Precis som Tobias kände jag mig redan i våras rätt trött på kulturpolitik, och innan semestern var jag dessutom rejält trött på det kulturekonomiska forskningsfältet och inte minst på att vara yrkesakademiker. Jag tyckte – och tycker – att utvecklingen är rätt skrämmande, och börjar mer och mer tro att forskning bör bedrivas utanför universitetssystemet, eftersom systemet inte längre premierar kunskapsutveckling, utan enbart strategiskt agerande.
Men nog om det. Det är en fråga som snarare hör hemma på Riksbankens Jubileumsfonds blogg, där jag ska fortsätta gästblogga i augusti.
Nu till det viktiga. Semestern. Som vanligt fick jag en massa inspiration och tankar under semestern.
Lite av misstag blev vi, tonåringen och jag, strandade i Atlanta, Georgia, direkt efter konferensen i Dallas. Vi bestämde oss för att hyra en bil och se var vi hamnade.
Som alltid ledde det minst planerade till det mest förutsägbara. Vi hamnade i Florida. Och gjorde precis allt det där som man kan förväntas göra på en tonårssemester: vi firade 4th of July på South Beach; vi snorklade och slappade på Key West; vi vandrade bland alligatorer och miljarder myggor i Everglades; vi kollade, efter en evighetslång väntan, rymdfärjan Endeavours uppskjutning från Kennedy Space Center; vi besökte Universal Studios, SeaWorld och Disneyworld i Orlando och åkte en miljon åkturer samt avslutade till sist med ett besök på Coca-Cola i Atlanta, innan vi i natt flög hem.
(Om du inte vet det, flyger Delta nuförtiden direkt mellan Stockholm och Atlanta, till ungefär halva priset av SAS.)
Nej, det var inte som våra älskade tågsemestrar i USA, Asien och Afrika, som vi har åkt på de senaste åren. Det var verkligen mer ”mainstream”, nästan lite charterfeeling, om än med egen bil. Men vi hade väldigt, väldigt kul!
Fast när jag berättade för mina forskarkollegor att vi skulle till Florida, snörpte de alla på munnen. Intellektuella åker nämligen inte till Florida. Intellektuella åker till Kalifornien eller New York – dit skulle precis ALLA efter konferensen. Och intellektuella går absolut inte på temaparker.
Men vi hade som sagt var skitkul. Från början till slut. Och jag hävdar att det finns en poäng med att göra sådana här resor tillsammans med sin tonåring; att inget gör en semester bättre än att man har kul och gör saker tillsammans.
Samtidigt som det förstås är väldigt generationstypiskt. Blotta tanken på att mina egna föräldrar skulle ha åkt på en sådan här semester med mig när jag var tonåring är fullkomligt skrattretande. Det är verkligen en curlinggrej, tror jag.
Samtidigt som det också är bekvämt. Någon annan fixar underhållningen, och man behöver som föräldrar inte själv komma upp med idéer, utan allt är arrangerat. Vi är kanske inte bara curlingföräldrar, vi är själva beredda att betala för att också bli curlade.
Personligen tycker jag att fenomenet temaparker i sig är värt en resa. De väcker hur många intressanta tankar som helst, och jag närmar mig dem gärna som forskare. Jag har fått material till minst ett par artiklar enbart från den här sommarens besök.
Dessutom gillar jag åkturer, särskilt om de kombinerar kroppsliga upplevelser med berättelser. Det är faktiskt svårt att avgöra vem som är mest entusiastisk, tonåringen eller jag, inför en berg- och dalbana. Som Manta, till exempel, SeaWorlds senaste, som verkligen är en innovation.
Eller min gamla favorit, Rock ´n´ Roller Coaster, på Disneyworld (och nej, ingen lyckas fånga den särskilt väl på video, men man kan ana av skriken och skratten hur det KÄNNS, den estetiska upplevelsen, i den gamla bemärkelsen av estetik, som upplevelser via alla sinnen).
Om inte det är kultur, vet jag inte vad som är det. Och ekonomi. Om än inte så bra ekonomi i dessa dagar, eftersom inte minst Disneys temaparker har ekonomiska problem. Kanske är temaparker gårdagens fenomen, gårdagens upplevelseindustri.
Ungefär som rymdindustrin. Ärligt talat blev jag rätt trött på hela rymdgrejen, som mest känns som något medelålders män intresserar sig för – och sedan hittar tusen anledningar att motivera.
Delvis kan det handla om att vi väntade och väntade och väntade och när färjan till sist gick upp, på sjätte försöket, var man så trött på alltihop att man bara ville bli av med den. Det var verkligen lite som filmen ”Groundhog Day” eller ”Måndag hela veckan”, som den hette på svenska. Dag efter dag var det tankningar, astronauter som åkte iväg i sin van och vinkade, påklädningar, nedräkningar – och sedan, till sist, efter timmars väntan, ett NO GO. Och så började alltihop om nästa dag.
När färjan till sist kom iväg, var jag mest imponerad över att den verkligen – bokstavligt talat – åkte rakt upp. Tonåringen tyckte att det var logiskt, och det hade han väl rätt i. Allt det där alla andra pratade om som så fantastiskt: ljudet, vibrationerna och elden var dock minst lika imponerande på Disney.
Och det är just här, i graderna av verklighet, som det hela blir riktigt intressant. Det ska det bli en artikel om, som jag kanske får anledning att återkomma till.
Likaså finns det förstås massvis mer att berätta om och många fler iakttagelser, men det får förhoppningsvis bli en annan dag, eller i en annan form.