Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 mars 2010 under Inblick | kommentera

En lektion i att älska

Tobias Tobias

Egentligen en lektion i att älska klassisk musik. Men också i att lyssna, ta in och öppna hjärtat.

Benjamin Zander i sitt TED-föredrag Classical music with shining eyes. En liten underbar sak.

Sedan kan ni följa upp med en ny inspelning av J S Bachs ”Matteuspassion” ; högsta betyg i DN idag (på Spotify här).

Kommentera
31 mars 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL / Per Strömbäck: om Netopia och nätets framtid

red red

Per StrömbäckDebatter där internet varit i fokus har stundtals varit polariserade och olika röster har ofta talat förbi varandra. Ett initiativ för att nyansera debatten är Netopia som beskriver sig som ett webb- och idéforum som vill diskutera nätets framtid. Bakom initiativet står Per Strömbäck som har en lång karriär bakom sig inom dataspelsbranschen och är även redaktör för boken ”Gratis?”.

Vad vill Netopia?

Min egen ambition med Netopia är att fördjupa mina insikter om framtidens samhället på nätet. Jag har en stark känsla av att innehållsbranschernas kamp är en försmak av kommande, mycket större, strider om makten över nätet. I takt med att allt större delar av samhälle, affärsliv och privatliv digitaliseras ökar behovet av att diskutera demokrati, inflytande, rättigheter och hur vi vill att samhället ska fungera. Ju förr desto bättre. Så jag vill förstå detta bättre och förhoppningsvis kan det bidra till att andra blir klokare också. Det är det ena.

Sen retar jag mig på att samhället (dvs staten, dess myndigheter, rättsapparaten etc) ofta framställs som ett hot mot den enskildes integritet i den här debatten. I andra sammanhang är det ju samhällets roll att skydda den enskildes rättigheter och så borde det också kunna fungera på nätet. De verkliga integritetshoten kommer snarare från stora infrastrukturaktörer som kartlägger våra vanor i kommersiella syften. Här kan samhället utgöra en viktig motpol. Jag vill gärna diskutera de här frågorna med politikens traditionella analysverktyg – demokrati, mänskliga rättigheter, Höger/vänster-perspektiv – snarare än det för-eller-emot-internet-perspektiv som dominerat hittills. Netopia är en bra arena för det samtalet. Så ambitionen är skyhög, men samtidigt ödmjuk eftersom den bygger på en fråga snarare än ett färdigt svar.

I ditt förord till ”Gratis?” skriver du om en vilja att nyansera debatten bortom murar och ett högt tonläge. Hur är diskussionsklimatet nu tycker du?

Jag tycker att samtalstonen har förändrats till det bättre. Boken ”Gratis?” kom till mitt under Ipred-debatt och Pirate Bay-rättegång, då var det ganska spänt i alla läger. Nu finns det mer utrymme för olika åsikter. Men jag saknar fortfarande ordentlig politisk debatt och det är synd, eftersom internets framtid är en av våra stora samtidsfrågor. Sen är det en utmaning för alla som deltar i samtalet att inte hamna i gamla hjulspår, jag märker på mig själv att det är lätt att inta bekväma invanda positioner. Men där finns inte svaren. Nätets styrkor att alla datapaket prioriteras lika, den decentraliserade strukturen, global tillgänglighet osv har tjänat oss väl i två decennier, men nu börjar svagheterna i systemet bli tydliga, som att det inte går att ta betalt för innehåll, lätt att övervaka enskilda, tendens till monopol i nischer och annat. Än så länge kan man hävda att den gamla världens regler kan tillämpas och att det är fysiska personer som agerar på nätet. Men på sikt funderar jag på hur mycket av de fenomen som vi ser i online-världar som World of Warcraft kommer att överföras på samhället i övrigt, t ex virtuella ekonomier och samhällsfunktioner utanför det reguljära myndighetssystemet. Jag önskar att hela det politiska spektrat utvecklade idéer om de här frågorna, snarare än ”samma regler ska gälla på nätet som i övriga världen” eller ”det går inte att kontrollera internet”. Så diskussionsklimatet utvecklas åt rätt håll, men de stora idéerna saknas. Jag vill att Netopia ska ge utrymme för en diskussion som är teknikpositiv utan att vara teknikdeterministisk.

Vem betalar för Netopia?

Netopias sympatisörer är organisationer som ställt sig bakom Netopias manifest. Dessa är för närvarande Dataspelsbranschen, Film&TV-Producenterna, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen, Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Videodistributörers Förening, IFPI i Sverige och SOLV (Scandinavian online video). Finansieringen kommer från dessa i olika omfattning, några bidrar dock med sitt uttalade stöd snarare än pengar. Det är öppet för fler organisationer att ansluta sig, så jag hoppas att Netopia kan presentera nya  sympatisörer framöver.

Du är nyss hemkommen från en spelkonferens i USA. Vad är det senaste?

Jag var på Game Developers Conference i San Francisco tidigare i mars tillsammans med 16 000 andra dataspelsmänniskor, varav ett par hundra svenskar. Digitalt innehåll är hett och här har ju dataspelsmarknaden kommit väldigt långt. Mikrobetalningar, virtuella varor, reklam i spel är stora ämnen. Men hetast av allt är Facebook-spel, där vill alla vara med (på mer
eller mindre ansträngda sätt).

Hur väl står sig de svenska spelföretagen 2010?

Bra. DICE Modern Combat 2 säljer stort (etta i Sverige denna vecka), nya Just Cause av Avalanche lanseras om några veckor och har fått strålande recensioner. Men roligast av allt är kanske att det var svenska vinnare för tredje året i rad på Independent Games Festival i förra veckan.

Kommentera
30 mars 2010 under Analys | kommentera

Det blev en upplevelsekonomi – men hur bra var satsningarna?

Tobias Tobias

Kanske beror det på decennieskiftet, kanske på lågkonjunkturen eller på att allt som hissas också granskas förr eller senare.Det har gått drygt tio år sedan upplevelseindustrin började föras fram i Sverige och creative industries användas i Storbritannien och internationellt.

Jag har själv känt behov av reflektion och föreslog bland annat det som ett tema för konferensen Generator i höstas. I går sände SVT Kulturnyheterna ett bakåtblickande reportage om upplevelseindustrin och kreativa näringarna. Vinkeln verkade vara ”vad hände?” och var inriktad på de satsningar som genomförts. Bra så, men jag tycker att inslaget missade att ta upp de omvärldsfaktorer som är tydliga, nämligen att betydelsen av design, kultur och upplevelser har ökat i olika vrår av samhället.

Men det finns såklart mycket att säga om den retorik och de satsningar som genomförts, och inte bara i Sverige. Det är märkbart hur samma uttryck återkommer i bakgrundsbeskrivningar och handlingsprogram (se här om Thailand). Själv försöker jag alltid idag försöka börja i en konkret ände och undvika svepande begrepp, om de inte fyller en funktion av pragmatiska eller teoretiska skäl.

Några som både kritiserat och bidragit till utvecklingen är ett gäng som utgått från Queensland University of Technology i Brisbane, Australien. De stod bland annat bakom antologin ”Creative Industries”, som jag rekommenderar. Nu utgår flera från fristående ARC Centre of Excellence for Creative Industries and Innovation och chef där är Stuart Cunningham. Han ser ut som en rugbyspelare och vi har sjungit Abba-sånger ihop på en scen i Peking (nyktra och i fullt konferensljus).

Cunningham har tidigare skrivit flera bra genomgångar och står nu bakom ännu en sådan ihop med kollegan Terry Flew; med titeln ”Creative Industries After the First Decade of Debate”, publicerad i tidskriften The Information Society. (Sammanfattning här, artikeln i sin helhet i pdf-format här.)

De konstaterar att definitionerna varierar mellan länder och mellan internationella organ som UNCTAD och UNESCO, och vi skulle kunna lägga till, även mellan svenska kommuner och regioner. I Storbritannien används creative industries eller creative economy, liksom i länder som Singapore, Hong Kong, Taiwan, Korea, Nya Zeeland och i Australien men i huvudsak på delstatsnivå. I många europeiska länder istället kulturella näringar eller kulturella sektorn.

Den ideologiska hemvisten är ett annat tema. Kopplingen till en allmän neoliberal samhällsutvecklingen diskuteras och är intressant från ett svensk perspektiv, där satsningar på upplevelseindustrin och kreativa näringarna har initierats av socialdemokratiska politiker, både på kommunnivå (tänk Hällefors och Hultsfred) och nationell nivå (Pagrotsky). Det är alltså en missuppfattning att synen på kulturen som något nyttigt har sin start i Kulturutredningen eller den sittande svenska regeringen, utan måste ses som en global trend som pågått länge. Citat från artikeln:

“There is certainly considerable talk about markets, entrepreneurship, competition, and innovation in creative industries policies, but it has been noted that this was not a new thing: Cultural policy since the 1970s had been moving from a supply-side, artist-centered approach to one that gave stronger consideration to consumer demand and cultural markets.”

Det här bland annat inneburit en förflyttning i politiken från fokus på stora institutioner till småföretag. Men de flesta är ändå överens om det viktiga samspelet däremellan.

“By pointing to a positive correlation between the development of culture and the creative industries and economic growth and innovation, rather than seeing cultural provision as a rent extracted from the “real” or “productive” economy on the basis of social or cultural value rationales alone, we can begin to think about such cultural institutions as public-sector social innovation incubators (Cunningham 2009a). — But it is to say that creative industries theories and policy discourses are not defined by an ideological preference for large commercial institutions over those of the public sector. Rather, they can act as an advocate for the contribution of SMEs, and for the formative role of public sector cultural institutions as cultural questions move to the fore of globalized knowledge-based economies and societies.”

Till sist — genomgång av de olika generella modeller som används i olika delar av världen. Ursäkta språkblandningen.

  • A United States model, where there is a substantive divide in thinking and calculation toward arts and culture on the one hand and the entertainment/copyright industries on the other, and where the bulk of policy initiatives are highly localized and subnational in their focus, as seen with the rise of the “creative cities” movement.
  • A European model that emphasizes the cultural mission of these industries and strategies for social inclusion for common cultural benefit and where the term “cultural industries” is generally preferred to that of creative industries.
  • A diverse range of Asian approaches, which strongly emphasize the role of national sociocultural and political circumstances, but still identify opportunities for export growth and successful branding of global city-region in the highly competitive Asia-Pacific region, while at the same time challenging long-held orthodoxies about instrumentalist education and the dominance of the ICT sectors in driving economic growth.
  • Developing country models in South America, South Africa, the Caribbean and elsewhere, where questions of cultural heritage maintenance, poverty alleviation, and provision of basic infrastructure have precluded overly technocratic conceptions of creative industries being promoted uncritically as the inevitable fruits of the information society.
Kommentera
28 mars 2010 under Utblick | kommentera

Post-it notes & Powerpoints

Emma Emma

Söndag i San Francisco – och äntligen tid att summera resan. Utanför skiner solen och kineserna i parken mittemot praktiserar Qi Gong, Tai Chi, eller vad det nu är. På tv:n predikar Joel Osteen, en av alla dessa tusentals kristna ”motivational speakers” (för övrigt porträtterad i Barbara Ehrenreichs senaste ”Bright-Sided. How Positive Thinking Undermined America”, som jag varmt kan rekommendera).

San Francisco är inte min favoritstad. Jag har alltid tyckt att det är hyckleriets huvudstad, med en sådan fruktansvärd fattigdom och sådana mängder hemlösa – sida vid sida med allt det liberala, toleranta, bildade, organiska och alternativa. Det går inte ihop i mitt svenska huvud, men amerikanarna själva förklarar det med att San Francisco är en av de städer som låter de fattiga finnas. Andra städer skickar helt enkelt i väg dem med en enkel Greyhoundbiljett – och det är förstås inte bättre.

Fortfarande är annars det mest bestående intrycket att USA tappat såväl greppet som självförtroendet. Aldrig har jag så många gånger på en vecka fått höra – av amerikanarna själva – att vi ligger så långt före vad gäller forskning, utbildning, politik eller vad det än månde vara.

(Nu ska man förstås minnas att jag mest träffar amerikanska akademiker, och de är förstås inte representativa för hela befolkningen!)

Mest slående är skillnaden förstås mot Indien, som vi besökte för några veckor sedan. Där handlade allt om framtiden och självförtroendet var enormt. Raka motsatsen mot USA, faktiskt.

I Indien upprepades hela tiden hur den indiska modellen, med sin mångsidighet och sitt stora sociala patos, är framtiden. Här i USA talas det hela tiden om hur den amerikanska modellen med sitt fokus enbart på det mätbara och girigheten, måste ersättas med något annat.

Är det inte intressant?

Dock inte helt bra för vår studieresa. Det känns ju som om Indien var en bättre sådan, och jag ångrar att vi inte tittade närmare på hur man undervisar vid olika universitet där. Här blir jag inte så imponerad.

”Arts administration & policy”-programmet vid SAIC tycker jag fortfarande verkar bra (och som en liten parentes kan man konstatera att de har en 100%-ig europeisk fakultet – och inte en enda amerikan anställd). Jag gillade framför allt att det låg vid en konstnärlig högskola och hade en stark konstnärlig grund. Ett liknande, med annat namn, skulle jag gärna se att Konstfack hade.

SAIC:s design och arktitektur-program var ur min synvinkel mindre intressant. På mina områden var de långt, långt efter oss.

IIT:s rätt hajpade dubbla MFA/MBA blev jag heller inte så imponerad av. De låter helt enkelt sina designstudenter ta ett antal traditionella MBA-kurser vid sidan av sina designstudier. Jag intervjuade en student och han tyckte att det var ungefär som att studera ett främmande språk – och lika tråkigt.

Stanford’s d.school var nästa stopp – och de gör onekligen rätt mycket intressant. Inte minst gillar jag att de har ett sådant stort socialt fokus, och en del av deras kurser och case skulle jag gärna ta med mig hem. Samtidigt som jag också tycker att de är lite fast i sin egen (IDEO-)modell, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras sjukliga fixering vid Post-it notes.

Den så kallade ”kreativa” sektorn är faktiskt lika fixerad vid Post-it notes som näringslivet är vid Powerpoints.

Efter Stanford bar det av in till San Francisco, CCA och deras MBA i Design Strategy, som jag gillade. Den står på tre ben: design, ledarskap och hållbarhet – och har rätt nytänkande kurser. Inte minst var det positivt att se hur de integrerade det kreativa med samhälls- och systemtänkande samt hur de förmådde att se att ekonomi både handlar om siffror och människor.

Det är annars slående att rätt många i designvärlden ser ekonomi som ett ämne som enbart sysslar med siffror.

Avslutningsvis har det varit konferens i ett par dagar på temat ”Education in Design & Business”, vilket förstås har varit toppen för mig. Nu känner jag mig inte längre ensam, och inte längre sådär mittemellan som jag ibland kan göra hemma. Dessutom måste jag säga att det var otroligt skönt att få vistas i en könsblandad grupp med lika många kvinnor som män – jag som annars alltid är den enda kvinnan i alla mina sammanhang (utom cirkusen).

Även om jag också blir rätt deppig när jag konstaterar hur extremt olika villkor vi har i Sverige och USA – och hur många fler timmar jag undervisar jämfört med mina amerikanska kollegor. De trodde inte sina öron när jag berättade att jag detta läsår har kursansvar för sju kurser, programansvar för ett nytt masterprogram, undervisar i ytterligare tre kurser samt forskar.

I USA undervisar man sällan mer än två-tre kurser per läsår och om man har programansvar sällan mer än en.

För mig var det en ögonöppnare – och jag känner starkt att jag måste göra något åt min situation när jag kommer hem.

Men tillräckligt om mig och tillbaka till konferensen. Vi var två européer, jag och Vincent från Amsterdam som ska starta en ny multidisciplinär masterutbildning i ”Creative Entrepreneurship and Leadership”, Mick från Nya Zeeland, tre kanadensare och resten var amerikaner. Många från Stanford, förstås, och flera från CCA. Sedan bland annat från Berkeley, som har en del spännande designkurser i sin MBA, och från University of Philadelphia, som likt Helsingfors slår ihop sina handels-, tekniska och designhögskolor nästa år.

Generellt kan man säga att trenden starkt går emot det multidisciplinära, att det råder en hel del ifrågasättande av traditionella silo-utbildningar, där studenterna inte lär sig att samarbeta med andra discipliner, samt att det råder ett stort fokus på att försöka integrera ekonomiska, ekologiska, tekniska, humanistiska, sociala och kulturella aspekter i såväl forskning som undervisning.

Däremot är det inte alls ett lika stort fokus på entreprenörskap här som hemma. När jag berättade att alla svenska universitetsutbildningar måste ha entreprenörskap på schemat gapade alla amerikaner. De hade aldrig hört på maken. Här tänker de fortfarande främst i stora, hierarkiska företagsmodeller, vilket märks på alla sätt och vis.

Spontant skulle jag alltså säga att Stockholm School of Entrepreneurship (SSES) ligger mer än i framkant. Vi skulle kunna göra mycket mer, och det finns aspekter jag tycker att vi saknar, framför allt vad gäller det hållbara, humanistiska och kulturella, men i det stora hela känns det, som sagt var, som om vi är minst tio år före.

Och så saknar vi förstås en PR-apparat. Jag är rätt chockad över den PR-apparat som en del av universiteten här har. Inga namn nämnda, men ett superhajpat MBA-program ”med designfokus” har i praktiken två korta obligatoriska kurser samt några valbara. Inte mer. Däremot en hel korridor av PR-människor som pumpar ut hur fantastiskt och nytänkande programmet är. Rätt sjukt, eller hur? Och rätt förlegat. I längden tror jag ändå att substans utgör den vinnande strategin, inte struntprat.

PS Av okänd anledning kan jag inte länka, ladda upp foton eller fixa med texten i bloggen. Sorry!

Kommentera
27 mars 2010 under Noterat | kommentera

En stor humanist har gått bort

Emma Emma

Möts sent på kvällen i San Francisco av ett sorgebesked: Sture Linnér har gått bort.

Ingen lyckades bättre än Sture med att kombinera bildning, humanism, stats- och affärsmannaskap. Och det med en makalös ödmjukhet.

När Sture kom till Handels för att föreläsa för alla nya studenter brukade han inleda med att den enda anledningen till att han tog upp deras tid, var att han var så gammal att han hunnit göra så många misstag som de kunde lära av.

Sedan berättade han historier om sin tid som chef i Wallenbergsfären, om FN och Dag Hammarskiöld och om viktiga värden.

Ingen, absolut ingen, drog sådana applåder som Sture. Det var stående ovationer i aulan, de högsta utvärderingar jag någonsin sett, och en och annan snyftning.

Det Sture bidrog med är det som vi behöver allra, allra mest – och som så tyvärr är så sällsynt.

Kommentera
25 mars 2010 under Noterat | kommentera

Universitet i rasande fart

Emma Emma

Så mycket tid till bloggande blir det onekligen inte när man förflyttar sig i rasande fart mellan olika universitet i olika amerikanska städer.

Sedan sist har jag själv hunnit undervisa vid School of the Art Institute of Chicago (SAIC). Jag haft möten vid Illinois Institute of Technology (IIT), där man kan ta en kombinerad MFA/MBA, och d.school vid Stanford, där man kombinerar ekonomi, teknik och design.

I morgon blir det möten vid California Center for the Arts (CCA) – och sedan
konferens i San Francisco med deltagare från en massa nordamerikanska universitet som på olika sätt kombinerar design och ekonomi.

Intryck hittills: USA är på väg att halka efter. På område efter område är det vi som framstår som nytänkande och i framkant. Och de som vill lära av oss. Det är faktiskt en enorm skillnad mot förr, både vad gäller innehållet och inställningen.

Jag lovar att berätta mer så snart jag hinner.

Kommentera
23 mars 2010 under Noterat | kommentera

Ett intressant "arts admininstration" program

Emma Emma

I dag har jag – för första gången? – mött fakulteten vid ett riktigt intressant ”arts administration”-program. Konstadministration kan ju annars vara ofantligt tråkigt, men här vid SAIC i Chicago verkar de göra något riktigt intressant.

För det första har fakulteten konstnärlig bakgrund. Ja, alla är faktiskt själva konstnärer, även om de nu undervisar i en massa olika ämnen.

För det andra ligger programmet vid en konstnärlig högskola, vilket jag alltid har argumenterat för.

För det tredje kombinerar man kulturpolitik med ekonomi med entreprenörskap, ett kritiskt med ett pragmatiskt perspektiv, betonar det nyskapande och blandar enskilda konstnärer med framtida konstadministratörer, vilket känns rakt igenom rätt.

Ja, faktiskt blev jag riktigt sugen på att dra igång något liknande, när jag i dag hade förmånen att möta hela det här programmets fakultet. Det är ju precis det här vi skulle behöva i Sverige!

PS Tyvärr kan jag inte länka av okänd anledning, men här kan du själv läsa mer: http://www.saic.edu/degrees_resources/gr_degrees/maaap/index.html

Kommentera
22 mars 2010 under Noterat | kommentera

Rosa dagar – Pink är här

Emma Emma

Misstänker att dessa dagar är rätt rosa, eftersom Daniel Pink är på Sverigebesök för att lansera sin nya bok Drivkraft. Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss Han besöker bland annat Handels – och jag hoppas att mina studenter går.

Jag hade gärna varit där själv. Daniel Pink är ju en av de där figurerna som ständigt cirkulerar i kulturekonomin, och som ofta används för att motivera att företagandet närmar och lär sig av konsten och kulturen. Mest känd är han kanske för sitt uttalande ”en MFA är den nya MBA:n”.

Hans senaste bok har jag bara bläddrat i. Det är spännande att han argumenterar för att pengar inte utgör en huvudsaklig drivkraft för oss som sysslar med s k ”kreativa yrken”. Det stämmer förstås, och intressant är också hans tes om att det som driver oss är självständighet, mästerskap och mening.

Jag tror alltså att boken är läsvärd i sin helhet, och många kommer säkert att älska den. Själv kommer jag nog att gilla innehållet, men ha lite svårare för formen. Jag har ju ofta det när det gäller (manliga) managementförfattare. Eller som Philip Delves Broughton träffsäkert beskriver typen i Wall Street Journal:

Daniel Pink is one of the more energetic members of the growing tribe of business writers-speakers-bloggers who, like the ubiquitous Malcolm Gladwell, plunder the work of economists, scientists and psychologists to attack well-established business assumptions. Mr. Pink is known for public presentations in which he delivers a consistently upbeat message: that the miserable age of 20th-century management is over, that the tyranny of organizational charts and spreadsheets is behind us, and that we are now entering more sun-splashed climes, where creativity flourishes and businesses treat employees as human beings, not machine parts. It is a message we would all love to believe.

Inte heller är budskapet så nytt som Pink kanske vill låta göra gällande, men trots allt är det både sant och viktigt och därför avslutar Philip Delves Broughton sin recension med:

Nonetheless, these lessons are worth repeating, and if more companies feel emboldened to follow Mr. Pink’s advice, then so much the better.

Så det är bara att gratulera alla som har möjlighet att lyssna till Daniel Pink i dag och i morgon! Och om inte, kan man ju alltid läsa boken. För även om formen kan vara irriterande, är onekligen budskapet intressant.

Kommentera
21 mars 2010 under Noterat | kommentera

Konst, teknologi och ekonomi

Emma Emma

En (relativt) ledig söndag i Chicago, och jag passar på att gå på museer.
På lilla universitetsmuseet LUMA – i USA är ju universiteten de viktigaste kulturinstitutionerna – visas en fin liten utställning om Moholy, den ungerska konstnären som kom hit för att driva ”New Bauhaus” på 1930-talet. ”New Bauhaus” la grunden till dagens designutbildning vid IIT, där man i dag kan ta en kombinerad MBA/MFA.

Det är precis i linje med Moholy’s idé att integrera konst, teknologi och ekonomi. Ja, hans budskap på 1930-talet låter faktiskt nästan skrattretande likt många av dagens managementgurus, till exempel Sverigeaktuella Daniel Pink.

En nyttig påminnelse om att viljan att förena konst, teknologi och ekonomi inte alls är något nytt och unikt för vår tid.

Här i Chicago firar vi annars att sjukvårdsreformen gick igenom i kväll. Eller i alla fall gör jag det. Amerikanerna verkar förvånansvärt ointresserade. Och på tv tar det ungefär femtio kanaler av sport, såpor, shower och annan skit innan jag ens hittar till CNN som i alla fall sänder direkt från kongressen. Bara det är ju skrämmande.

För att inte tala om det faktum att Tiger Woods dyker upp på fler kanaler än Obama när man zappar. Vad säger det om samhället?

Annars står sponsring högt på dagordningen i Chicago denna helg. På planet över var ”alla” som sysslar med sponsring i Sverige med, eftersom världens största sponsringsmässa just har öppnat här. Den hade kanske varit kul att gå på, även om jag för länge sedan har insett att jag inte alls är någon ”sponsringstyp”. Snarare tvärtom.

Kommentera
19 mars 2010 under Utblick | 1 kommentar

Framtiden

Tobias Tobias

Oerhört snyggt och smart. Se hela eller inget alls.

Helt fångad av formen om jag ska vara ärlig — så inte riktigt analyserat budskapet mer än att det är intressant att första delen verkligen kan ses som en samling av de klyschor som radas upp numera, men sedan möter motstånd.

Kommentera