Om man sysslar med kultur i Sverige är det lätt att dras in mot kulturpolitiken. Längre och längre in. Till slut ser man inget annat.
Jag är ju för en stark kulturpolitik, men på sistone har det dock blivit lite väl mycket, inte minst beroende på Kulturutredningen, och en hel obehagliga sanningar har klarnat.
Så nu slutar jag med kulturpolitik.
Det här är förklaringarna:
– Jag är trött på många av kultursektorn aktörer, som är allt annat än förändringsbenägna och vill förnya, trots att det är det som kulturen ska bidra till. Framför allt är jag trött på egenintresset. Ofta känns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik är de som har sin direkta försörjning via den. Många vill påverka sin sak. Få vill diskutera helheten.
– Jag märker att något händer med mig när jag alltför många tankar filtreras via en kulturpolitik. Tilltron till stöd i olika former ökar. Ett offentligt tjänstemannaperspektiv tar vid, där allting kan samhällsplaneras och att alla problem har en lösning i en offentlig satsning. Men verkligheten är givetvis inte så enkel. Väldigt få spännande verksamheter planeras fram. Man får inte heller sluta leta efter andra svar än enkla lösningar.
– Det är egentligen kultur jag vill ha i mitt liv – skratt och underhållning, tårar och tragedier, perspektivförskjutningar och inspiration – inte nödvändigtvis kulturpolitik i form av struktur, incitament och svar på marknadsmisslyckanden. Men jag har dragits åt att fundera över det senare eftersom det dels är intressant intellektuellt, dels viktigt för att bidra till en stark kultur (har jag inbillat mig).
– Kulturpolitiken är svag. Om man vill förändra något inom kultursektorn är andra vägar bättre. Piratpartiet har till stor del arbetat med frågor som rör distribution av kultur (även om partiet senare tid svängt mot att mer prata integritet) men gjorde det helt utanför kulturpolitiken. Ingen EU-parlamentariker i övrigt ser sig heller intresserad av att jobba med kulturpolitik (enligt SvD). Dessutom är man alltid underordnad den som håller i pengarna. I kommunen är det kommunstyrelsen som har makten, nationellt är det förstås finansdepartementet eller statsministern som beslutar över tilldelningen.
– Ingen annan är intresserad. Om man talar kulturpolitik med någon utanför kultursektorn möts man ofta med komplett ointresse. Jag skrev en artikel för Newsmill för några veckor sedan och fick pinsamt få millningar och kommentarer. Det är möjligt att artikeln var lam och visserligen publicerades den eftermiddagen före Kristi Himmelsfärdsdagen, men jag inbillar mig att intresset ändå hade varit mycket större om jag hade skrivit om upphovsrätt eller vd-bonusar.
***
Det hindrar inte att jag är trött på att syssla med verksamheter inom och förändringar som rör kultursektorn. Vi i ett synnerligen intressant läge just nu, i en brytningstid med digitala utmaningar och postdigitala krav. Det finns mycket att undersöka, många diskussioner att föra.
Hur ska bokbranschen hantera förändringen som läsplattorna medför? Hur ska scenkonstinstitutionerna skapa förståelse för sina verksamheter, t.ex. med hjälp av sociala medier? Hur påverkar strukturomvandlingen de stora projekten inom musik, film och dataspel när de producerande bolagen ser delar av sina intäkter försvinna på grund av illegal fildelning?
Men jag överdriver förstås. Jag kommer även komma in på kulturpolitik i de här fallen.
Jag behöver bara ta en paus och nyktra till lite. Jag vill också se annat.