Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
28 augusti 2009 under Noterat | kommentera

Kulturpolitik som ideologi rusade förbi

Tobias Tobias

Fler sommaråterblickar. Jag var i Visby men inte då Göran Hägglund höll sitt tal och kulturpolitiska utspel:

”Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”

Forskaren Tobias Harding småhyllar talet (främst dock för dess retoriska kvaliteter) och menar att det finns en gryende debatt. Även Evelina Wahlqvist pekar på att den kulturpolitiska diskussionen tagit mer plats.

Inte tillräcklig, menar jag. Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder.

***

Relaterade inlägg:

3 kommentarer
  1. Tobias H skriver:

    Att döma av ditt inlägg om Almedalen låter det som att du har rätt i att kulturpolitiken inte blir en valfråga mellan de båda politiska blocken, i alla fall inte om sittande kulturministern och Pagrotsky får råda.

    Å andra sidan finns det mycket som tyder på att relationen mellan politik, kultur och samhälle dyker upp i samhällsdebattens fokus allt oftare. Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat på kulturen. Jag har besökt en utställning (Figurationer) som i pressen beskrivits som nazistkonst. Igår blev en Konstfackstudent åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Strax före sommaren har ett helt nytt parti med ”delad kultur” som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

    På den nordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Jyväskylä var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor).

    Varken reaktionerna mot Anna Odell eller Hägglunds tal handlar om någon diskussion inom kulturfältet, utan om en debatt mot kulturfältet. Det är inte i den explicita kultursektorn eller mot etablerade kulturpoliker man bör rikta siktet om man vill fånga upp den debatten, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, ”perifera” partiledare.

    Dessutom är de bara perifera för kultursektorn så länge kulturministern är en moderat eller socialdemokrat. Jag tror inte alls att vi kan utgå ifrån att det kommer att vara så efter valet.

  2. Tobias skriver:

    Harding – uppdelning av explicit och implicit kulturpolitik är mycket bra pedagogisk och bra. Gillar den skarpt. Jag håller ju helt med, men den här uppdelningen är ju också förklaringen varför kulturpolitiken känns mindre meningsfull – politiken som rör kulturen sker på andra spelplaner.
    Som jag skrivit tidigare: ”Kulturpolitiken är svag. Om man vill förändra något inom kultursektorn är andra vägar bättre.”
    Jag lade även till några andra relaterade inlägg.
    Ser fram mot att läsa ditt paper; mejla mig då.

  3. Tobias H skriver:

    Tackar så mycket. Inga problem. Ordnar det.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas