Äntligen, tänkte jag när såg Dagens Nyheters genomgång idag av hur kulturbudgeten varierat över tiden. Det var flera månader sedan som reportern Juan Flores ringde mig första gången för att fundera över den här frågan, som en uppföljning på hans tidigare artikel om att kulturen aldrig fått mer pengar än under den nuvarande borgerliga regeringen. Jag hade inga direkta svar alls, men vi diskuterade och jag har varit nyfiken på hans nya grävarbete.
Resultatet? Inte så dramatiskt eller oväntat, men intressant. Egentligen att det inte spelat någon roll vem eller vilka som suttit vid makten (med undantag av två folkpartiska ministrar, Birgit Friggebo och Jan-Erik Wikström). Mot bakgrund av det är rubriken “Alliansen satsar mindre på kulturen” rätt märklig. Jag funderar på vilken rubrik reporter Flores själv hade satt.
Det intressanta i de små skillnaderna är att de borgerliga regeringarna – främst moderaterna – i opposition velat dra ner på kulturbudgeten. Men vid makten har man, som det brukar heta, tagit sitt ansvar. I alla fall inte haft tid att fullfölja sina visioner.
En annan slutsats är att kulturens andel av statsbudgeten faktiskt är växande, även i relativa tal. Från 0,50 procent i början av 1970-talet till 0,85 procent till 2008. Tillräckligt? Utan att ha räknat på det, men utifrån andra studier och vad Keith Wijkander säger i studien, går det anta att det ändå inte räcker för att hänga med i samhällets generella pris- och löneökning. Viktigt är också att se hur pengarna har fördelat sig. Vi har bland annat sett en ökning av museer och att landsting och kommuner tagit ett allt större ansvar.
Många invändningar går att göra, vilket artikeln tydliggör. En är förstås att satsningar på kulturen inte bara har med kulturbudgeten att göra. Två exempel är socialdemokraternas Accesspengar och alliansens handlingsprogram för kreativa näringarna. En annan är just att staten bara utgör en av tre delar i den offentliga kulturpolitiken.
Texten är visserligen lång för att vara i en dagstidning, men kort ändå med tanke på — har jag fått bilden av — bakgrundsarbetet. Kommer inte mer publiceras för att inte mer dramatiska “avslöjanden” gjordes?
Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Det är dags för konferensen Generator’09 i Malmö. Mer än 300 personer kommer samlas vilket innebär fullsatt – och illustrerar att den som trodde att det var färdigdiskuterat om kreativa näringarna misstar sig. Snarare är det så att allt fler har lockats av regeringens fokus på dessa genom en särskild handlingsplan. Kulturministern kommer för övrigt medverka.
Jag är med på fyra punkter:
Världen just nu. Utblick för att se vad som sker på andra håll i världen sett till offentliga initiativ. Jag ska inleda och moderera en diskussion med personer från fyra länder, bland annat Dominikanska Republiken.
Vad har vi lärt oss av ett decenniums satsningar? Jag och några till ska fundera över utvecklingen. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra?
Går det att mäta? Klart det gör! En slags grundkurs i mätningar. Jag ska hålla ett inledande föredrag och sedan leda diskussionen.
Äpplen och päron – vilken mätmetod ska vi välja? En fortsättningsdiskussion för den som redan arbetat med mätningar. Jag leder en diskussion med några av Sveriges ledande personer på området.
Dag 1 tar ett brett grepp och tar upp nya medier och ger mer generella omvärldsanalyser, bland andra från Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och författare till Volantes bok “Nextopia”. Dag 2 är mer fokuserat på kreativa näringar och vad som kan och bör göras.
Konferensen spelas in och sänds live via Bambuser (kika in här för länk förmodar jag, även för att se i efterhand). Apropå vad Emma tipsade om häromdagen: man missar minglet, men kunskapen från allt fler konferenser sprids såhär. Lätt att gilla.
Det har varit en stormig vecka. Dagens Industri har gjort en granskning av jämställdheten på Handelshögskolan (i Stockholm, alltså; i exempelvis Göteborg ser det helt annorlunda ut) i en artikelserie, och resultatet har varit nedslående. Vi är SÄMST på jämställdhet av alla högskolor och universitet i Sverige, och SÄMST av alla europeiska ekonomutbildningar i Financial Times ranking (plats nr 50 av 50).
I dagsläget har vi två kvinnliga professorer (vilket ändå är en rejäl förbättring, eftersom vi länge enbart har haft en aktiv). Ingen kvinna har någonsin blivit professor på Handels. Närmare 90 % av fakulteten (d v s disputerade anställda) är män, och könsfördelningen har faktiskt blivit sämre det senaste året.
Dessutom – vilket inte har framkommit i artiklarna – ser det dåligt ut även på andra håll. De akademiskt tillsatta cheferna, t ex programcheferna, är ALLA män. De kvinnliga chefer vi har är inte disputerade, utan finns i stödfunktioner som personal, information, etc. En klassiker, med andra ord: männen styr kärnverksamheten, kvinnorna stöttar.
Och självklart kan man gå vidare och titta på direktionen och föreningen och advisory board och sådär. Men det kanske inte behövs. Det ser likadant ut på alla nivåer, med ett stort – och viktigt – undantag: STUDENTERNA! De senaste åren har vi tagit in drygt 40 % kvinnliga studenter på kandidatnivå.
Det är för deras, för studenternas skull som jämställdheten är en sådan viktig fråga. Som högskola har vi ett enormt ANSVAR. Vi måste vara FÖREBILDER för våra studenter, och därför – just därför – måste vi vara jämställda!
Men jag är faktiskt OPTMISTISK. Artikelserien i Dagens Industri har tagit skruv, debatten har aldrig varit så levande, och jag misstänker att såväl direktion och ledning som regering (vi har ju trots allt statsbidrag, även om vi är privata) kommer att tvingas agera. Dessutom har det kommit fram många bra och konstruktiva förslag, och fakulteten har för första gången mobiliserat. Det känns FANTASTISKT!
Att jag sedan har fått ta ofattbart mycket skit den senaste veckan, efter att ha uttalat mig i Dagens Industri, spelar mindre roll. Ja, jag skulle till och med kunna ta att få sparken, om det bara blir en FÖRÄNDRING!
Jag är hellre en som bråkar, än en som håller tyst och därmed indirekt upprätthåller systemet!
Och jag bråkar med skolans bästa inför ögonen. Jag tror nämligen inte att vi överlever om vi inte hänger med. Vi fyller 100 år i år, och det är hög tid att det händer något. Det har varit 100 år av mansdominans; nu är det dags att sikta mot 100 år av jämställdhet. Dags att bli förebild; inte förlegad!
Vem vet, år 2009, då Handelshögskolan i Stockholm fyller 100 år, blir kanske året då det äntligen händer och vänder.
PS Dagens citat kommer från Marie-Louise Ekman i tidningen Vi:
“När jag var chef på Konsthögskolan såg jag mig hela tiden som en elevrepresentant som råkat få en massa makt”.
Fredag 20 november, med start klockan 15 svensk tid (om jag har räknat rätt), direktsänds konferensen Cultural Workforce Forum via webben. Bland talarna märks min forskarkollega Joan Jeffri från Columbia, legendariska sociologen Paul DiMaggio från Princeton och många fler.
Temat är minst sagt aktuellt, även här hemma, och handlar om precis sådant den nya analysmyndigheten borde syssla med: kunskap om kulturskapares villkor, kopplingar mellan forskning, praktik och politik samt framtida forskningsfält.
Här är programmet (men notera att tiderna är amerikansk östkust):
NEA Cultural Workforce Forum Agenda
Friday, November 20, 2009
9:00 a.m. Opening Remarks and introductions
Joan Shigekawa, NEA Senior Deputy Chairman and Sunil Iyengar, NEA Director of Research & Analysis
9:30
Panel One: What We Know About Artists and How We Know It
NEA Research on Artists in the Workforce
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
Artist Labor Markets
Greg Wassall, associate professor, Department of Economics, Northeastern University
Artist Careers
Joan Jeffri, director, Research Center for Arts and Culture, Teachers College, Columbia University
Artist Research: Union Perspectives
David Cohen, executive director, Department for Professional Employees, AFL-CIO
11:00
Panel Two: Putting the Research to Work
Cultural Vitality: Investing in Creativity
Maria Rosario Jackson, senior research associate, The Urban Institute
Artists and the Economic Recession
Judilee Reed, executive director, Leveraging Investments in Creativity (LINC)
Teaching Artists Research Project
Nick Rabkin, Teaching Artists Research Project, National Opinion Research Center, University of Chicago
Strategic National Arts Alumni Project
Steven Tepper, associate director, the Curb Center for Art, Enterprise, and Public Policy, Vanderbilt University
1:20
Panel Three: Widening the Lens to Capture Other Cultural Workers
Artists in the Greater Cultural Economy
Ann Markusen, Hubert H. Humphrey Institute of Public Affairs, University of Minnesota
Creative Class: Who’s in, Who’s out?
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
American Community Survey: An Emerging Data Set
Jennifer Day, assistant division chief, Employment Characteristics of the Housing and Household Economic Statistics Division, United States Census Bureau
3:00
Discussion: Summary and Recommendations for Future Research
Moderated by Sunil Iyengar and Tom Bradshaw
Lead discussants: Holly Sidford, president, Helicon Collaborative and Paul DiMaggio, professor, Department of Sociology, Princeton University
Om man googlar på “sweden film” pekar första länken till Sweden Film Commissions sida. Men där anges det bara att den är stängd – och så har det varit länge. Det är en provokation från delar från branschen, men varken övriga branschen eller politiken har sett behov av en förändring.
I torsdags var det dags för släpp av en rapport som berör detta. Den heter “Allt räknas” och presentationen skedde i Kulturhuset i Stockholm. Jag har varit huvudförfattare med skriv- och researchhjälp från Johan Scheele. Men min presentation var bara en inledning. Därefter berättade Patrick Lamassoure intressant om Film France och en svensk panel diskuterade.
Bakgrunden är att allt fler länder och regioner greppar filmen som ett kraftfullt verktyg för att stimulera sin egen filmbransch genom mer aktivitet, för att marknadsföra sig och locka turister. För att attrahera och behålla filmproduktioner används rabatter och andra incitament, i klartext: pengar.
Å ena sidan framstår Sverige idag som ett undantag utan ett nationellt erbjudande, med konsekvensen att vi får det svårare att hävda oss som internationellt inspelningsland. Utöver de samproduktioner som ändå genomförs, inte minst i samverkan med Film i Väst; det är andra filmer – ofta större, till exempel Bond – som Sverige inte lyckats konkurrera om.
Å andra sidan kan man fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna snidvrider konkurrensen över gränserna, som det faktiskt handlar om. Investeringen i de här incitamenten ska dock likställas med att man försöker locka företag eller kongresser till sig – investeringen ska ge mer tillbaka i reda pengar. Stödet ska alltså ses som industriellt och inte kulturellt i första hand, även om förhoppningen är att en bättre och större bransch också leder till bättre filmer.
En möjlighet för Sverige är också att skapa ett erbjudande för att kunna tävla på lika villkor som de flesta andra länder, och om man inte gillar modellen, lobba för att den inte bör användas – åtminstone i Europa.
I den efterföljande debattpanelen satt Bengt Toll, vice vd, Svenska Filminstitutet, Åke Lundström, vd, Filmpool Stockholm-Mälardalen, Anette Mattsson, ordförande, Resursföretagen för film & TV i Sverige och Michael Hjort, regissör, manusförfattare och producent i Tre Vänner; styrelseledamot Paradox (och Emmas kusin). Bengt Toll (närmast i bilden till vänster) att det är branschen och inte Filminstitutet som bör arbeta för rabattsystem. Michael Hjort pekade på att Sverige har goda chanser att vara en viktigare nod i den internationella filmbranschen, och exemplifierade med all talang som Sverige exporterar.
Vill du börja prenumerera på 
