Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
18 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Sommar, sommar och höst

Tobias Tobias

Jag hade med mig 15 böcker på semestern. Jag hann läsa 40 sidor, i två olika böcker. Jag såg inte heller någon teaterföreställning, någon film och inte ett enda tv-serieavsnitt. Dessutom besökte jag bara en festival och ingen annan konsert (vilket är en aning genant eftersom DN Kultur, P3 och DN Ekonomi ringde och pratade liveekonomi med mig, men vi höll oss till siffror, liksom SvD när de refererade till uppgifter här från bloggen).

Sådan blev småbarnssommaren på en öde ort: dels var det dags att ta det lugnare efter ett intensivt år, dels var situationen så att den ena (8-månaders) somnade sent – han fick aldrig klart för sig att sommarljus kväll också var kväll – och aldrig samtidigt som den andra (2-åringen). Annan tid fanns – men gick åt till dryck, mat, sömn, tennis och löpning.

Dessutom återupptäckte jag ett medium: podcasts, det vill säga inspelningar från radio, konferenser eller särskilda gjorda för mediet.

Framför allt har jag – precis som Emma – lyssnat på ”Sommar” i P1, faktiskt för första gången på många år. Härligast är kanske de där överraskningarna, när man inte har några stora förväntningar från början. Nour El-Rafai var ett sådant program. Lysande planerat och med hjärtat vidöppet. What comes from the heart, goes to the heart, som den fantastiska Alan Alda säger i min favoritbiografi på senare år.

De flesta program har sina poänger. Roger Wallis – bekant här från bloggen i våras och förstås The Pirate Bay-rättegången – bjöd på en intressant bakgrund om hur han hamnat där han hamnat, både idé- och levnadsmässigt. Som uppväxt i Vetlanda var hans vurm för samhället Näsby, strax utanför, också överraskande.

Tennisspelaren Jonas Björkman konstaterade att talang inte är allt, utan träning och tålamod betyder desto mer. Jag hade bra koll på hans bakgrund redan tidigare – jag har spelat på sidobanor bredvid honom under ungdomsturneringar och jag överdriver inte när jag säger att jag i tidiga tonåren inte ansågs som mindre lovande än han i tennis, eller rätt sagt, lika ”halvbra” och inte särskilt lovande. Men han fortsatte, medan jag tänkte att jag ändå inte kommer bli världsetta och hellre lägger energin på annat.  Björkman blev världsetta – i dubbel – och som bäst världsfyra i singel. Wow.

Björkman som fenomen går förstås att omsätta i kulturens värld också – liksom i alla sammanhang. Malcolm Gradwell diskuterar i ”Outliers” också betydelsen av träning och förklarar framgångarna för The Beatles, Steve Jobs och Bill Gates med ”tusentimmarsregeln”. Jag gillar idén att framgång är öppen för många, inte begränsad till den som är född med den av ekonomiska eller arvsmässiga skäl.

Jag gick också tillbaka till året och lyssnade bland andra på kulturcheferna Eva Swartz och Marie-Louise Ekman.

Bland alla program är det modeskaparen Johan Lindebergs program som biter sig fast – och som väl är mest relevant från en kulturekonomisk synvinkel. Det är fånigt, kändisdroppande och pretentiöst – men också oerhört fascinerande, inspirerande och öppenhjärtligt. Lindeberg berättar hur han lämnar sitt gamla liv på jakt efter en miljö där han kan förverkliga sig själv, och fortsätter så vidare.

Lindebergs program säger en hel del om både entreprenörskap och konstnärskap. Angående det förstnämnda så är det främst andra drivkrafter än pengar som avgör att man startar företag. (Läs också sociologen Karl Palmås blogginlägg; han benämner programmet som en ”ypperlig beskrivning av övergången till det som vissa vill kalla ’senkapitalism’ (Zizek mfl.), och den ’nya anda’ (Boltanski & Chiapello) som råder inom ramen för denna”.)

Pengar spelar förstås också en underordnad roll när den skapande konstnären tar sats. Johan Lindebergs lycka över vissa skapelser såsom en viss kollektion eller modevisning finns i en annan sfär.

***

Nu kickar hösten igång. Härligt att vara igång igen. Nästa analysbrev kommer i nästa vecka.

PS. Apropå att jag spelade lite tennis i sommar. Det kommer bli underlag för en annan observation – det var nämligen gratis att spela där jag var, vilket märktes på flera sätt. Och gratis kommer bli höstens fokus, både sett till min egen verksamhet och den kulturekonomiska (tänk: upphovsrätt och ersättningsmodeller) och kulturpolitiska (tänk: S vill göra gratis museer till valfråga) debatten.

Kommentera
17 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Inflationstider

Emma Emma

Såhär första dagen på läsåret, med ett nästan dubblerat intag av nya studenter (från 300 till närmare 600 p g a av vi äntligen går över till kandidat + master, på riktigt), har jag absolut inte tid att blogga. Men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om dagens debattartikel i DN, av min forna kollega och kompis Magnus Henrekson, som pekar på ett ytterst konkret problem, nämligen betygsinflationen. På Handels har vi för första gången i vår hundraåriga historia varit tvungna att lotta, och alla med högsta betyg 20,00 har inte kommit in.

Kommentera
11 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Kulturfestival i Stockholm

Emma Emma

… och jag har som vanligt inte tid att gå. Nästa vecka börjar 500 nya studenter på Handels, och glöm att jag hinner se en enda föreställning eller utställning veckan innan. Nu är det jobb 24/7 som gäller!

Kommentera
10 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Leverage – en tv-serie i tiden

Emma Emma

I somras började vi kolla på ”Leverage” och tog sedan en box med oss hem. Timothy Hutton spelar den f d försäkringstjänstemannen, som med hjälp av ett antal gamla brottslingar bestämmer sig för att sätta dit företagsvärlden och ge pengarna tillbaka till dem som blivit lurade.

Det är den lilla människans hämnd på storföretagen och på alla giriga direktörer, det är väldigt roligt – och det känns SÅ RÄTT I TIDEN!

Kommentera
8 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Rymdcirkus på riktigt

Emma Emma

Guy Laliberté, grundare, ägare och konstnärlig ledare i snart Sverigeaktuella Cirque du Soleil, är på väg upp i rymden. I september ska han tillbringa tolv dagar på den internationella rymdstationen i vad han kallar en ”poetisk social mission”. Till det facila priset av 35 miljoner dollar, ska man kanske tillägga.

Just nu tränar han för fullt i Ryssland och bloggar förstås om det. Jag kan inte förneka att jag tycker att det är lite spännande och att det passar utmärkt in i de forskningsprojekt jag just nu arbetar med, om cirkus och interdisciplinaritet.

Fast vad är det med medelålders män och rymden?
Och måste entreprenörer som Laliberté, Branson, och Stenbeck, för den delen, vara så excentriska? Är det för att de får vara det – till skillnad från alla som slavar i traditionella företag och måste passa in? Eller?

Kommentera
6 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Brunner-effekten

Emma Emma

Jag ska erkänna att jag oroar mig lite grann över min älskade gata, Hornsgatan. Nej, inte över trafiken, eller avgaserna, eller bullret, eller missbrukarna, utan över att den kan vara på väg att bli cool.

Mest oroar jag mig över Brunner-effekten. Se vad som hände med Kocksgatan, efter att Ernst Brunner hade varit framme. Plötsligt blev det Sofo av alltihop. Och hur kul är det?

Nu är det Hornsgatan som ligger i farozonen, platsen för och titeln på hans senaste roman, och som därför får en massa uppmärksamhet. Till och med på DN:s framsida i dag stod det om Hornsgatans fantastiska mångfald – och ju fler som uttalar sig om mångfalden, desto större är risken att densamma går förlorad. Att Hornsgatan blir rakt igenom cool och totalt lattefierad.

Hemska tanke!

Precis som jag har sagt förut, och som förstås är det som också Ernst Brunner lyfter fram, liksom Eva Beckman i ett annat reportage, består Hornsgatans charm just av att den innehåller såväl högt som lågt; att den är så brokig och blandad; så ”brutalt ostajlad”, som Eva Beckman säger; att den är stökig, sliten och smutsig, och att den har stämningen av att vara en bedagad gammal paradgata, vars tid är passé.

Det är ju allt det som gör Hornsgatan så charmig, och som gör att man älskar – eller hatar – den. Det som ger den karaktär.

Fast lite rädd är jag som sagt var för att det ska svänga, och att det coola helt ska ta över. Stadens kommande upprustning, där trottoaren ska breddas och träd planteras mellan Mariatorget och Zinkensdamm, är förstås välbehövlig, men ökar riskerna.

Särskilt i kombination med Brunner-effekten, som vi – lite skämtsamt – kan kalla det när gatan på det här viset ”sätts på kartan”. Det som kan bli ”kulturell ekonomi”, när kulturen driver ekonomin. Det som alla politiker och andra som har pengar framför ögonen ÄLSKAR, eftersom problemen försvinner någon annanstans och priserna på bostadsrätter och lokaler stiger.

Men det är också, i mitt tycke, det som gör att själen och charmen går förlorade. För själ och charm kräver såväl fram- som baksidor, och framför allt en blandning.

PS Mycket riktigt träffade jag en av mina mer trendiga gamla studenter i dag, som frågade var jag bodde – och sedan utbrast ”Åhhh, Hornsgatan, där vill jag OCKSÅ bo”. Och visst vore det trevligt om just han flyttade hit, men reaktionen kändes ändå lite scary! Romanen har jag, för övrigt, bara börjat läsa, och den kan jag därför inte uttala mig om.

Kommentera
4 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Sommar, sommar, sommar

Emma Emma

De senaste tjugofem åren har jag tillbringat somrarna utomlands (utom ett år då jag köpte en husvagn och kajkade runt Sverige – men det är en annan och lång historia…).

Svenska somrar gör mig nämligen Norén-nervös. De är så pretentiösa. Och de kan vara så sjukt långtråkiga, särskilt om det regnar.

Har man dessutom mitt habitus, blir skillnaden mellan sommar och vinter lätt minimal. Lägenhet på Södermalm och hus på Gotland – hur originellt är det? Och hur stor omväxling blir det när man möter exakt samma människor på Espegards bageri i Ljugarn på sommaren som man gör på Rival på Mariatorget om vintern?

Nej, svenska somrar är inget för mig.

Däremot gillar jag verkligen kulturinstitutionen ”Sommar”. Jag gör visserligen inte som mina vänner som tillbringar somrarna i USA och sätter på programmet via internet klockan ett varje eftermiddag. Däremot gillar jag att ladda min iPod med de program jag har missat, och sedan lyssna på dem när jag promenerar fram och tillbaka till jobbet.

I år tycker jag att de har varit ovanligt bra, och bitvis relevanta för Kulturekonomi.se. Som Anders Walls program häromdagen, när han pratade om konst och entreprenörskap. Det missade du väl inte?

Likaså berörde Morgan Allings bonusprogram en del av de frågor vi sysslar med här, och självklart är det alltid kul att lyssna till ekonomer som valt lite annorlunda vägar, som Johan Lindeberg och Kristian Luuk.

Sedan är Ann Heberlein en annan, personlig favorit, liksom Ola Salo. Människor som lever på gränsen och som söker finner jag alltid mest intressanta (alltmedan de som VET tenderar att vara tämligen ointressanta – det är därför handelsmiljön ibland tråkar ut mig; där finns alldeles för många som VET. ALLT).

Största överraskningen stod dock min drygt åttioåriga pappa litteraturprofessorn för, när han häromdagen utbrast att han lyssnade på en mycket bra historieberättare som han aldrig hört talas om. Det visade sig vara Alex Schulman. Har man inga fördomar, kan han kanske vara en mycket bra historieberättare.

Sådant gillar jag med Sommar.

Kommentera