Tillbaka i Sverige, kan jag bara konstatera att det inte bidde något bloggande från Indien. Mest för att min resväska, med laddare till datorn och mycket annat, blev kvar på Arlanda.
När jag har tinat upp ska jag ge lite glimtar från den indiska kulturekonomin, men först lite GALLA över den flygplats som enbart platsar i min favoritsåpa, Stockholm Arlanda.
På vägen dit blev, som sagt var, min resväska kvarglömd. Mumlande förklaringar om att den hamnat hos SAS istället för British Airways, och blivit stående på Arlanda istället för att resa mot Ahmedabad. Men hallå! Hur svårt kan det vara?
Sedan: landning på Arlanda klockan ett i natt. Alla plan försenade och återigen ingen väska på bandet. En halvtimme senare ett samtal från Luftfartsverket: de har hittat den. Måste bara ha blivit glömd. Hallå igen!
Därefter: MARDRÖMMEN startar. Sista tåget har gått, sista bussen likaså. Återstår gör TAXI, med det lilla problemet att det en snöig fredagsnatt inte finns några taxibilar på Arlanda. -”Det kan ta ett par timmar”, säger kvinnan som har fått clownrollen i såpoperan och har ”TAXISERVICE” på ryggen. Hon erbjuder allt utom service!
Det är femton minusgrader, många av oss saknar vinterkläder, vi står i en lång kö och vi är i Sverige – vilket betyder att folk hoppar in en och en i bilarna och inte delar. Bredvid mig står en chockad amerikanska från Seattle, som aldrig har sett något liknande.
Efter drygt en timme kör en tom buss förbi oss på väg mot Stockholm City. Det visar sig att SL-bussarna går hela natten, fast det har Arlandas ”service”-personal glömt att berätta. Och bussen stannar heller inte till, trots att det står massvis av människor och skakar i kylan. Medmänsklighet står nämligen inte inskrivet i chaufförens arbetsbeskrivning.
Klockan är halv fyra när jag kommer hem, efter att ha varit riktigt osvensk och delat taxi med tre andra ur kön.
Alltihop känns symptomatiskt. Man landar på ursnygga, superdesignade Arlanda, bara för att upptäcka att allt bara är yta – det finns ingen service och ingen medmänsklighet. Någonstans har vi glömt det som verkligen spelar roll – och det är precis det som gör att jag tror att Indien, och inte Sverige, har framtiden för sig!