Allting är större i år under Almedalsveckan i Visby. Även kulturen har tagit en större plats med ett flertal seminarier, med Svensk Scenkonsts program som ett nav i början av veckan. SKL hade ett välbesökt mingel på måndagskvällen apropå kulturutredningen. Under tisdagseftermiddagen krockade Kultur&Näringslivs seminarium olyckligtvis mot Företagarnas och Upplevelseindustrins diskussion om företagande, musik och politik. Även Västra Götalandsregionen och Östsam arrangerar seminarier.
Dessutom har ett antal organisationer samlats kring upphovsrätten som tema, men även andra organisationer arrangerar debatter kring detta tema: forskningsrådet Formas, centerpartiets tankesmedja Fores, S-ungdomarna och Mediearbetsgivarna (då ”Gratis?” smygsläpps).
Svensk Scenkonst tog tillfället i akt att ett år före valet undersöka förutsättningarna huruvida kulturen kommer bli en valfråga. Det fanns tyvärr inget som talade för att så kommer bli fallet, även om kulturpolitikerna säger att de hoppas på det.
I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.
Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).
Intressantare var gårdagens diskussion mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och – får man anta – oppositionens tilltänkta dito, Leif Pagrotsky (S). Ramen då var relationen mellan politiker och ideella sektorn, men samtalet kom in på vilka grundläggande skillnader som finns mellan partierna (eller blocken) – och här fick vi i alla fall svar som gick att förstå:
Lena Adelsohn Liljeroth: Tydligare med armlängds avstånd. Vill förändra – därför ser också över med olika utredningar. Trycker på entreprenörskap. Tror på möjligheten att kulturen spelar en roll även för andra områden.
Leif Pagrotsky: Prioriterar kulturen högre i budgeten (exempel Access-pengarna), utöver ideologiska skillnader. Största skillnaden ligger i tillgängligheten (exempel museifrågan). Tidigare synen på public service, men verkar mindre skillnad nu.
Jag växlade några ord med Pagrotsky efter SKL:s mingel i måndags och upprepade frågan som jag ställt från publiken under partidebatten tidigare, nämligen hur politikerna internt i partierna ska lyfta kulturpolitiken. Pagrotsky – i keps, vilket var ett bra val med tanke på den gassande solen – sa att han minsann hade haft stöd från Göran Persson i budgetförhandlingarna mot finansministern och nu hade Mona Sahlins stöd att göra kulturen till en valfråga.
Men jag tror inte att det räcker.
När kameran går igång och en partiledare har 30 sekunder på sig för att locka eller behålla väljare – då är konkurrensen stenhård mellan vad som är viktigast ta upp och då är det lätt att A-kassa och fastighetsskatt får företräde.
Vilka brännande frågor har kulturpolitiken? Av alla sakfrågor som kan illustrera skiljelinjer (”tillgänglighet”) tror jag att frågan om gratis inträde till museer kommer höras mest, i alla fall som S kommer driva. Fler kan dyka upp efter den proposition som läggs i höst utifrån Kulturutredningen – men min gissning är att förslagen kommer vara så försiktiga att de inte blir särskilt kontroversiella. För oppositionen kommer det inte bli så många köttben att hugga på.
Och hur rimligt tror ni det är att man på bästa sändningstid eller debattplats diskuterar kring museernas inträden eller betydelsen av entreprenörskap i kulturen?
Men det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det finns i själva verket en öppen inbjudan från många aktörer – forskare, näringsliv, kulturliv, organisationer – för att ta plats i det strålkastarljuset. Jag kan gå så långt som att säga att många starka röster skriker efter kulturpolitik i den frågan, eftersom mycket lite har hänt.
Jag pratar såklart om upphovsrätt och skapandets villkor med hänsyn till teknikutvecklingen. Imorgon resonerar jag mer om det märkliga i att kulturpolitiken inte tar täten i denna fråga.