I går skrev jag om att kulturen inte blir någon valfråga, i alla fall inte inom ramen för kulturpolitik.
Trots det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det handlar om upphovsrätten utifrån skaparnas villkor.
Just nu börjar en mer öppen och gränsöverskridande diskussion märkas, till exempel i Almedalen med centerpartiets tankesmedja Fores upphovsrättsseminarium idag (se här) och smygsläppet av ”Gratis?” imorgon (läs och se här).
Kulturpoliken skulle kunna leda detta försök till diskussion mellan olika intressen och som ställer sig frågan hur det kan vara och involvera flera perspektiv. Bara ett sådant nyanserat engagemang skulle åtminstone fånga många röster.
Frågan handlar givetvis inte bara om fildelning av kulturella verk, liksom inte heller kan ses som ett område, utan sträcker sig över många: yttrandefrihet, integritet, företagande, forskning och innovationer, samt konst och kultur. Men kulturpolitiken säger ju inte sällan att den går genom olika fält – så vilket möjlighet i detta fall!
Men jag saknar en debattvilja från kulturpolitiker, ett erkännande om att lagstiftningen för nätet släpar efter och att frågan är komplex. Att det inte bara handlar om att ”slå vakt”. Att inte bara låta jurister gå i täten och säga hur det är. I de tyngsta upphovsrättsdiskussionerna under politikerveckan i Almedalen är inga kulturpolitiker representerade.
Både Lena Adelsohn Liljeroth och Leif Pagrotsky – kulturminstern respektive socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson – sa i tisdags att deras engagemang måste börja med att företrädare för sektorn själva ställer sig upp.
Jag tycker det är rimligt att förvänta sig av kultursektorn och underhållningsindustrin – liksom vad man kan förvänta sig av varje människa i en demokrati – att de vågar ställa sig upp och förmedla sina åsikter. Men det är misstag att tro att dessa motsvarar ett enda gemensamt intresse.
Kulturpolitiken måste för det första skilja på underhållningsindustri och enskilda kreatörer. Det är bara att minnas manusstrejken i Hollywood.
Och för det andra på rätt till ekonomisk ersättning och ideell rätt. Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning.
Däremot måste en konsekvensanalys ta i åtanke hur branschkartor ritas om. Den stora effekten kommer snarare blir att producenterna och utgivarna är mindre riskvilliga och får mindre resurser, vilket begränsar utgivning, marknadsföring och stora produktioner. Detta ska dock vägas mot lägre produktions- och distributionskostnader tack vare tekniken, liksom att många faktiskt kan tänka sig att jobba gratis för att få skapa.
Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.
Men inte heller denna diskussion bjuder på enkla lösningar. Till och med den ofta så säkra Rasmus Fleischer, en av grundarna av Piratbyrån, bloggare på Copyriot och doktorand i samtidshistoria, sa vid ett seminarium i tisdags – på en fråga från moderatorn Ulrika Knutsson hur ”denna akilleshäl för piraterna ska lösas”:
”Det är svårt att säga… Jag vet faktiskt inte. Det är knepigt.”
Panelen ropade efter en kulturpolitik som borde börja fundera över avvägningar och olika ersättningsmodeller.
Men ingen kulturpolitiker var på plats.