storbritannien och internationellt.
Jag har själv känt behov av reflektion och föreslog bland annat det som ett tema för konferensen Generator i höstas. I går sände SVT Kulturnyheterna ett bakåtblickande reportage om upplevelseindustrin och kreativa näringarna. Vinkeln verkade vara ”vad hände?” och var inriktad på de satsningar som genomförts. Bra så, men jag tycker att inslaget missade att ta upp de omvärldsfaktorer som är tydliga, nämligen att betydelsen av design, kultur och upplevelser har ökat i olika vrår av samhället.
Men det finns såklart mycket att säga om den retorik och de satsningar som genomförts, och inte bara i Sverige. Det är märkbart hur samma uttryck återkommer i bakgrundsbeskrivningar och handlingsprogram (se här om Thailand). Själv försöker jag alltid idag försöka börja i en konkret ände och undvika svepande begrepp, om de inte fyller en funktion av pragmatiska eller teoretiska skäl.
Några som både kritiserat och bidragit till utvecklingen är ett gäng som utgått från Queensland University of Technology i Brisbane, Australien. De stod bland annat bakom antologin ”Creative Industries”, som jag rekommenderar. Nu utgår flera från fristående ARC Centre of Excellence for Creative Industries and Innovation och chef där är Stuart Cunningham. Han ser ut som en rugbyspelare och vi har sjungit Abba-sånger ihop på en scen i Peking (nyktra och i fullt konferensljus).
Cunningham har tidigare skrivit flera bra genomgångar och står nu bakom ännu en sådan ihop med kollegan Terry Flew; med titeln ”Creative Industries After the First Decade of Debate”, publicerad i tidskriften The Information Society. (Sammanfattning här, artikeln i sin helhet i pdf-format här.)
De konstaterar att definitionerna varierar mellan länder och mellan internationella organ som UNCTAD och UNESCO, och vi skulle kunna lägga till, även mellan svenska kommuner och regioner. I Storbritannien används creative industries eller creative economy, liksom i länder som Singapore, Hong Kong, Taiwan, Korea, Nya Zeeland och i Australien men i huvudsak på delstatsnivå. I många europeiska länder istället kulturella näringar eller kulturella sektorn.
Den ideologiska hemvisten är ett annat tema. Kopplingen till en allmän neoliberal samhällsutvecklingen diskuteras och är intressant från ett svensk perspektiv, där satsningar på upplevelseindustrin och kreativa näringarna har initierats av socialdemokratiska politiker, både på kommunnivå (tänk Hällefors och Hultsfred) och nationell nivå (Pagrotsky). Det är alltså en missuppfattning att synen på kulturen som något nyttigt har sin start i Kulturutredningen eller den sittande svenska regeringen, utan måste ses som en global trend som pågått länge. Citat från artikeln:
“There is certainly considerable talk about markets, entrepreneurship, competition, and innovation in creative industries policies, but it has been noted that this was not a new thing: Cultural policy since the 1970s had been moving from a supply-side, artist-centered approach to one that gave stronger consideration to consumer demand and cultural markets.”
Det här bland annat inneburit en förflyttning i politiken från fokus på stora institutioner till småföretag. Men de flesta är ändå överens om det viktiga samspelet däremellan.
“By pointing to a positive correlation between the development of culture and the creative industries and economic growth and innovation, rather than seeing cultural provision as a rent extracted from the “real” or “productive” economy on the basis of social or cultural value rationales alone, we can begin to think about such cultural institutions as public-sector social innovation incubators (Cunningham 2009a). — But it is to say that creative industries theories and policy discourses are not defined by an ideological preference for large commercial institutions over those of the public sector. Rather, they can act as an advocate for the contribution of SMEs, and for the formative role of public sector cultural institutions as cultural questions move to the fore of globalized knowledge-based economies and societies.”
Till sist — genomgång av de olika generella modeller som används i olika delar av världen. Ursäkta språkblandningen.
- A United States model, where there is a substantive divide in thinking and calculation toward arts and culture on the one hand and the entertainment/copyright industries on the other, and where the bulk of policy initiatives are highly localized and subnational in their focus, as seen with the rise of the “creative cities” movement.
- A European model that emphasizes the cultural mission of these industries and strategies for social inclusion for common cultural benefit and where the term “cultural industries” is generally preferred to that of creative industries.
- A diverse range of Asian approaches, which strongly emphasize the role of national sociocultural and political circumstances, but still identify opportunities for export growth and successful branding of global city-region in the highly competitive Asia-Pacific region, while at the same time challenging long-held orthodoxies about instrumentalist education and the dominance of the ICT sectors in driving economic growth.
- Developing country models in South America, South Africa, the Caribbean and elsewhere, where questions of cultural heritage maintenance, poverty alleviation, and provision of basic infrastructure have precluded overly technocratic conceptions of creative industries being promoted uncritically as the inevitable fruits of the information society.