Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
26 februari 2010 under Noterat | kommentera

Alla dessa fantastiska konstnärer och ekonomer

Emma Emma

Om jag inte vore så fruktansvärt trött, skulle jag berätta mer om:

… alla de fantastiska, kloka och generösa cirkusartisterna som deltar i vårt pilotprojekt om cirkus och ekonomi;
… mina lika smarta konststudenter, som är så observanta, så nyfikna och så kul att undervisa;
… de riktigt suveräna cheferna från näringslivet som jag hade på en chefsutbildning häromdagen, som sprutade ur sig kreativa idéer och var helt inne på samarbeten mellan konst och företag;
… mina härliga handelsstudenter, som bjuder på sig själva, deltar med öppna sinnen och glatt regisserar cirkusnummer, övar tillit genom att falla, kastar knivar och mycket annat.

Jag älskar dem alla – och jag känner mig fylld av hopp. Det är så uppenbart att våra konstnärer och artister besitter en sådan makalös kompetens – och det är så glädjande att se att det finns folk i näringslivet som ser värdet av ett utbyte!

Kommentera
22 februari 2010 under Noterat | kommentera

Från clowner till chefer

Emma Emma

Under veckan som kommer ska jag undervisa:
handelsstudenter
konststudenter
cirkusartister, samt
– höga chefer i näringslivet

Är jag splittrad, eller mångsidig? Kan jag köra samma seminarium? Och vad är i så fall den gemensamma nämnaren?

Dessutom har jag varit handledare för två masteruppsatser som ska läggas fram i veckan:

Josefin Landgård och Frida Nordström Nilsson lägger fram sin uppsats om kvinnliga entreprenörer och företagande som strategi på måndag.

Moa Gammel och Kristina Persson lägger fram sin uppsats om kvinnliga filmproducenter och jämställdhet i filmbranschen på torsdag.

Bägge är verkligen väl värda att läsa, och jag rekommenderar dem varmt!

Kommentera
20 februari 2010 under Noterat | kommentera

Perspektiv på mässorna

Emma Emma

Efter att ha tillbringat timmar på både Market och Supermarket de senaste dagarna, känner jag ett enormt sug efter att läsa om Sarah Thornton’s ”Seven Days in the Art World” – för att få lite perspektiv.

Speciellt är den ju intressant vad gäller Market. I torsdags tog jag en sväng förbi ”First Choice” och råkade för ovanlighetens skull landa mitt i en konstaffär. En känd affärsman (jag säger förstås inte vem – diskretion är allt i konstvärlden) var intresserad av ett verk och frågade bland annat mig (?) till råds, innan han kallade på sin personliga konstrådgivare för att bolla huruvida verket skulle passa in i hans samling eller inte.

Det är precis som Thornton beskriver det: mycket handlar om samlingen, lite om enskilda verk. Och i enlighet med hennes iakttagelser, skedde affären förstås i en helt icke-kommersiell anda. Här knystades inte ord som andades spekulation, här existerade ingen ekonomisk logik, här handlade det enbart om känslor och passion, om att gilla eller inte, alternativt om att göra något gott.

Jag tror att det är det som fascinerar mig allra mest. Konstmässan är ju det yttersta uttrycket för konstens kommodifiering, men ändå använder man aldrig en ekonomisk retorik. Särskilt inte i konstsamlarkretsar.

Sedan finns det förstås en hel del bra konst att se på Market, även om det roligaste var att gå runt och tjuvlyssna. Jag hängde kvar lite efter ”First Choice”, tills sponsorerna Morgan Stanley och Vinge hade sitt affärsmingel. Jag lyssnade till männen i kostym, med välfriserade, vältränade och välklädda kvinnor vid sin sida, prata konst – och ofta låta lite osäkra. Det är nog också det jag går i gång på; jag är så oändligt trött på all tvärsäkerhet i näringslivet – och börjar tycka att konstens viktiga roll framför allt är att osäkra.

Dagen efter tog jag med mina konststudenter till bägge mässorna och bad dem göra spaningar. I vanliga fall brukar jag ju ta med handelsstudenter, men i år tänkte jag pröva något nytt. Och jag ser verkligen fram emot att höra konststudenternas spaningar nästa vecka, eftersom deras iakttagelseförmåga verkar vara så mycket skarpare. Även om jag har lite ångest över att många fick ångest, inte minst av Market.

Även det är helt i linje med Thornton, som talar om hur mässor verkligen inte är en plats för konstnärer. Inte minst är ju spelet mellan konstnärer och gallerister rätt knepigt. Det är till exempel alltid galleristerna som ska ”upptäcka” konstnärerna, och ”cold calls” är ett no, no, om man vill bygga cred. Konstvärlden är verkligen extrem när det kommer till sociala regler och spel – och väldigt mycket handlar om det här avståndstagandet från det kommersiella, även i superkommersiella sammanhang.

På Supermarket var dock stämningen helt annorlunda. Även om en del av mina konststudenter också blev lite kritiska där, och undrade varför man inte kan hänga konsten snyggt och göra ett urval om man är ett konstnärsdrivet galleri. Men stämningen var i alla fall mer välkomnande, inkluderande och energisk.

Avslutningsvis deltog jag i en debatt om konstnärers möjlighet att ta betalt på kvällen. Jag var rätt ur form, efter att ha fått ett dödsbesked strax innan. Ett sådant där som gör att inget längre spelar någon roll; att jag inte orkade sitta och diskutera utställningsavtal – hur viktiga de än är – utan bara längtade hem. Fast jag måste ändå säga att jag blev helt förälskad i Sture Nordh, från TCO, som höll ett fullkomligt lysande föredrag om konstens viktiga roll i samhället. Det är bland det bästa jag har hört på länge och jag önskar att jag hade spelat in det.

Kommentera
19 februari 2010 under Noterat | kommentera

Grattis Stockholm — konsthelgen har startat

Tobias Tobias

I dessa hiskeliga bostadspristider funderar jag på vad man egentligen gör som lever i huvudstan. 5,5 miljoner kronor för ett minihus i Skarpnäck? Jag tvivlar, jag tvivlar. Men inte hjälper detta tvivel mig och min familj att hitta en ny bostad (vi har redan sålt!), snarare tvärtom.

En helg som denna gör mig ändå glad över att bo i Stockholm. Ikväll invigdes Supermarket på Kulturhuset (nedan Brickworks) och det var startskottet på en helg med konstmässor; dessutom startar imorgon även Market Art Fair på Fredsgatan och nya Art Anglais vid Stureplan. Detta utöver pågående, spännande utställningar som jag ännu inte sett.

Kommentera
16 februari 2010 under Samtal | kommentera

SAMTAL/David Karlsson: "Håll humöret uppe"

Tobias Tobias

Emma har tidigare berömt David Karlsson för hans nya bok ”En kulturutredning: pengar, konst och politik”. David Karlsson var sekreterare i Kulturutredningen innan han hoppade av efter ett års arbete. I boken ger han sin syn på arbetet och kombinerar med intressanta perspektiv på vad kulturpolitik kan och bör vara.

Till den här veckans analysbrev ställde vi några frågor till honom:

Din bok heter ”En kulturutredning”. Räckte det inte med den som kom?
– Nja, det gjorde väl inte det, men jag hade gärna sett att det gjort det. I min bok beskriver jag kulturutredningen som ett haveri. Och egentligen kan man fråga vem som helst i Kultursverige och få samma svar. Det kom ju inte inget konkret ur den. De svåra frågorna som utredningen hade, de sitter det nu nya utredningar och jobbar vidare med. Som frågorna om regionalisering, litteraturstöd och en ny analysmyndighet.

Varför havererade den?
– Det enkla svaret är att den hade för kort om tid. De hade 18 månader på sig och det går inte att utreda något så komplext som hela landets kulturpolitik på 18 månader. I Tyskland gjorde man en liknande utredning och då hade man fyra år på sig och ett mycket mer resursstarkt sekretariat.

När jag läser boken så tycker jag att du slår ett slag för kulturens egenvärde. Var det för mycket aspektpolitik i Kulturutredningen?
– Nja. Jag sympatiserar med grundtanken – att man måste jobba tvärsektoriellt. Men man måste också göra en distinktion mellan kulturpolitik - där det tvärsektoriella är oerhört viktigt – och konstpolitik - som handlar om konstens inre utveckling. Det är det svåra med kulturpolitik, att hålla flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt. Jag kan tycka att kulturutredningen blev för endimensionell – det som har med konstens egenvärde att göra fick stryka på foten. Konst måste få vara onyttig för att kunna vara nyttig.

Hur menar du när du säger att kulturen måste vara onyttig för att vara nyttig?
– Man kan jämföra med grundforskning. Den måste följa vetenskapens inre logik. Först när man har gjort grundforskningen kan man produktutveckla och kommersialisera. Det är likadant med kulturen. Vi behöver ”onyttig”, självständig spetskultur, som har fått utvecklas enligt sin egen logik. Först därefter har man något som man kan göra företag av.

Vad är den viktigaste kulturpolitiska frågan idag?
– Då skulle jag citera Gunnar Svensson, som jobbade med Bengt Göransson när han var kulturminister, och som fick samma fråga av mig: ”Att hålla humöret upp”. Det tycker jag var ett utmärkt svar.

Kommentera
13 februari 2010 under Noterat | kommentera

Lee Lozano eller Mad Women

Emma Emma

Äntligen var det dags för Lee Lozano på Moderna Museet. Ett par hundra verk av en okänd och kontroversiell konstnär, det måste man säga är rätt modigt att våga visa. Och frågan är väl om det blir någon publiksuccé.

Vi är dock många som blir glada; som vi har längtat efter nya upptäckter, efter det som skakar om och efter kvinnor i museets stora sal!

Och vi blir inte besvikna. Det här är bra! Det är köttigt, kroppsligt, kontroversiellt, personligt och varierat, med en enorm energi som sprider sig också till publiken. Precis vad man behöver den här vintern som aldrig tar slut.

Dessutom är det lätt att känna igen sig, inte minst som kvinna i en mansdominerad värld. Särskilt i vreden; i den där känslan av att man inte är arg, utan just RASANDE, som Lozano själv uttrycker det. Och då ska man också betänka, som en av cheferna på museet påpekar, att Lozano är samtida med, och verkar i samma cyniska och sexistiska miljö, som tv-serien Mad Men.

Inte undra på att hon är förbannad!

Och det är likaså lätt att förstå varför hon så småningom tar avstånd från den kommersiella konstvärlden, från all ytlighet och fåfänga, och från de sjuka ideal som sprids bland medelklassens kvinnor. Vem vill inte göra det ibland?

En del verk går verkligen rakt in i mig, på ett sätt jag är rätt ovan vid i just den här salen. Som känslan av att hela tiden vara och bli betraktad som en kropp, och samtidigt ha svårt att själv identifiera sig med det feminina, det kvinnliga. Liksom kampen att försöka hitta sätt att leva det man undersöker; att använda sig själv och sitt liv – på riktigt.

För Lozanos del handlar det också om ett sätt att komma undan det kommersiella. Genom att göra sitt liv till konst undviker hon att behöva ställa ut och sälja sin konst. Vill man, kan man förstås tolka det som en klassisk strategi att bygga kulturellt kapital, som dock verkar vara på väg att gå förlorad i dag, då alla ska bli entreprenörer och bygga personliga varumärken.

Just denna vecka, då mässorna Market och Supermarket öppnar, känns Lozano verkligen superaktuell med sina kulturekonomiska undersökningar. Hon vill försöka vända på maktrelationerna, låta konstnärer välja samlare istället för tvärtom, hon vill ha fasta priser, och hon vägrar att ställa ut i vissa sammanhang. Sådant är ju alltid intressant.

Upplyft vandrar jag ut, bara för att konstatera att det i lokalen bredvid pågår något slags mingel i samband med möbelmässan. Jag tänker på Lee Lozanos ord:

”Form är förförisk. Form kan vara fulländad. Men det finns inget försvar för formen, om den inte används för att visa upp innehåll som har mening.”

Men framför allt tänker jag på Lozanos hållning, när jag ser en del rätt stora designegon skymta förbi i minglet. Sådana som jag vet bråkar om de inte själva syns på bild bredvid sina produkter, och som tycker att den egna synligheten är det högsta syftet med verksamheten. (Usch vad jag är elak, men efter många år som ingift i designvärlden har jag sett så många avarter…)

Lozano, däremot, lämnar konstscenen efter drygt ett decennium, kallar sig enbart för E. och ”avsäger sig konstnärsegot”, som hon själv kallar det.

Kommentera
12 februari 2010 under Noterat | kommentera

NY BOK: En kulturutredning: pengar, konst och politik

Emma Emma

hardcore01_150

Hade jag inte haft så många texter och föreläsningar att själv producera den här helgen, hade jag velat ägna den helt åt att äta semlor och läsa David Karlssons bok om Kulturutredningen. Den är fantastiskt bra!

En verklig grundbok i kulturekonomi – och obligatorisk läsning för alla!

När jag läser, märker jag också hur mycket jag saknar Pierre Guillet de Monthoux och det samtal som en gång i tiden fördes här i Stockholm (nu är han i Köpenhamn). Det var en helt annan typ av samtal om kulturekonomi – så mycket spänstigare, så mycket mer grundat, så mycket öppnare och djupare än det som förs i dag. Och David fångar det fint!

Det är kulturekonomi när kulturekonomi är som allra bäst; när kulturen bidrar till att osäkra ekonomin – vilket är precis vad som behövs! b

PS För övrigt är jag glad åt att jag tackade nej till att ingå i kulturutredningens sekretariat. Jag hade brutit samman under den ledningen. Jag är så glad att jag ibland lyssnar på och följer min intuition!

PPS Och här kom en positiv recension av Magnus Eriksson.

Kommentera
10 februari 2010 under Analys, Noterat | kommentera

Jag har en ny favoritfilm

Tobias Tobias

Jag har en ny favoritfilm och den är från 1957. Jag såg om inledningen häromdagen och filmen är som ett kammarsspel, utan onödiga effekter och i princip används bara ett rum.

Jag syftar på ”12 Angry Men” eller ”12 edsvurna män” med Henry Fonda i huvudrollen.

Framför allt är det vändningen som fångar mig. Hur en enda person, som först har alla andra mot sig lyckas omvända dem. Det sker i ett trångt, varmt och svettigt rum. Han lyckas genom att om och om igen poängtera – inte sin tvärsäkerhet – utan sin osäkerhet.

Lugnt och sansat fortsätter denne åttonde jurymedlem (Henry Fonda) trots att övriga hetsar upp sig. Han vill diskutera och vrida och vända.

”Tror ni att han är skyldig?”
”Jag vet inte.”

”Så vad gör vi nu?”
”Pratar, antar jag.”

”Allt lät så tvärsäkert (under rättegången).”
”Inget är tvärsäkert!”

Och bländande är hans utläggning när han ifrågasätter det som låtit så självklart: ”Jag säger bara att det är möjligt. It’s possible!”

Filmen borde vara obligatorisk för varje gymnasieelev, eller åtminstone som start på universitetet, för att uppmuntra till kritiskt tänkande. På många sätt blir Fondas angreppssätt en illustration av forskarens roll i sina bästa stunder: genom att ställa frågor och komma med nya infallsvinklar rubbas tvärsäkerheten och nya, mer noga utmejlsade svar uppstår.

Se till exempel från 4.00 i klippet ovan. Man får stå ut med att det bara är män med i filmen.

Som en sidonotering apropå kvalitet och filmfinansiering blir det här tydligt att filmers kvalitet inte bara beror på budgeten, utan framför allt på manuset.

Kommentera
9 februari 2010 under Noterat | kommentera

NY BOK: Cultural Expression, Creativity & Innovation

Emma Emma

I dag landade del tre i The Cultures and Globalization Series, som Helmut Anheier och Yudhishthir Raj Isar är redaktörer för, i mitt postfack. Gästredaktör är Christopher Waterman och den spännande titeln är Cultural Expression, Creativity & Innovation.

Redan det första kapitlet fick mig att börja gråta – av lycka. ”Creativity: Alternative Paradigms to the ‘Creative Economy'” av Rustom Bharucha. Om Indien. Här ges alternativ till både idén om att kreativitet skulle vara förbehållen en särskild klass, typ den ”kreativa klassen”, och till instrumentaliteten i ”den kreativa ekonomin”. Här handlar kreativitet istället om det icke-beständiga, om ekologi, och om ödmjukhet.

Kommentera
4 februari 2010 under Noterat | kommentera

Dans, tårta och pengar

Emma Emma

I dag firade Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse 50-års jubileum i Täby. Riksteatern skänkte en föreställning av Kamuyot i present, och sedan vidtog ett seminarium på temat ”Barn, kultur och integration”, där ett antal av de projekt vi har stöttat genom åren presenterade sig: Bokjuryn, Livstycket, Sandvikenskolan och just Kamuyot.

Efter en paus var det dags att fylla på kunskapsförråden med professorerna Karin Helander och Karin Aronsson, som höll varsin föreläsning om barnkultur och barns kultur. Slutligen fick vi lyssna till Jonathan Metzgers filosoferande om The Breakfast Club som inspiration till en integration där vi alla integrerar oss med varandra, innan vår ordförande Daniel Sachs avslutade seminariet med att berätta att vi nu gör en utlysning där vi söker projekt som handlar om just barn, kultur och integration att finansiera över de närmsta tre åren.

Sprid det gärna vidare, och jag ska lägga upp mer information så snart den är klar.

Kommentera