Morgontankar kring regionalisering och annat
Analys 22 September 2009 av TobiasSnart har ett dygn gått sedan kulturministern presenterade sin nya proposition. Är reaktionerna inte särskilt förutsägbara inom kulturpolitiken?
Jag satt själv i radiostudion igår kväll (här ligger programmet uppe) – jag har inte lyssnat själv och intrycket i efterhand var den kritiska stämningen och att vi alla, förutom Lena Adelsohn Liljeroth, var rätt forcerade. I morse såg jag medan jag kastade i mig espresson att Stockholmstidningarna kalkerar varandras förstasidor på kulturdelarna och sätter förvirrade rubriker.
Vilken bild kommer vi få av kulturpropositionen? Som vanligt är det inte vad som står som blir det viktiga i tolkningen, utan vad vi tror att det står.
Några morgonnoteringar:
Strävan efter att bredda kulturens roll i samhället – det som jag kallade det stora projektet nedan – har inte alls kommit fram. I stället är historien som skrivs att staten avvecklar sitt ansvar.
Jag kan också bara tillägga att jag tycker att analysmyndigheten verkligen behövs. Statistikfunktionen på Kulturrådet har inte fungerat senaste tiden och dubbelheten i uppgifterna – både granska och utföra – har inte varit bra.
Framför allt har mycket av diskussionen hittills snurrat kring regionaliseringen. Viktigt är det att se vissa risker, men låt mig peka på tre viktiga punkter – så kan vi diskutera vidare sedan:
- Regionaliseringen har gradvis införts och är inget borgerligt projekt. Den har vuxit fram under socialdemokratiskt statsstyre och i många s-märkta kommuner under 90-talet, där kulturen allt mer har blivit ett redskap för att göra kommuner mer attraktiva (Hällefors, Hultsfred, Trollhättan m.fl.). För den som vill ha en bakgrund: läs “Den nya kulturrevolutionen” av Pelle Andersson och Jesper Lindau från 1998.
- Regionaliseringen är önskvärd av de som ska genomföra den. Nio av tio kommuner och landsting eller regionförbund uppfattar portföljmodellen som positiv, även om farhågor finns.
- Den återstående regionaliseringen utgör bara en liten del av den totala finansieringen. 55 procent av den offentliga kulturfinansieringen kommer från landsting och kommuner. Denna offentliga del uppgår dessutom bara till 30 procent av den totala kulturfinansieringen (resten står hushållen för).
Att kulturen har flera värden och effekter än “egenvärde” är förvånansvärt kontroversiellt; se t.ex. SvD:s kulturchef Stefan Eklund idag. För det första: egenvärde rymmer också nyttor om man börjar bena i detta ord, till exempel mångfald, identitetsskapande, yttrandefrihet och demokrati. För det andra: varför gömma sig för det faktum att kultur kan tillföra något ytterligare? (Utan att för den skull ha det kravet på sig.)
För egen del börjar jag luta åt att allt mer skilja på konstpolitik och kulturpolitik i de här diskussionerna. Medan konstpolitiken syftar till att utveckla konsten och förvalta kulturarvet, tillåts kulturpolitiken ta ett bredare grepp för hela samhället.
Jag har sagt det tidigare, men andra frågor är viktigare än om regionaliseringen och “aspektpolitiken” ska genomföras eller inte – eftersom de redan utgör en verklighet. Viktigare diskussion utgår i stället vad detta redan har inneburit.
Vill du börja prenumerera på 
