Läser Anders Rydells intervju med mig i julinumret av alltid läsvärda Konstnären. Den handlar om Kulturutredningen – som plötsligt känns långt borta, eller hur?
Jag får en fråga utifrån vad jag skrivit tidigare här på bloggen. Klipp nedan från intervjun:
Du skrev på bloggen att ”Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den.” Varför engagerar inte kulturpolitiken utanför sin lilla krets? Som fildelningsfrågan t ex?
Kulturpolitiken har kidnappats. Det är synd, och det säger jag för att jag dels är demokrat, dels pragmatisk. En utbildningspolitik utgår inte från lärare eller rektorer. En försvarspolitik utgår inte från militärer. Även om de elementen måste finnas med så kan inte kulturpolitiken utgå från konstnärer och andra kulturskapare. En kulturpolitik finns inte till för de professionellt verksamma. Den finns till för alla. I alla fall måste det vara så om kulturpolitiken ska beröra lika mycket som kulturen, som ju har en stor och given plats i de flesta liv. Liksom om kulturpolitiken ska klättra högre upp på den politiska rangordningen. Hur fel det har blivit bevisas av att den viktigaste kulturfrågan just nu, den digitala utmaningen, knappt alls diskuteras inom ramen för kulturpolitik.
***
Relaterade inlägg: