De senaste tjugofem åren har jag tillbringat somrarna utomlands (utom ett år då jag köpte en husvagn och kajkade runt Sverige – men det är en annan och lång historia…).
Svenska somrar gör mig nämligen Norén-nervös. De är så pretentiösa. Och de kan vara så sjukt långtråkiga, särskilt om det regnar.
Har man dessutom mitt habitus, blir skillnaden mellan sommar och vinter lätt minimal. Lägenhet på Södermalm och hus på Gotland – hur originellt är det? Och hur stor omväxling blir det när man möter exakt samma människor på Espegards bageri i Ljugarn på sommaren som man gör på Rival på Mariatorget om vintern?
Nej, svenska somrar är inget för mig.
Däremot gillar jag verkligen kulturinstitutionen ”Sommar”. Jag gör visserligen inte som mina vänner som tillbringar somrarna i USA och sätter på programmet via internet klockan ett varje eftermiddag. Däremot gillar jag att ladda min iPod med de program jag har missat, och sedan lyssna på dem när jag promenerar fram och tillbaka till jobbet.
I år tycker jag att de har varit ovanligt bra, och bitvis relevanta för Kulturekonomi.se. Som Anders Walls program häromdagen, när han pratade om konst och entreprenörskap. Det missade du väl inte?
Likaså berörde Morgan Allings bonusprogram en del av de frågor vi sysslar med här, och självklart är det alltid kul att lyssna till ekonomer som valt lite annorlunda vägar, som Johan Lindeberg och Kristian Luuk.
Sedan är Ann Heberlein en annan, personlig favorit, liksom Ola Salo. Människor som lever på gränsen och som söker finner jag alltid mest intressanta (alltmedan de som VET tenderar att vara tämligen ointressanta – det är därför handelsmiljön ibland tråkar ut mig; där finns alldeles för många som VET. ALLT).
Största överraskningen stod dock min drygt åttioåriga pappa litteraturprofessorn för, när han häromdagen utbrast att han lyssnade på en mycket bra historieberättare som han aldrig hört talas om. Det visade sig vara Alex Schulman. Har man inga fördomar, kan han kanske vara en mycket bra historieberättare.
Sådant gillar jag med Sommar.