Killingpremiär på Dramaten. Och nej, föreställningen lever inte upp till de haussade förväntningarna, och framför allt är den ganska ojämn. Bitvis blir det dessutom extremt plågsamt när alla andra vrålar av skratt – utan att man själv ens fattar vad som är roligt.
Den här gången uppstår dock något slags metanivå på skrattandet – och just det utgör en stor del av behållningen. Några gånger blir det nämligen riktigt allvarligt på scen, men då skämtar de andra killingarna snabbt bort det, och publiken börjar skratta. Det i sig får mig att börja ifrågasätta vad vi egentligen håller på med i vår generation. Vågar vi inte vara allvarliga? Måste vi göra allt till en underhållande story? Till upplevelser?
På många sätt är föreställningen också en svidande kritik av samtiden, och inte minst av allt vi förknippar med ”den kreativa ekonomin” och ”de kreativa processerna”. Som sådan är den också mycket sevärd, även om transportsträckorna mellan höjdpunkterna är långa – och biljetterna dessutom slut (i år).
Med Göran Hägglunds artikel i färskt minne, tänker jag också att det är nyttigt att påminnas om att medieklassen inte enbart kritiserar ”verklighetens folk”, utan också i allra högsta grad sig själva. Här kläs verkligen alla av, in på bara skinnet: Martin Luuks ”tvärtemot-typ”, Andres Lokkos pretentiösa och Johan Rheborgs neurotiker, Robert Gustafssons rollspelande och Henrik Schyfferts fåfänga. Vill man, kan man lätt se allihop som arketyper i vår tid, i ”kulturekonomin”.
Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag se det som en föreställning som gestaltar det som ligger bakom mycket av det vi skriver om här på bloggen. Och som en föreställning som växer när man tänker på den, alltmedan den bitvis var ganska plågsam att titta på. Inte minst på grund av publikens evinnerliga skrattande, som för mig är och förblir helt omöjligt att förstå – annat än som en del av själva föreställningen (om vår tid).
PS För övrigt tror jag att killar/män känner igen sig ännu mer i Drömmen om Herrön, som föreställningen ju heter. Åtminstone såg jag många paralleller inte minst till min ex-mans arkitektbyrå (som för övrigt var roligt parodierad i just Killinggängets Fyra nyanser av brunt) och manliga vänner som var med i kväll, sa att de kände igen sig i gruppdynamiken. Det gjorde inte jag.
PPS Och som alltid är det lika kul att inte hålla med recensenterna. Som SvD:s Jenny Teleman som hyllar föreställningen för att den är tydlig. Det tycker jag – tack och lov! – att den inte är. Och därmed låter jag själv – än en gång – precis som Martin Luuk, som vill gå åt andra hållet och vara otydlig när alla andra bara satsar på att nischa och profilera sig.