Jag har en ny favoritfilm och den är från 1957. Jag såg om inledningen häromdagen och filmen är som ett kammarsspel, utan onödiga effekter och i princip används bara ett rum.
Jag syftar på ”12 Angry Men” eller ”12 edsvurna män” med Henry Fonda i huvudrollen.
Framför allt är det vändningen som fångar mig. Hur en enda person, som först har alla andra mot sig lyckas omvända dem. Det sker i ett trångt, varmt och svettigt rum. Han lyckas genom att om och om igen poängtera – inte sin tvärsäkerhet – utan sin osäkerhet.
Lugnt och sansat fortsätter denne åttonde jurymedlem (Henry Fonda) trots att övriga hetsar upp sig. Han vill diskutera och vrida och vända.
”Tror ni att han är skyldig?”
”Jag vet inte.”
”Så vad gör vi nu?”
”Pratar, antar jag.”
”Allt lät så tvärsäkert (under rättegången).”
”Inget är tvärsäkert!”
Och bländande är hans utläggning när han ifrågasätter det som låtit så självklart: ”Jag säger bara att det är möjligt. It’s possible!”
Filmen borde vara obligatorisk för varje gymnasieelev, eller åtminstone som start på universitetet, för att uppmuntra till kritiskt tänkande. På många sätt blir Fondas angreppssätt en illustration av forskarens roll i sina bästa stunder: genom att ställa frågor och komma med nya infallsvinklar rubbas tvärsäkerheten och nya, mer noga utmejlsade svar uppstår.
Se till exempel från 4.00 i klippet ovan. Man får stå ut med att det bara är män med i filmen.
Som en sidonotering apropå kvalitet och filmfinansiering blir det här tydligt att filmers kvalitet inte bara beror på budgeten, utan framför allt på manuset.