I februari fick vi 900 sidor att gå igenom, men Kulturutredningens viktigaste drag kunde sammanfattas i tre punkter: nya kulturpolitiska mål, regionalisering och sammanslagning av myndigheter. Vi lärde oss också nya ord som aspektpolitik och portföljmodell.
I förmiddags kom resultatet – kulturpropositionen – och ministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) tog sats med att det här var den största förändringen för kulturpolitiken på 35 år. Och vi fick höra om nya mål (som dock är ganska lika de gamla), regionalisering som ska genomföras, men inte mycket omorganisation. Det blev också lite annat. Sammantaget känns det som Kulturutredningen men utan vassa kanter och trögflytande omstruktureringar.
Jag gillar mycket och det var ett smart tal idag. Medvetet undvek kulturministern de ord som – ibland ofrivilligt – kommit att förknippas med den här regeringens kulturpolitik: nytta, aspekter, entreprenörskap, sponsring. Om de nämndes var i det i generella sammanhang eller av andra i efterföljande frågor.
I stället målades det stora projektet upp, nämligen att skapa en politik som utgår från att kulturen är större än kulturpolitiken, inte minst den statliga. Utredningens namn är ”Tid för kultur”. Bilden är att kultur har en given plats i dagens samhälle, och kanske är viktigare än någonsin. Men inte för att bli utnyttjad, utan att för att ta plats – och för att undvika missförstånd om vad som är viktigast trycker både propositionen och pressmeddelandet tidigt på: ”Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde.”
Igår och idag har det stormat kring livstidslönerna och det är jag lite förundrad över (hela förstasidan igår på SvD!). Kanske är det en viktig symbolfråga och om det är något som både utredningen saknade och propositionen saknar så är det att lyfta fram kulturskaparna. Med tanke på hur centrala de har varit i kulturpolitiken är det naturligt med många hård ord därifrån.
Jag är över huvud taget förvånad – och lite uttråkad – över särintressenas reaktioner, liksom att övriga media hänger upp på dem (brist på egen analysförmåga om ni frågar mig).
Talet målade upp en bild att det här handlar inte om enstaka sakfrågor främst, även om sådana inslag såklart finns. Bidrag som ska ses över och tas bort berör litteratur, kulturtidskrifter, statliga inkomstgarantier och Rikskonserter. Förändringar blir det för Riksarkivet (sammanhållande för sju landsarkiv) och Kungliga Biblioteket (som ska samordna folkbiblioteken). Nya inslag är Kulturbryggan (ersätter Framtidens kulturs uppgift) och en analysmyndighet.
Men framför allt ville kulturministern peka på kulturens stora roll i samhället. Kulturen är till för alla. Låt då också kulturpolitiken bli det. Låt oss påverka attityder och inleda och utveckla samarbeten. S.k. portföljmodellen är en konsekvens av den här synen.
Det kan tolkas som att regeringen vill släppa ifrån sig kulturpolitiken, antingen till regioner eller andra finansiärer. Det är riskfyllt. Faran är att det är få som tror på kulturens kraft och finansieringen minskar totalt sett. Möjligheten består i att fler faktiskt blir involverade, att kulturpolitiken kommer närmare de som berörs av den och att det blir en kulturrörelse på samma sätt som det finns en idrottsrörelse.
Inriktningen är helt i linje med vad EU-kommissionen förväntas komma fram till nästa år och hur många regioner och kommuner redan arbetar. Men för att bli bra krävs det att staten inte backar ur – tvärtom krävs en ännu mer aktiv roll för att bistå regioner och kommuner med kunskap, argument, finansiering och symbolhandlingar.
Även DN:s kulturchef Maria Schottenius kallar propositionen för ”ett högriskprojekt” (men förhåller sig bara till portföljmodellen och inte den bredare teckningen som ligger bakom den).
Men frågan om riskprojekt måste ställas mot vad det innebär att fortsätta som tidigare. Jag har tidigare predikat kulturpolitiken måste ta chansen att agera mer centralt i stället för att inte förskjuta sig ytterligare till periferin. Vilken nytta fyller all kontroll över sin sfär om den är liten och blir allt mindre – eller åtminstone, finns det inte ett värde att vara med i fler processer politiskt och på andra håll i samhället?