Det ska heta “kulturnäringar”
Noterat, Rapport 14 July 2009 av adminBara kort och sakligt – jag har inte hunnit läsa noga:
Så var det bestämt. Till slut. I Sverige ska vi säga kulturnäringar, det vill säga inte kreativa näringar, kulturindustri, kreativa sektorn eller upplevelseindustrin.
Det är i alla fall förslaget till regeringen från myndigheten Tillväxtanalys, som har fått i uppgift att föreslå en definition på näringsverksamheter med prefixen “kreativa”, “upplevelse” eller “kultur” baserat på den statistik som finns tillgänglig idag. Med utgångspunkt i studier från Unesco och Eurostat väljer Anne Kolmodin och Lars Bager-Sjögren m.fl. begreppet “kulturnäringar”. De menar att kulturnäringar bör användas som namn istället för kreativa näringar, då kulturnäringar kan identifieras i befintlig statistik och enkelt kan anpassas till en eventuell harmonisering för internationella jämförelser.
I sin delrapport (Dnr 2009/054) som lämnades in häromveckan skriver de att definitionen kan användas i flera syften:
1) En uppskattning av kulturnäringarna i ekonomin vilket inte är detsamma som kulturräkenskaper som är ett alternativt sätt att uppskatta kulturen i nationalräkenskaperna.
2) Regional fördelning av kulturnäringarna i ekonomin.
3) Kulturnäringarna i ekonomin fördelad på kulturnäringar och kultursysselsatta utanför kulturnäringarna.
Bakgrunden är förstås uppmärksamheten för dessa branscher, ofta kopplad till siffror om sysselsättning och tillväxt som uttryck för framtidshopp och planering. Kultur- eller kreativa näringar har en framträdande plats i regionala tillväxt- och utvecklingsprogram.
Tillväxtanalys föreslår en definition som kan användas med svensk befintlig registerbaserad statistik, men diskuterar också bristerna i s.k. SNI-koder. Myndigheten Tillväxtanalys ska lämna in kompletterande underlag, med statistik utifrån vald definition, senast 30 oktober 2009.
Vill du börja prenumerera på 
(On July 15th, 2009 at 10:46)
Intressant och välkommen rapport! Men varför avgränsar man sig från “produktcykelansatsen” som Unesco och Eurostatrapporten föreslår där också initiering, produktion, distribution är inkluderade? De skriver att den strävan är lovvärd men riskerar att dra bort uppmärksamheten från “kärnproducenterna”. Vad är det som ligger i det ställningstagandet, det låter lite dunkelt och är fullt med förbehåll dessutom… Tappar man inte helhetsperspektivet då? Vad är det man vinner med den avgränsningen?