Mitt bloggande här är nuförtiden väldigt sporadiskt. Mest för att jag är så sjukt upptagen med undervisning, forskning och annat.
Vårt nya masterprogram på Handels tar förstås mest tid. Enormt mycket tid, om jag ska vara ärlig. Det är kul, men krävande. Studenterna är smarta, roliga och drivna. Och det finns egentligen bara ett problem: BETYGSHETSEN. Jag ägnar minst ett par timmar i veckan åt att diskutera betyg och betygssättning och det är rent ut sagt DEPRIMERANDE! De timmarna hade jag ju kunnat ägna åt att förbättra kvaliteten i undervisningen i stället.
Tyvärr får det också andra effekter på kvaliteten. Man tvingas tillbaka till ett mer statiskt undervisningssätt, där det finns rätt och fel svar på frågor, och där inget oplanerat inträffar. Det är otroligt SORGLIGT, och jag tror inte att det gynnar studenterna på lång sikt, även om det gör det på kort sikt.
Det är dock inte studenternas fel, utan felet ligger hos de företag som, enligt ryktena, enbart rekryterar på betyg, och kräver minst 80 % i alla ämnen och liknande idioti. Senast hörde jag ett obekräftat rykte att Spotify var ett av dem – vilket jag verkligen hoppas inte är sant. Så KORKADE kan de väl ändå inte vara?
Av den här anledningen är Konstfack numera mitt andningshål. Jag blir så otroligt glad av att möta studenterna där, som är så motiverade, så smarta, så snabba, så konstruktivt kritiska, så intresserade. I förrgår satt alla till exempel kvar och diskuterade en halvtimme efter seminariets slut. Och det utan – eller på grund av? – att de inte får annat än godkänt respektive icke-godkänt på kurserna.
I går kom jag också på en annan skillnad mellan utbildningarna. Jag har en tendens att prata i bisatser, och glömma bort andra hälften av meningarna. På Handels händer det ofta att studenter blir irriterade över det. På Konstfack fyller studenterna själva i. De tänker – precis som jag själv – så mycket mer associativt.
I veckan som gick gästföreläste jag också på en annan av Handels utbildningar. På hög nivå. Och för första gången på länge blev jag extremt ifrågasatt för att jag sysslade med kultur och ekonomi. Som i gamla tider, alltså. Vem betalade? Vad hade det med ekonomiämnet att göra? Fanns det evidensbaserad forskning, och så vidare? Det var som att stiga femton år tillbaka i tiden.
…
Eller framåt i tiden? Under några dagar har jag haft min goda forskarvän Jo Caust här från Australien (tyvärr sjuk i vad jag misstänker är svininfluensa, men det är en annan historia..). Jo är grundare av ”arts management-programmet i Adelaide och framgångsrik forskare på såväl det kulturpolitiska som ”arts management”- fältet.
Vi har känt varandra i många år, och det går inte att beskriva hur underbart det är att ha sådana forskarvänner, med vilka man kan diskutera:
– skillnader mellan att undervisa på ekonomiska respektive konstnärliga högskolor (Jo hade precis samma erfarenheter som jag);
– strategier för att överleva i en så mansdominerad miljö som på en ekonomihögskola (här är jag dock alltid den som har det värst, på Handels är vi enbart 13 % kvinnor i fakulteten, och mina utländska forskarkollegor arbetar ALLA i mer jämställda miljöer)
– samt, inte minst, KONKRETA forskningsfrågor om såväl kulturentreprenörer som kulturpolitik (just Jo och jag delar en rad forskningsintressen, och har alltid legat nära varandra).
Här står Jo med sin nya och tillika svininfluensasjuka (?) man, Max. 
Tyvärr blev besöket – på grund av influensan – inte riktigt vad vi hade räknat med. Perfect Performance-festivalen fick till exempel stryka på foten. Men vi hann i alla fall prata en del, och kom då att diskutera kulturpolitik.
Jo berättade mycket intressant från den australiska horisonten. Hur man t ex – i samband med ”regionaliseringen” – tappat bort principen om armslängds avstånd, och hur man kommit att bli helt fixerad vid affärsplaner. Enligt henne är numera 9 av 10 bedömare från affärs- eller administrationshållet och bedömer enbart de anslagssökande organisationernas affärsplaner. Det låter som en förskräcklig utveckling och jag hoppas innerligt att vi inte hamnar där!
Annat av intresse var hennes beskrivning av hur de australiska ”analysmyndigheterna” utvecklats över tid. Från början sysslade de mest med att plocka fram statistik, massvis av statistik som ingen riktigt analyserade. Sedan började de komplettera med en del rätt läskiga ”operations analyses”, där de gick in och försökte bryta ned exakt hur man producerade t ex teater – som om alla processer såg likadana ut. Tänk Taylor på teatern, eller affärstänkandet applicerat in absurdum!
Först på sistone har man börjat inse att de kvantitativa analyserna måste kompletteras med mer kvalitativa undersökningar, och nu är man äntligen inne på ett intressant spår, enligt Jo.
Det här borde förstås de som ska utreda den svenska analysmyndigheten titta närmare på – och jag hoppas innerligt att den här typen av aspekter kommer med!
…
Avslutningsvis kan jag berätta att ytterligare en anledning, förutom tidsbristen, till att jag inte bloggar så mycket här längre, är att jag ibland får nog av att skriva professionellt under arbetstid. När jag bloggar vill jag vara mer personlig, också för att det är den typ av bloggar jag själv helst läser.
Men jag är inte så säker på att mitt mer personliga anslag passar in på kulturekonomi.se, som är en mer renodlat professionell blogg.
Därför tycker jag att det är kul att gästblogga åt tidningen Topphälsa, som jag gör under ett par månader. Den som känner mig vet också att det alltid har varit ett intresse, och att jag också har skrivit en del forskningsartiklar om ämnet.
Dessutom handlar det i allra högsta grad om kultur, och definitivt om såväl estetiska som ekonomiska aspekter – på ett personligt och förkroppsligat vis…;-)