Sitter på tåget på väg hem från Bokmässan – och funderar på vad som egentligen hände.
Det var mycket folk, men ändå mindre än vanligt, enligt alla jag pratade med. Någon sa att det berodde på att bibliotekarierna, som annars brukar vara flitiga seminariebesökare, inte fick lov att åka i år på grund av många kommuners dåliga ekonomi.
Jag vet inte om det stämmer.
Men lite folk var det i alla fall. Åtminstone på mina seminarier.
Först handlade det om kulturpolitik. I många timmar. Så mycket nytt var det inte, men trots allt applåderade vi alla kulturproppens nya analysmyndighet samt njöt av presentationer från bland annat fantastiska Yudishtir Raj Isar, som vi tidigare har intervjuat här på bloggen.
Likaså verkade, åtminstone vi talare, vara ganska ense om att det är svårt att säga så mycket om proppen, eftersom mycket ännu är ganska löst utformat.
Analysmyndigheten ska till exempel utredas och utformas – och det är väl egentligen först när vi ser det resultatet, som vi kan ha några egentliga synpunkter. Och detsamma gäller i viss mån regionaliseringen.
Själv grubblade jag mycket över om det viktiga inte är vad som sker i praktiken, och inte vad som sägs. Jag läste relativt nyligen om 1972-års utredning, och tycker till exempel att det även där fanns tankar om att kulturen är mycket större än kulturpolitiken och sträcker sig över områden. Liksom om kulturens ekologi, till exempel att det finns kommersiella verksamheter likväl som ideella, och att allt hänger samman i ett slags kretslopp.
Men sedan uppstod ändå något slags silo-tänkande i praktiken!
Och det är egentligen den mekanismen som är intressant att förstå, om man vill få till någon ändring den här gången.
Direkt efter diskussionen om kulturpolitik bytte jag värld, och flyttade mig massvis av år till en diskussion om antologin Gratis?!. (Att det är så skilda fält, gör mig i ärlighetens namn lite bekymrad.) Jag kände mig lite som kulturtanten som hade gått fel, men alla var skärpta och gulliga och kom med intressanta synpunkter.
Isobel Hadley-Kamptz, som verkligen syns och hörs precis överallt, pratade om omöjligheten att urskilja den enskilda skaparen, ”upphovsmannen”, eftersom alla texter bygger på varandra. Och det har hon förstås helt rätt i! Anders Rydell pratade om hur vi i alla tider har skapat kopior av original – och det ligger det likaså mycket i! Daniel Johansson talade om vad man kunde lära av musikbranschen – och vad bägge branscherna behövde lära sig. Hans doktorsavhandling ser vi fram emot. Och Andreas Ekström fortsatte – även in real life – att vara min nya idol, och tog också upp en del intressanta kulturpolitiska aspekter. I min tolkning pekade han på behovet av en ny internationell kulturpolitik, och jag hade gärna parat ihop honom med Raj Isar. Det hade kunnat bli ett superintressant samtal!
Dagens verkliga höjdpunkt var dock något helt annat. Ett möte med en gammal vän, Anna Lytsy, vars vägar har flätats samman med mina många gånger i livet. Nu är Anna aktuell med en ny roman, Fru Freud och jag, som bland annat är en queertolkning av psykoanalytisk teori. Sådant intresserar mig egentligen mer än all kulturpolitik och digitalisering i världen, och som alltid blir sådana möten en påminnelse om vad som verkligen är viktigt i livet, och vad som inte är det.