Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 oktober 2009 under Noterat | kommentera

Absolut historia

Emma Emma

Det är mycket vodkakonst den här helgen. Absolut Art Collection ordnar seminarier, utställningar, fester och happenings – för att fira att de fyller hela 30 år!

Här är Carsten Höllers installation ”Black Clown” mellan Lydmars och Nationalmuseum. Innanför, och i den svarta kuben, är det PARTY, och till och med de franska finansmännen, som numera äger Absolut, rejvar för fullt.

Själv måste jag säga att jag tycker att det är otroligt coolt att ett svenskt varumärke skapat kulturekonomisk historia!

Tänk att det är 30 år sedan Absolut inledde sitt samarbete med Andy Warhol, eller om det var tvärtom, och tänk hur många efterföljare det har blivit. Absolut Art Collection, som ju är på väg till Sverige, består av hela 800 verk – och används i hela världen som ett exempel på ”organizational art”.

Det är värt att fira!

Kommentera
30 oktober 2009 under Noterat | 1 kommentar

Är det hus vi behöver?

Tobias Tobias

På måndag och tisdag är det stor nordisk konferens i Göteborg på temat kulturhus. Svensk Scenkonst arrangerar ”Hus för scenkonst”. Det är en stor och imponerande samling av samhällsplanerare, politiker, arkitekter, kulturchefer och kulturutövare som kommer dit.

Vi kommer bland annat höra om tre nya scenkonsthus i Köpenhamn, om akustik, om beställarrollen mot arkitekten, om kultur som framgångsfaktor för en region (vi är ju i Västra Götaland!) och om hur vi bygger för barn och för morgondagens publik.

Jag ska inleda och moderera ett seminarium med rubriken ”Är det hus vi behöver?”. Min utgångspunkt är dels en text som jag skrev för antologin ”Nya rum i samverkan”, dels tre exempel som kommer presentera sig själva:

Dessa hus visar på olika aspekter av hur man kan organisera (multifunktion eller en verksamhet) och finansiera (samverkan?) hus för kultur. Ett annat viktigt tema är ursprungliga förhoppningar kontra långsiktighet, och vilka som faktiskt använder sig av huset (lokalbefolkningen eller turisterna). Seminariet genomförs i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och Calle Nathansson kommer också reflektera över utvecklingen.

Välkomna på måndag! Annars har jag skrivit en del tidigare om det här:

Kommentera
29 oktober 2009 under Samtal | kommentera

Intervju/Rasmus Fleischer: Om det postdigitala musiklivet

red red

webrasmusfleischer1Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det ”Det postdigitala manifestet”, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.

Undertiteln på din bok är ”hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
– Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i ”refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.

Vad blir de ”kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
– Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.

Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
– Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…

* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.

Kommentera
28 oktober 2009 under Noterat | kommentera

Diversity, diversity – och en ekonom som pratade kluster

Tobias Tobias

Mellan gränderna i Barcelona ekade det och solen hade gått ner före länge sedan. Davide Ponzini från Milano i Italien ropade: diversity, diversity, diversity. Han var glad och hade hunnit bjuda på några rundor – det var ju han som vann årets Cultural Policy Research Award för forskare under 35 år.

Jag var nominerad, men vann alltså inte. Dagarna var ändå värdefulla. Dels för alla informella och formella möten med folk som är intresserade av likartade frågor – utöver jämnåriga personer i Europa också några kloka, äldre personer som vägledde workshops och som jag drack  kaffe med, bland andra François Colbert, Yudhishthir Raj Isar, Milena Dragićević Šešić.

Dels för att det alltid är så nyttigt att ryckas ur sitt svenska sammanhang och diskutera samma frågor men i en annan kontext. I detta europeiska sammanhang – inte minst då kopplingar till FN och Unesco diskuterades – lyftes mångfald, det vill säga diversity, fram hela tiden. Davide – italienaren som vann – ville skapa ett policyverktyg för att kartlägga mångfald i städer; hans perspektiv är stadsplanerarens.

jordi

Vi var sex nominerade och varje person fick berätta om sitt förslag för att därefter svara på frågor från juryn och övriga i publiken (till vänster syns Jordi Balta Portoloz, Barcelonas universitet). Själv hängde jag inte alls på mångfaldståget (ostrategiskt!), utan pratade kluster, definitioner och kulturnäringar. Viktigt – menade jag – för att mängder av resurser i Europa läggs på sådana mätningar och i avsaknad av standarder går alltför mycket tid åt till definitionsdiskussioner i stället för konkreta insatser. Viktigt – menade jag också – att visa hur olika definitioner skiljer sig åt och att ta ett europeiskt perspektiv som tar hänsyn till olika förutsättningar.

Till varje ansökan skickade vi också en tidigare text. Min var till stor del en översättning av mitt bidrag till ”KulturSverige2009″:

>> [Ladda ner/PDF] The Creative Industries – Implications for Cultural Policy

Här är nomineringslistan:

Yohann Floch, France (research: “What cultural strategies for arts magazines?”)
Tobias Nielsen, Sweden (research: “The most creative regions in Europe? The right definition for policy making”)
Davide Ponzini, Italy (research: “Governing urban diversity? A policy tool comparison of five European capitals”)
Jordi Balta Portolez, Spain (research: “Building for diversity: The governance of culture & international development policies”)
Margaret Tali, Estonia (research: “The Janus faces of heritage collection: Contemporary art and the European nation states”)
Nadheza Savova, Bulgaria (research: “Tangible places of intangible heritage: Civil society & development revisited within European and Latin-American networks of cultural centres”)

Kommentera
27 oktober 2009 under Noterat | kommentera

Grattis Tuvalisa!

Emma Emma

Min gamla Arty-kollega Tuvalisa Rangström fick lysande recensioner för sin pjäs Pollen i SvD i går. Det är hon verkligen värd, så begåvad som Tuvalisa är!

Och ämnet är förstås jätteintressant, även ur en kulturekonomisk aspekt. I hur stor utsträckning låter vi inte kulturen gå före naturen, i syfte att nå ekonomisk vinning?

Själv var jag med om en absurd händelse på väg till premiären. Föreställningen handlar ju bland annat om dendrofili; om en kvinna som attraheras sexuellt av träd.
På väg till premiären halkade jag på ett LÖV och drabbades av en lättare hjärnskakning, så jag kom aldrig fram.
Rätt absurt.
Det kändes som naturens hämnd.

PS För övrigt och apropå gårdagens inlägg ska nu även Vasateatern göras om till hotell.

Kommentera
26 oktober 2009 under Noterat | kommentera

Hotellet som kulturorganisation

Emma Emma

Helgen var en riktig hotellhelg.
På tre dagar hann jag med lika många stockholmshotell, och det som slog mig var, som alltid, deras roll som kulturorganisationer.

Först Rival. Mitt stamhak. Som det art déco fan jag är, älskar jag förstås Rival. Det är mitt inredningsideal, rakt av!

Sedan Clarion på Ringvägen. Där bodde min kollega Jo. Hon tyckte att det kändes som gamla Sovjet, och inredningen är verkligen inget vidare, men de kompenserar det i alla fall med konsten. Det finns otroligt mycket bra konst på Clarion!

Vilket vi förstås har duktiga konstkonsulterna KiWi att tacka för.

Här till exempel Maria Friberg i en ”sovjetlobby”, och mer passande konst kan väl knappast väljas till en konferensdel. jo-002

Dessutom var/är det Perfect Performance festival på Clarion, vilket gjorde att man bland annat kunde kolla på Yoko Ono och John Lennons gamla performance – i en ny version och live. Ett par tillbringar sju dygn i en hotellsäng, och vi kan alla kolla här.
Riktigt kul, och särskilt på plats på hotellet!

Sist, men inte minst, hann vi med nyöppnade Hotell Skeppsholmen, som ex-mannen Arkitekten gjort. Det var väldigt fint, varmt och skandinaviskt, och särskilt badrummen var absolut underbara.
skeppsholmen-001
Men märklig känsla att det ligger i Kulturrådets gamla lokaler. Är det bara jag som tycker att det känns lite tidstypiskt att gamla Kulturrådet har blivit designhotell?

PS Och nästa helg är det dags för nästa konsthotellhändelse, Absolut Art som firar trettio år, på hotell Lydmar.

Kommentera
25 oktober 2009 under Noterat | kommentera

Long time no see…

Emma Emma

Mitt bloggande här är nuförtiden väldigt sporadiskt. Mest för att jag är så sjukt upptagen med undervisning, forskning och annat.

Vårt nya masterprogram på Handels tar förstås mest tid. Enormt mycket tid, om jag ska vara ärlig. Det är kul, men krävande. Studenterna är smarta, roliga och drivna. Och det finns egentligen bara ett problem: BETYGSHETSEN. Jag ägnar minst ett par timmar i veckan åt att diskutera betyg och betygssättning och det är rent ut sagt DEPRIMERANDE! De timmarna hade jag ju kunnat ägna åt att förbättra kvaliteten i undervisningen i stället.

Tyvärr får det också andra effekter på kvaliteten. Man tvingas tillbaka till ett mer statiskt undervisningssätt, där det finns rätt och fel svar på frågor, och där inget oplanerat inträffar. Det är otroligt SORGLIGT, och jag tror inte att det gynnar studenterna på lång sikt, även om det gör det på kort sikt.

Det är dock inte studenternas fel, utan felet ligger hos de företag som, enligt ryktena, enbart rekryterar på betyg, och kräver minst 80 % i alla ämnen och liknande idioti. Senast hörde jag ett obekräftat rykte att Spotify var ett av dem – vilket jag verkligen hoppas inte är sant. Så KORKADE kan de väl ändå inte vara?

Av den här anledningen är Konstfack numera mitt andningshål. Jag blir så otroligt glad av att möta studenterna där, som är så motiverade, så smarta, så snabba, så konstruktivt kritiska, så intresserade. I förrgår satt alla till exempel kvar och diskuterade en halvtimme efter seminariets slut. Och det utan – eller på grund av? – att de inte får annat än godkänt respektive icke-godkänt på kurserna.

I går kom jag också på en annan skillnad mellan utbildningarna. Jag har en tendens att prata i bisatser, och glömma bort andra hälften av meningarna. På Handels händer det ofta att studenter blir irriterade över det. På Konstfack fyller studenterna själva i. De tänker – precis som jag själv – så mycket mer associativt.

I veckan som gick gästföreläste jag också på en annan av Handels utbildningar. På hög nivå. Och för första gången på länge blev jag extremt ifrågasatt för att jag sysslade med kultur och ekonomi. Som i gamla tider, alltså. Vem betalade? Vad hade det med ekonomiämnet att göra? Fanns det evidensbaserad forskning, och så vidare? Det var som att stiga femton år tillbaka i tiden.

Eller framåt i tiden? Under några dagar har jag haft min goda forskarvän Jo Caust här från Australien (tyvärr sjuk i vad jag misstänker är svininfluensa, men det är en annan historia..). Jo är grundare av ”arts management-programmet i Adelaide och framgångsrik forskare på såväl det kulturpolitiska som ”arts management”- fältet.

Vi har känt varandra i många år, och det går inte att beskriva hur underbart det är att ha sådana forskarvänner, med vilka man kan diskutera:
– skillnader mellan att undervisa på ekonomiska respektive konstnärliga högskolor (Jo hade precis samma erfarenheter som jag);
– strategier för att överleva i en så mansdominerad miljö som på en ekonomihögskola (här är jag dock alltid den som har det värst, på Handels är vi enbart 13 % kvinnor i fakulteten, och mina utländska forskarkollegor arbetar ALLA i mer jämställda miljöer)
– samt, inte minst, KONKRETA forskningsfrågor om såväl kulturentreprenörer som kulturpolitik (just Jo och jag delar en rad forskningsintressen, och har alltid legat nära varandra).

Här står Jo med sin nya och tillika svininfluensasjuka (?) man, Max. Jo & Max
Tyvärr blev besöket – på grund av influensan – inte riktigt vad vi hade räknat med. Perfect Performance-festivalen fick till exempel stryka på foten. Men vi hann i alla fall prata en del, och kom då att diskutera kulturpolitik.

Jo berättade mycket intressant från den australiska horisonten. Hur man t ex – i samband med ”regionaliseringen” – tappat bort principen om armslängds avstånd, och hur man kommit att bli helt fixerad vid affärsplaner. Enligt henne är numera 9 av 10 bedömare från affärs- eller administrationshållet och bedömer enbart de anslagssökande organisationernas affärsplaner. Det låter som en förskräcklig utveckling och jag hoppas innerligt att vi inte hamnar där!

Annat av intresse var hennes beskrivning av hur de australiska ”analysmyndigheterna” utvecklats över tid. Från början sysslade de mest med att plocka fram statistik, massvis av statistik som ingen riktigt analyserade. Sedan började de komplettera med en del rätt läskiga ”operations analyses”, där de gick in och försökte bryta ned exakt hur man producerade t ex teater – som om alla processer såg likadana ut. Tänk Taylor på teatern, eller affärstänkandet applicerat in absurdum!

Först på sistone har man börjat inse att de kvantitativa analyserna måste kompletteras med mer kvalitativa undersökningar, och nu är man äntligen inne på ett intressant spår, enligt Jo.

Det här borde förstås de som ska utreda den svenska analysmyndigheten titta närmare på – och jag hoppas innerligt att den här typen av aspekter kommer med!

Avslutningsvis kan jag berätta att ytterligare en anledning, förutom tidsbristen, till att jag inte bloggar så mycket här längre, är att jag ibland får nog av att skriva professionellt under arbetstid. När jag bloggar vill jag vara mer personlig, också för att det är den typ av bloggar jag själv helst läser.

Men jag är inte så säker på att mitt mer personliga anslag passar in på kulturekonomi.se, som är en mer renodlat professionell blogg.

Därför tycker jag att det är kul att gästblogga åt tidningen Topphälsa, som jag gör under ett par månader. Den som känner mig vet också att det alltid har varit ett intresse, och att jag också har skrivit en del forskningsartiklar om ämnet.

Dessutom handlar det i allra högsta grad om kultur, och definitivt om såväl estetiska som ekonomiska aspekter – på ett personligt och förkroppsligat vis…;-)

Kommentera
19 oktober 2009 under Samtal | kommentera

Intervju/Staffan Forssell: Varför ett Scenkonstbolag?

red red

staffan_webRegionaliseringen av kulturen har diskuterats flitigt. Ett exempel på regionala grepp är Scenkonstbolaget i Västernorrland. ”Scenkonstbolag” kanske för vissa låter som en oxymoron, men i början av 2008 slogs flera av Västernorrlands kulturinstitutioner* ihop och blev istället Scenkonstbolaget. Chef blev Staffan Forssell, tidigare chef på bland annat Armémusem och Cosmonova.

Många i Sverige är nyfikna på den här konstruktionen – men notera i Staffan Forssells svar: det är inte bolagskonstruktionen i sig som han tycker behövs, utan just att ‘ruska om’.

Du sa när du tillträdde att det var en fantastisk idé med Scenkonstbolaget. Stämmer det fortfarande?
- Idag är det en fortfarande en spännande idé. Men det är också svårt att jobba tillsammans. Man man måste gå tillbaka grunden när man gör en sådan här omorganisation och man måste prioritera. Vad är viktigt? Gör vi rätt saker på rätt sätt? Med minskad ekonomi måste man prioritera och det kan vara smärtsamt.
– Alla organisationer måste med en viss regelbundenhet omdanas för att må bra och utvecklas. Det kan man göra på olika sätt – det här har varit ett sätt.

Du får det att låta som att syftet med bolaget var att göra nedskärningar?
- Det övergripande syftet var att få ut mer kultur för pengarna. Det får vi nu, vi har minskat byråkratin, men har lika mycket på scenerna. Ett annat uppdrag var att hitta samverkansformer mellan de olika konstarterna, vilket nu börjar spira. Man jobbar med dans och musik med nya sätt. Vi genomför festivaler där alla konstarterna ställer upp gemensamt på ett publikt sätt.

Vad är den stora utmaningen för kulturen idag?
- Vi brottas med det som hela kulturen gör i Sverige, att vi måste få en större förankring. Jag har jobbat inom kulturen länge och det finns ett förhandlingsunderläge, vi får kämpa och förklara oss istället för att man vill ha oss. Men politiker runt om i Europa, och också här, börjar förstå att kulturen är viktig faktor för framåtriktade kommuner. Det är bara att läsa Richard Florida. Ska man vara en attraktiv plats för människor att bo på, ska man locka talanger, då behövs kulturen. Kulturen är en katalysator för kreativitet.

Är Scenkonstbolaget en sådan katalysator för kreativitet?
- Det tror jag, men inte tack vare bolagsformen som sådan. Ibland behövs det ruskas om, och bolaget var ett bra sätt att se till att använda pengarna till mindre byråkrati och mer kultur.

* Scenkonstbolaget består av Teater Västernorrland, Musik i Västernorrland, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall, Film i Västernorrland och Norrdans. Tillsammans har de drygt 100 anställda och en budget på ca 100 miljoner kr.

Kommentera
15 oktober 2009 under Inblick, Noterat | kommentera

Inkubatorer och Almi

red red

I förra analysbrevet återgav vi kritiken som näringsministern riktade mot Almi när handlingsplanen för de kreativa näringarna presenterades:

”Vi måste erkänna att banker och Almi inte har kunnat de kreativa näringarna. Det har funnits en misstro.”

Nu ska kompetensutvecklingen vara igång enligt Almis kommunikationsdirektör Lars Mårdbrant – en process som främst handlar om att ge handläggarna en djupare branschkunskap.

Man frågan är om det löser hela problemet?

På den kreativa inkubatorn Krenova i Umeå arbetar Lizzie Ragnarsson, tjänstledig från just Almi. Hon håller med om att rådgivningen på Almi i första hand inte är anpassad för kulturnäringarna, men att grundproblemet kanske är en kombination med att flera kreatörer trots fyra till sex år på högskolan inte har verktyg att bli företagare, ”det kan handla om marknadsföring, säljteknik, bokföring och presentationsteknik”. Steget från ambitionen att starta företag till Almi – som ska bedöma potentialen i en affärsplan – blir då långt.

Här spelar inkubatorer som Krenova en viktig roll (en satsning på inkubatorer ingår också i handlingsplanen). Där kan kreatörer få ett mer grundläggande och processinriktat stöd. Som Lizzie säger: ”Här på Krenova har de tillfälle att diskutera med varandra och med handledare. För handledarna handlar det om att man tillsammans med en kreatör söker rätt väg. Det handlar mycket om att ha tålamod”.

Att Almi skaffar sig branschkunskap som gör att de kan bedöma affärsidéer även inom kultursektorn är det såklart positivt och kan motverka delar av den ”misstro” som näringsministern snappat upp. Sedan kanske det är inkubatorer eller andra instanser som ska stödja kreatörerna så att de som kommer till Almi med en affärsplan som gör att de får tillgång till rådgivning och finansiering.

Almis perspektiv sammanfattas ganska bra av Lars Mårdbrandt: ”Det gäller samma utgångsläge för entreprenörer inom den här branschen som för alla andra branscher. Man behöver en plan för att affärsidén ska leda till ett företag som kan bli lönsamt.

Den planen måste kreatörerna själva ta fram.

[Av Johan Scheele]

Kommentera
13 oktober 2009 under Analys, Inblick | kommentera

E-boksdjungel och amatörlösningar

Tobias Tobias

Jag är för förändring, nästan jämt, och nu börjar en ny marknad komma igång. Det knakar åt olika håll och ingen vet säkert vart det bär.

Så är det med e-böcker. Jag har själv börjat använda min iPhone mer aktivt för läsande och väntar på Amazons läsplatta Kindle som släpptes i internationell version häromdagen (fodralet har dock redan kommit, haha).

Som både skribent och utgivare är jag sugen på möjligheter att nå en större läskrets snabbare och billigare. Redan nu finns mängder av möjligheter. Amazon har flera erbjudanden, däribland tjänster för att underblåsa och ta hand om do-it-yourself-trenden och inte bara för e-böcker. Se till exempel CreateSpace som riktar sig mot filmare, författare och musiker att sprida sin verk.

Vad innebär det för svenska som språk? Kommer allt fler vilja skriva på engelska för fler direkt? Och för engelska som språk – ökar toleransen för språkliga fel, som med musik på engelska? The Economist konstaterade häromåret att fler pratar ”medioker engelska” än ”korrekt engelska”, med slutsatsen att det i de flesta lägen räcker med okej nivå.

Som läsare och konsument finns många frågetecken inför e-böcker, och många handlar om standarder. Det är inte särskilt svårt att ta sig fram, men det kräver ett intresse och sinne för teknik. Vilken läsplatta ska man välja? Eller ska jag läsa på dator eller mobil? Var ska jag hitta och ladda ner böcker? Och när och varför ska jag läsa digitalt?

Även när man har valt finns frågetecken. Om jag vill läsa på min iPhone kan jag antingen gå via Stanza eller ladda ner böcker som enstaka tilläggsprogram (apps). Den senare lösningen kommer några svenska förlag använda sig av, säkert för att den möjliggör koperingsskydd på ett helt annat sätt. Även om Iceberg kan bli Apples sätt att också bli en standardtjänst för e-böcker så är den här lösningen ohållbar så länge det inte det blir möjligt med fler tilläggsprogram i mobilen; nu finns en övre gräns, 148 för iPhone. En stor poäng med e-böcker är ju att att kunna sortera lätt bland alla böcker och ha med sig ”biblioteket”. Man laddar inte ner ett enstaka musikalbum såsom program och installerar separat (läs kritiken här).

Att det ändå finns möjligheter för den digitala boken är uppenbart. Vad som triggat mig att köpa en Kindle är att Amazons vd hävdar att 48 procent av deras bokförsäljning kommer från e-böcker i de fallen både Kindle- och papperversioner finns tillgängliga, vilket är en ökning från 13 procent i februari.

I min förläggarroll har jag vigt några timmar idag åt att fundera vilka samarbetspartner som är bra att starta med. Det är en djungel därute idag. Den största missuppfattningen är ofta att det handlar om val mellan olika ”butiker”, men vad man vill ha är en kontakt som i sin tur kan förmedla en mängd kanaler. Tyvärr har inte den typen av aktörer utkristalliserats än – vilket verkligen är ett tecken på marknadens omognad än så länge; jag kan jämföra med  musikbranschens digitala system – så tills vidare är det många kontakter som gäller: Free E-books ligger i täten för gratismodellen, men är nischade mot den. Amazon har en lösning för Kindledistribution. ScrollMotion erbjuder via Iceberg Reader separata iPhoneapps för varje bok. Smashwords har ett flertal samarbeten, till exempel Barnes & Noble och Stanza.

Och även om texter och böcker kommer kunna erbjudas direkt från en mängd olika sajter i anpassade format – jämför utskriftsfunktionen – så kommer några såklart bli störst. Jag tror att Amazons storlek och försprång kommer sätta sina spår, men kanske gör de ett misstag att fokusera för mycket på hårdvara (Kindle) i stället för innehåll och tjänster (även erbjuda böcker till andra läsare). Jag tror även att Googles ambitioner att skapa det totala biblioteket kommer få effekter, och om (när) de väl lyckas tillgängliggöra böcker digitalt kommer det bli en lätt sak att lägga på tjänster som överföring till läsplattor och print-on-demand. (Uppdatering: Google berättade under Frankfurtmässan om deras planer på att lansera en digital butik våren 2010.)

Men jag kikar inte bara på spridning via e-böcker, utan tror mycket på print-on-demand som sättet vi kommer beställa böcker på framöver. Det blir helt enkelt för dyrt att trycka och lagra de flesta böcker när allt fler kommer välja att inte läsa i fysisk form.

Det är i alla fall tydligt att många vill vara med och leka – och när vi trodde att vi började få nog av alla bloggar, Twitter och tidningar – så är min prognos att antalet texter kommer fortsätta öka exponentiellt.

***

Relaterade inlägg:
> Vad är en bok? Tankar om bokens framtid


Kommentera