SSES fyller 10 år – och det är konferens på Grand på temat ”Godmorgon 2019″. Kul och intressant, men trist att inleda med 100 procent män på scen! Hur Framtid känns det?
Och någonstans är det synd, eftersom det lägger sig som ett filter över det som sägs. Extra tydligt blir det eftersom min gamla kollega, tillika kompis, Kjell A Nordström har inlett med att säga att år 2019 domineras av kvinnor – och direkt därefter följer en panel med fyra män på scen.
Annars är det bra. Min gamla student Magnus Lindkvist gör ett lysande jobb som moderator. Kjell är alltid bra på scen, och lyckas illustrera sina poänger på ett sätt som gör att man tänker till. Som när han frågar hur lång tid det tar att bli amerikan jämfört med hur lång tid det tar att bli svensk, japan eller finne (svaret får du räkna ut själv).
Sedan följer den första manliga paneldebatten, dit ett par professorer också bjuds in. Tyvärr hör jag inte så mycket, eftersom jag alltid tappar intresset när det är så enkönat (och ja, det gäller åt bägge hållen!).
Efter ett par korta entreprenörsberättelser (varav en från en kvinna) följer sedan nästa två manliga talare, amerikanska ambassadören och en av dagens stora behållningar Li Gong, en kinesisk entreprenör/forskare/vd, som pratar om kinesiska affärsmodeller, kopiering och annat. Jätteintressant.
Men vid det laget har jag verkligen tröttnat på att det är så många män.
Återigen räddar dock Sara Öhrwall från Bonniers showen. Hon är som vanligt superbra! Klok, klar, ödmjuk och jag gläds åt att mina studenter får höra henne prata om kreativa team, t-shirts och vikten av spöken internt m m.
Efter lunch delar några män ut priser åt andra män, och sedan kommer Stefan Persson och är väldigt bra. Det är ju hans förtjänst att SSES finns, vilket är fantastiskt! Han är klok på scen samt berättar om sin parhäst, som bromsade, räknade, men också hade fantasi. Att han sedan ger min kollega Anneli Karlsson en eloge gör mig ännu gladare. Det är ju otroligt sällan man hör näringslivsrepresentanter offentligt refererera till svenska forskare – och till och med komma ihåg namnet på dem!
Överlag – med ett par undantag – är det ett bra program, och det gör mig ledsen att det särskilt inledningsvis är så könsobalanserat. Det gör att feministfilten dras för mellan mig och scenen – och jag missar mycket av vad som sägs.
När jag berättar det för min uteslutande manliga kollegor (jag har ju numera 100 % manliga kollegor både på Handels och Konstfack och är ALLTID ensam kvinna i ALLA kurser), blir de förvånade. De har inte ens lagt märke till det.
Sedan är jag säkert extra känslig den här veckan. Jag höll en riktigt feministisk föreläsning på den företagsekonomiska konferensen tidigare i veckan, och fick massvis av positiva kommentarer från kvinnor i publiken (varav de flesta gick ut på att jag var modig – MODIG?) samtidigt som ingen man över huvud taget berörde frågan i diskussionen efteråt.
Som en kvinnlig kollega uttryckte det: ”det är svårt att ta saker på allvar, men sedan inte bli tagen på allvar”.
I pur ilska har jag skrivit en arg krönika i Dagens Industri i morgon, som förstås kommer att föranleda en massa ilskna mejl. Jag är visserligen van, men tycker ändå att det är läskigt när män (det är alltid enbart män!) öser ut sitt hat, och cc:ar redaktionen, Reinfeldt och alla möjliga.
Och intressant nog brukar de ofta haka upp sig på att jag jobbar på Konstfack. Såhär inledde till exempel en arg man sitt mejl efter förra krönikan: ”din koppling till Konstfack säger en hel del för där flockas folk med föga insikt och svagt utvecklad erkänsla för att benämnas ”arbete” krävs att andra vill nyttja resultatet av det utförda”.
Inte fördomsfull alls, eller hur?
Och kan någon förklara för mig varför det är uteslutande män som mejlar sådant? Varför gör inte kvinnor det? Under mina dryga nio år som krönikör, med massvis av läsarmejl, har det en (1) gång hänt att en kvinna mejlat en ilsken kommentar. Vad beror det på?
Slutligen kan jag berätta att jag tror att jag kommer att få sparken från Handels. Jag blev nämligen uppringd av en journalist som lyckats nosa upp vår ganska väl förborgade hemlighet om hur det egentligen ser ut på jämställdhetsfronten. Hade det inte varit den här veckan, hade jag kanske inte ställt upp på intervju. Men nu gjorde jag det.
För nu har jag tröttnat.
Jag har varit på Handels i snart tjugo år – och ännu har INGEN (o) kvinna blivit professor. Och fakulteten (d v s disputerade anställda) består av 87 procent män. År 2009.
Tror någon att vi kvinnor kommer att vara i majoritet år 2019?