Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
3 mars 2010 under Analys | kommentera

Vem vill fortsätta med kulturpolitik?

Tobias Tobias

Jag läser forskaren Tobias Hardings blogginlägg om David Karlssons ”En kulturutredning” (läs intervju här). Harding diskuterar bland annat utifrån mitt inlägg ”Nu slutar jag med kulturpolitik” och återger ett citat från Harry Schein som mot slutet av sitt liv, efter långt arbete med kulturpolitik, förklarade: ”Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”

Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: ”Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”

Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid ”båda två”.

Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.

Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.

Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas