Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
13 februari 2010 under Noterat | kommentera

Lee Lozano eller Mad Women

Emma Emma

Äntligen var det dags för Lee Lozano på Moderna Museet. Ett par hundra verk av en okänd och kontroversiell konstnär, det måste man säga är rätt modigt att våga visa. Och frågan är väl om det blir någon publiksuccé.

Vi är dock många som blir glada; som vi har längtat efter nya upptäckter, efter det som skakar om och efter kvinnor i museets stora sal!

Och vi blir inte besvikna. Det här är bra! Det är köttigt, kroppsligt, kontroversiellt, personligt och varierat, med en enorm energi som sprider sig också till publiken. Precis vad man behöver den här vintern som aldrig tar slut.

Dessutom är det lätt att känna igen sig, inte minst som kvinna i en mansdominerad värld. Särskilt i vreden; i den där känslan av att man inte är arg, utan just RASANDE, som Lozano själv uttrycker det. Och då ska man också betänka, som en av cheferna på museet påpekar, att Lozano är samtida med, och verkar i samma cyniska och sexistiska miljö, som tv-serien Mad Men.

Inte undra på att hon är förbannad!

Och det är likaså lätt att förstå varför hon så småningom tar avstånd från den kommersiella konstvärlden, från all ytlighet och fåfänga, och från de sjuka ideal som sprids bland medelklassens kvinnor. Vem vill inte göra det ibland?

En del verk går verkligen rakt in i mig, på ett sätt jag är rätt ovan vid i just den här salen. Som känslan av att hela tiden vara och bli betraktad som en kropp, och samtidigt ha svårt att själv identifiera sig med det feminina, det kvinnliga. Liksom kampen att försöka hitta sätt att leva det man undersöker; att använda sig själv och sitt liv – på riktigt.

För Lozanos del handlar det också om ett sätt att komma undan det kommersiella. Genom att göra sitt liv till konst undviker hon att behöva ställa ut och sälja sin konst. Vill man, kan man förstås tolka det som en klassisk strategi att bygga kulturellt kapital, som dock verkar vara på väg att gå förlorad i dag, då alla ska bli entreprenörer och bygga personliga varumärken.

Just denna vecka, då mässorna Market och Supermarket öppnar, känns Lozano verkligen superaktuell med sina kulturekonomiska undersökningar. Hon vill försöka vända på maktrelationerna, låta konstnärer välja samlare istället för tvärtom, hon vill ha fasta priser, och hon vägrar att ställa ut i vissa sammanhang. Sådant är ju alltid intressant.

Upplyft vandrar jag ut, bara för att konstatera att det i lokalen bredvid pågår något slags mingel i samband med möbelmässan. Jag tänker på Lee Lozanos ord:

”Form är förförisk. Form kan vara fulländad. Men det finns inget försvar för formen, om den inte används för att visa upp innehåll som har mening.”

Men framför allt tänker jag på Lozanos hållning, när jag ser en del rätt stora designegon skymta förbi i minglet. Sådana som jag vet bråkar om de inte själva syns på bild bredvid sina produkter, och som tycker att den egna synligheten är det högsta syftet med verksamheten. (Usch vad jag är elak, men efter många år som ingift i designvärlden har jag sett så många avarter…)

Lozano, däremot, lämnar konstscenen efter drygt ett decennium, kallar sig enbart för E. och ”avsäger sig konstnärsegot”, som hon själv kallar det.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas