Därmet inte sagt att inte många i början av sjuttiotalet hade en bredare kultursyn. Det här är nog snarare en egenskap hos kulturpolitiken än ett tidens tecken. Jag tror också att det är lätt att missa i efterhand. Lättast märker man det nog om man inte var med då men läser utredningen från pärm till pärm och ser vad det faktiskt står. Det har nog alltid funnits en tendens i kulturpolitiken att i breda ordalag tala om någonting som är mycket större än den egna sektorn för att sedan när det handlar om praktiska åtgärder helt hålla sig innom dess gränser. Det är både på gott och på ont. Men jag tror faktiskt att någonting har hänt, om än inte fullt så radikalt som det verkar i debatten.

Inte omöjligt att man gjorde det sisådär 500-600 f Kr också, när tragöder och komediförfattare samlades till agoner för att framföra sina alster; allt är ett spel för att (på ytan) blidka mammon, men egentligen för att gissla makten och nå in i människors (vanliga som ovanliga) hjärtan.

Det där är riktigt riktigt lattjo (inte): “om det är något som både utredningen saknade och propositionen saknar så är det att lyfta fram kulturskaparna.”

Kulturarbetarna har ju av tradition alltid behandlats som något slags åsnor man kan dra omkring baklänges i svansen på manegen. Narrar. Gycklare. Sitt eller stå med mössan i hand och hoppas på en dusör.

Att inte lyfta fram konstnärerna nu är så typiskt. Istället ska man skapa nya mellanhänder, kulturmäklare, och/eller göra kulturskaparna till entrepenörer (tänk om man inte ens har förmågan att bli entrepenör (vad gör egentligen en sån? har man blåtand och randig slips? måste man det?): att det är just därför man gör annat, att det är därför man lodade på hum och konstfack och filmlinjen och pluggade ströämnen och jobbade i kulvertar på sjukhus samtidigt som man spelade, skrev, målade: man vet inte varför men det är nåt som måste ut), och se till att det skapta är säljbart.

/Dessutom blir man per automatik entrepenör (med allt administrativt jobb det innebär) när man väl har någon inkomst från sitt skapande och tvingas till att lära sig att sköta sitt lilla företag. Hur ska man – till slut – hinna skriva måla fotografera musicera göra skulpturer osv om man ska ägna sig åt självmarknadsföring och entrepenörskap? Och: det finns kurser hos upphovsmannaorganisationerna i deklarationskunskap o dyl, allaredan./

Konst är så ohyggligt mer än en vara, en produkt som ska kunna säljas på en given marknad. Konst är genomlysning, analys, spegling, provokation, prövning, underhållning, missförstånd, misslyckanden, bredd och smalhet – allt blandat.

Det måste finnas utrymme för den konst som verkar på utsidan och inte kan bli en lönsam produkt. Till detta dess långsamt verkande funktion: Ekelöfs debutsamling sålde inte många hundra ex – nu säljer han i tiotusental. Hade det gått bättre om han hade lärt sig entrepenörskap, eller beror det på att hans dikter var tidiga, nya, banbrytande och mötte motstånd innan de blev en del av vårt kulturarv?

Nyss var upphovsrätten i ohyggligt blåsväder; en infam och ganska skicklig nätdebatt initierad av piratled gjorde att grunden till inkomst för konstnärer, musiker, författare skälvde. Jag vet inte om attacken mot upphovsrätten är över. Men om nu konsten ska bli än mer kommersialiserad, kan man ju fråga sig hur någon ska kunna tjäna ett enda korvöre på sitt jobb: inga inkomstgarantier, ingen inkomst från det man säljer. Kvar står konstnärer med väldiga kunskaper i hur man marknadsför sig på internet, medan allmänheten kan fildela deras alster gratis.

Men men. Konsten överlever förstås allt. Konstnärerna också, eller inte. Stundom kom dusörerna från någon kung eller mentor. Stundom från staten. Konsten måste dock alltid – någonstans i sitt hjärta – stå absolut fri. Hamnar man i ett läge där kommersiella krafter fullständigt styr kulturen förlorar konsten sin frihet, sin auktoritet och sin trovärdighet. Eller vad sägs om reklampauser mellan kapitlen i kommande digitala episka verk?