Å andra sidan finns det mycket som tyder på att relationen mellan politik, kultur och samhälle dyker upp i samhällsdebattens fokus allt oftare. Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat på kulturen. Jag har besökt en utställning (Figurationer) som i pressen beskrivits som nazistkonst. Igår blev en Konstfackstudent åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Strax före sommaren har ett helt nytt parti med “delad kultur” som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

På den nordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Jyväskylä var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor).

Varken reaktionerna mot Anna Odell eller Hägglunds tal handlar om någon diskussion inom kulturfältet, utan om en debatt mot kulturfältet. Det är inte i den explicita kultursektorn eller mot etablerade kulturpoliker man bör rikta siktet om man vill fånga upp den debatten, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, “perifera” partiledare.

Dessutom är de bara perifera för kultursektorn så länge kulturministern är en moderat eller socialdemokrat. Jag tror inte alls att vi kan utgå ifrån att det kommer att vara så efter valet.