Idag publicerar Aftonbladet en artikel om ”hemliga dokument som avslöjar Hultsfred”. Dessa sägs granska – och jag fortsätter citera – kaoset som slet sönder festivalen.
Ett av de hemliga dokumenten som refereras är en utredning gjord av företaget QNB. Mitt företag alltså och jag har varit involverad i arbetet som inte längre är en hemlighet: en översyn av Rockparty.
Jag ska inte gå in närmare på innehållet, men beklagar de hårda vindar som blåser kring föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen, och har blåst förvånansvärt länge. Mediedramaturgin är förstås upp och ner och sedan tystnad – se bara Spotify de senaste veckorna (mer om det snart) – men för Hultsfred och Rockparty har det fortsatt att vina.
Framför allt beklagar jag att ingen tar upp syftet som Rockparty har, såsom en ideell förening. Det är inte – har aldrig varit – att tjäna pengar. Så när Aftonbladet ställer läsarfrågan vad arrangören Rockparty borde satsa på, Hultsfredsfestivalen eller orten Hultsfred, missar man en tredje viktig kategori, nämligen svenskt musikliv med ungdomar i fokus.
Jag har ju varit involverad själv och är partisk men vet samtidigt vilket engagemang som finns och har funnits. Mycket har gjorts som annars inte hade gjorts i Sverige, där Popkollo är ett av de bästa exemplen. Ett annat är politiska insatser för att diskutera villkoren för de personer och verksamheter som inte är offentlig finansierade, men som ändå ser sig som en del av kulturen (oftast s.k. kulturnäringar)
Jag har själv brunnit för att rätta till vissa bilder i politiken och velat hjälpa kulturen och kreatörer på olika sätt. Efter ett tag har jag insett att ingen tackar mig för det arbetet och ingen tackar heller Hultsfred. Jag är inte ett dugg bitter över det, bara glad att jag förstått.
Ändå fortsätter man. På något sätt.
Kanske är det dags att fundera på varför.