Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 juli 2009 under Noterat | kommentera

Konstnärshemmens högkonjunktur

Emma Emma

Samtidigt som det går dåligt för många kulturella verksamheter, går det bättre än någonsin för konstnärshemmen. I alla fall utomlands, enligt en artikel i The Art Newspaper.

En orsak är att det ofta är relativt billigt att besöka konstnärshem. Men kanske finns det också annat som lockar. En önskan om att få en inblick i det kreativa skapandet? En längtan efter något som känns genuint, på riktigt? Eller en allmän lust att kika in i kändisars privatliv?

Jag har ofta tyckt att vi svenskar är lite halvdåliga på det här med konstnärshem. Strindberg är förstås ett undantag. Liksom Astrid Lindgrens Näs. Samt Karin och Carl Larsson. Och ett antal till.

Men generellt? Eller är det bara jag som har missat dem?

När vi åkte runt med tåg i USA förra och förrförra året annonserade man till exempel i högtalarna när tåget åkte förbi någon plats där någon känd skådespelare, författare eller konstnär hade bott. Det kanske vore något för SJ att ta efter.

Och nu i sommar gick jag en fantastisk tur i Hemingways hus i Key West. Trots att Hemingway aldrig har varit någon favorit, var jag efteråt helt såld. Ja, berättelsen om honom och hans hem, gjorde honom faktiskt till en mycket intressantare författare i mina ögon, och jag var genast tvungen att köpa och läsa om ”The Old Man and the Sea”.

Mest av allt berodde det dock på guiden som var duktig både som hemingwaykännare och, inte minst, som historieberättare.

Riktigt lika inspirerande var det inte på Southfork Ranch. Huset var i verkligheten pyttelitet, och guiden gäspade (!)  stort under sin dragning. Ja, alltihop var så urbota USELT att det faktiskt blev bra, och dessutom kändes det helt ÄKTA som en spegling av Dallas.

Southfork Ranch, som ett slags fiktivt konstnärshem, ska ju inte vara bra, för att vara bra. Det passar liksom med en guide som beter sig som om hon, likt Sue-Ellen, tagit en tur till barskåpet innan visningen. Ja, till och med det fejkade, som till exempel allén som i verkligheten var jättekort, kändes äkta, just för att det var fejkat.

PS Själv befinner jag mig annars i händelsernas centrum, på Östergarnslandet (i likhet med Johan Croneman i dagens DN tror jag dock att medieintresset för Gotland delvis beror på att halva medieklassen befinner sig här). Här brukade vi faktiskt redan som tonåringar spana in Max Hanssons hem, Östergarnslandets eget Southfork Ranch, och nu också riksbekant.

Kommentera
29 juli 2009 under Noterat, Utblick | kommentera

Datastan eller Storyland?

Emma Emma

I amerikanska The Arts Politic skriver Arlene Goldbard en essä om det kulturella tillståndet, och framför allt om skillnaden mellan de som tycker att allt behöver mätas, ”Datastan”, och de som inte gör det, ”Storyland”. Själv förespråkar hon en renässans för Storyland.

Det ligger en del i hennes argument, men jag kan ändå tycka att man kan se Datastan som en del av Storyland. I Datastan finns det som kan mätas, men utöver det finns förstås en massa som inte kan eller ens ska mätas. Datastan kan helt enkelt ses som en liten stad i det stora landet Storyland, och det tycker jag är helt i sin ordning.

Kommentera
28 juli 2009 under Noterat | kommentera

Festivalkoncept

Emma Emma

Jag är ingen flitig musikfestivalbesökare, utan tröttnade redan någon gång i tjugoårsåldern i leran i Roskilde. Inte min grej, helt enkelt. För många människor som gör samma sak.
Men till den kombinerade Indie och Yoga-festivalen i Lake Tahoe skulle jag kunna tänka mig att åka. Musik på nätterna, yoga på dagarna, låter toppen.
Och de har verkligen lyckats få dit riktiga superstjärnor, Shiva Rea och John Friend, till exempel.

Kommentera
27 juli 2009 under Noterat | kommentera

Nya kulturekonomiska krafter

Emma Emma

Precis som Tobias kände jag mig redan i våras rätt trött på kulturpolitik, och innan semestern var jag dessutom rejält trött på det kulturekonomiska forskningsfältet och inte minst på att vara yrkesakademiker. Jag tyckte – och tycker – att utvecklingen är rätt skrämmande, och börjar mer och mer tro att forskning bör bedrivas utanför universitetssystemet, eftersom systemet inte längre premierar kunskapsutveckling, utan enbart strategiskt agerande.

Men nog om det. Det är en fråga som snarare hör hemma på Riksbankens Jubileumsfonds blogg, där jag ska fortsätta gästblogga i augusti.

Nu till det viktiga. Semestern. Som vanligt fick jag en massa inspiration och tankar under semestern.

Lite av misstag blev vi, tonåringen och jag, strandade i Atlanta, Georgia, direkt efter konferensen i Dallas. Vi bestämde oss för att hyra en bil och se var vi hamnade.

Som alltid ledde det minst planerade till det mest förutsägbara. Vi hamnade i Florida. Och gjorde precis allt det där som man kan förväntas göra på en tonårssemester: vi firade 4th of July på South Beach; vi snorklade och slappade på Key West; vi vandrade bland alligatorer och miljarder myggor i Everglades; vi kollade, efter en evighetslång väntan, rymdfärjan Endeavours uppskjutning från Kennedy Space Center; vi besökte Universal Studios, SeaWorld och Disneyworld i Orlando och åkte en miljon åkturer samt avslutade till sist med ett besök på Coca-Cola i Atlanta, innan vi i natt flög hem.

(Om du inte vet det, flyger Delta nuförtiden direkt mellan Stockholm och Atlanta, till ungefär halva priset av SAS.)

Nej, det var inte som våra älskade tågsemestrar i USA, Asien och Afrika, som vi har åkt på de senaste åren. Det var verkligen mer ”mainstream”, nästan lite charterfeeling, om än med egen bil. Men vi hade väldigt, väldigt kul!

Fast när jag berättade för mina forskarkollegor att vi skulle till Florida, snörpte de alla på munnen. Intellektuella åker nämligen inte till Florida. Intellektuella åker till Kalifornien eller New York – dit skulle precis ALLA efter konferensen. Och intellektuella går absolut inte på temaparker.

Men vi hade som sagt var skitkul. Från början till slut. Och jag hävdar att det finns en poäng med att göra sådana här resor tillsammans med sin tonåring; att inget gör en semester bättre än att man har kul och gör saker tillsammans.

Samtidigt som det förstås är väldigt generationstypiskt. Blotta tanken på att mina egna föräldrar skulle ha åkt på en sådan här semester med mig när jag var tonåring är fullkomligt skrattretande. Det är verkligen en curlinggrej, tror jag.

Samtidigt som det också är bekvämt. Någon annan fixar underhållningen, och man behöver som föräldrar inte själv komma upp med idéer, utan allt är arrangerat. Vi är kanske inte bara curlingföräldrar, vi är själva beredda att betala för att också bli curlade.

Personligen tycker jag att fenomenet temaparker i sig är värt en resa. De väcker hur många intressanta tankar som helst, och jag närmar mig dem gärna som forskare. Jag har fått material till minst ett par artiklar enbart från den här sommarens besök.

Dessutom gillar jag åkturer, särskilt om de kombinerar kroppsliga upplevelser med berättelser. Det är faktiskt svårt att avgöra vem som är mest entusiastisk, tonåringen eller jag, inför en berg- och dalbana. Som Manta, till exempel, SeaWorlds senaste, som verkligen är en innovation.

Eller min gamla favorit, Rock ´n´ Roller Coaster, på Disneyworld (och nej, ingen lyckas fånga den särskilt väl på video, men man kan ana av skriken och skratten hur det KÄNNS, den estetiska upplevelsen, i den gamla bemärkelsen av estetik, som upplevelser via alla sinnen).

Om inte det är kultur, vet jag inte vad som är det. Och ekonomi. Om än inte så bra ekonomi i dessa dagar, eftersom inte minst Disneys temaparker har ekonomiska problem. Kanske är temaparker gårdagens fenomen, gårdagens upplevelseindustri.

Ungefär som rymdindustrin. Ärligt talat blev jag rätt trött på hela rymdgrejen, som mest känns som något medelålders män intresserar sig för – och sedan hittar tusen anledningar att motivera.

Delvis kan det handla om att vi väntade och väntade och väntade och när färjan till sist gick upp, på sjätte försöket, var man så trött på alltihop att man bara ville bli av med den. Det var verkligen lite som filmen ”Groundhog Day” eller ”Måndag hela veckan”, som den hette på svenska. Dag efter dag var det tankningar, astronauter som åkte iväg i sin van och vinkade, påklädningar, nedräkningar – och sedan, till sist, efter timmars väntan, ett NO GO. Och så började alltihop om nästa dag.

När färjan till sist kom iväg, var jag mest imponerad över att den verkligen – bokstavligt talat – åkte rakt upp. Tonåringen tyckte att det var logiskt, och det hade han väl rätt i. Allt det där alla andra pratade om som så fantastiskt: ljudet, vibrationerna och elden var dock minst lika imponerande på Disney.

Och det är just här, i graderna av verklighet, som det hela blir riktigt intressant. Det ska det bli en artikel om, som jag kanske får anledning att återkomma till.

Likaså finns det förstås massvis mer att berätta om och många fler iakttagelser, men det får förhoppningsvis bli en annan dag, eller i en annan form.

Kommentera
16 juli 2009 under Analys, Rapport | kommentera

Funderingar kring mätmetoder

Tobias Tobias

Många har tänkt kring hur kulturnäringarna – eller upplevelseindustrin eller kreativa näringarna – ska kartläggas. Både i Sverige och utomlands.

Jag är förstås en av dem och hos Regionförbundet Östsam kunde jag sitta i timmar och diskutera hur de hade tänkt. De har jobbat en hel del med olika kartläggningar, först med fokus på Norrköping, sedan hela Östergötland och därefter både i olika EU-projekt och i det svenska samverkansprojektet KRUT (vår intervju om projektet; Östsams beskrivning; om deras senaste rapport).

Resultatet av samtalen blev en bilaga till Tillväxtanalys (f.d. ITPS) rapport som jag skriver om nedan. Det är en viktig rapport, men tyvärr kommer den tio år senare än önskvärt. Det här goda kunskapsunderlaget skulle ha funnits redan före alla kartläggningar som genomförts i Sverige – före alla resurser som investerats för att så många funderat kring definitioner.

Östsam belyser den situationen, att mycket hade blivit enklare och billigare för samhället i stort om regeringen (eller någon myndighet, t.ex. Kulturrådet såsom statistikansvarig myndighet) tidigare sett till att en nationell vägledning hade funnits. Vi pratar miljontals kronor i besparingar.

Beskrivningen av Östsams arbete kan också ses från ett bredare perspektiv, såsom betydelsen av exakthet kontra resurseffektivitet, samt vilka problem och kostnader det kan innebära att utveckla en egen definition.

Här är rapporten: ”Kulturnäring i svensk statistik – förslag till avgränsning för framtida kartläggningar” (pdf, 0,3 Mb)

Kommentera
14 juli 2009 under Noterat, Rapport | 2 kommentarer

Det ska heta "kulturnäringar"

red red

Bara kort och sakligt – jag har inte hunnit läsa noga:

Så var det bestämt. Till slut. I Sverige ska vi säga kulturnäringar, det vill säga inte kreativa näringar, kulturindustri, kreativa sektorn eller upplevelseindustrin.

Det är i alla fall förslaget till regeringen från myndigheten Tillväxtanalys, som har fått i uppgift att föreslå en definition på näringsverksamheter med prefixen ”kreativa”, ”upplevelse” eller ”kultur” baserat på den statistik som finns tillgänglig idag. Med utgångspunkt i studier från Unesco och Eurostat väljer Anne Kolmodin och Lars Bager-Sjögren m.fl. begreppet ”kulturnäringar”. De menar att kulturnäringar bör användas som namn istället för kreativa näringar, då kulturnäringar kan identifieras i befintlig statistik och enkelt kan anpassas till en eventuell harmonisering för internationella jämförelser.

I sin delrapport (Dnr 2009/054) som lämnades in häromveckan skriver de att definitionen kan användas i flera syften:
1) En uppskattning av kulturnäringarna i ekonomin vilket inte är detsamma som kulturräkenskaper som är ett alternativt sätt att uppskatta kulturen i nationalräkenskaperna.
2) Regional fördelning av kulturnäringarna i ekonomin.
3) Kulturnäringarna i ekonomin fördelad på kulturnäringar och kultursysselsatta utanför kulturnäringarna.

Bakgrunden är förstås uppmärksamheten för dessa branscher, ofta kopplad till siffror om sysselsättning och tillväxt som uttryck för framtidshopp och planering. Kultur- eller kreativa näringar har en framträdande plats i regionala tillväxt- och utvecklingsprogram.

Tillväxtanalys föreslår en definition som kan användas med svensk befintlig registerbaserad statistik, men diskuterar också bristerna i s.k. SNI-koder. Myndigheten Tillväxtanalys ska lämna in kompletterande underlag, med statistik utifrån vald definition, senast 30 oktober 2009.

Kommentera
10 juli 2009 under Analys | kommentera

Sociala medier skapar lojal publik

Tobias Tobias

Jag fick äran att skriva den här månadens krönika till Svensk Scenkonsts nyhetsbrev och webbplats. Bakgrunden är en nyfikenhet på hur kulturens aktörer använder sig av sociala medier och vi har hunnit börja med en genomgång, både i Sverige och utomlands. Efter sommaren ska det även planeras seminarier kring detta.

Utgångspunkten för krönikan – som publiceras också nedan – är att biljettförsäljning inte är det viktigaste uppdraget för scenkonstinstitutionernas marknadsförare, liksom inte heller för övriga aktörer för den delen av kultursektorn som vilar på offentligt stöd. I stället ska man fokusera på att skapa förståelse och lojalitet hos publiken – och då ger de sociala medierna unika möjligheter.

***

Har ni en Facebookgrupp för den senaste föreställningen? Har ni skaffat ett Twitterkonto* för institutionen?

Alla marknadsförare inom kultursektorn bör åtminstone ha funderat på detta. Tyvärr finns det siffror som pekar på att det inte är så. 4 av 10 av svenska scenkonstinstitutioner arbetar inte alls med någon ny digital kommunikationsform förutom egen webbplats, inte ens nyhetsbrev. Det visar preliminära siffror av en studie som vi påbörjat. Tydligt är att de flesta endast tänker envägskommunikation.

Jag säger inte att allting som är nytt är bra, eller att det nödvändigtvis är rätt i varje fall att använda dessa nya sätt att kommunicera – men det viktigt att fundera över vilken roll dessa verktyg kan fylla. Sociala medier – bloggar, forum, mikrobloggar såsom Twitter, mötesplatser såsom Facebook, användargenererade sajter såsom YouTube med videoklipp – har inneburit enorma möjligheter för att skapa uppmärksamhet och bjuda in. Inte minst för kultursektorn, som redan har intressant innehåll att utgå från, och som vi vet har en potential att engagera.

Vi kan börja med varför dessa hjälpmedel kan vara viktiga. Nyckelorden är förståelse hos och lojalitet i en publik – och det hör ihop med vilken publik som en kulturverksamhet bör rikta sig mot. Det är en stor missuppfattning att marknadsföringens viktigaste uppgift är att sälja biljetter, i alla fall om vi bortser från privatteatrar och andra verksamheter som inte vilar på subventioner. Typiskt sett består biljettintäkterna enbart av en liten bråkdel av den totala finansieringen, till exempel 15 procent i symfoniorkestrarna.**

Den viktigaste uppgiften är därför att arbeta för att verksamheten får fortsatt stöd av övriga samhället, via politiker som väljer att skattefinansiera vissa syften och verksamheter. Utan förståelse hos en bredare massa för varför teater, dans, konstmusik eller opera behövs – eller kan ha en roll framåt, för en själv eller sina barn – faller ett sådant stöd. Dessutom behövs lojalitet hos en mindre grupp som går återkommande på föreställningar och som berättar för andra om det fantastiska som sker på scenen.

Sociala medier kan vara goda hjälpmedel. Det är till exempel möjligt att bjuda på smakprov kostnadsfritt – via till exempel videoklipp – liksom att följa med i förberedelserna inför en föreställning. Insatsen som YouTube gör med projektet ”Symphony Orchestra”, ihop med bland annat Carnegie Hall, är en strålande lektion. Eller bara såsom Malmö Opera gjorde med den uppmärksammade bloggen Black Ascot i vintras. Jag ringer upp marknadschefen Thomas Wikell och han berättar att de ville flytta ut scenen till nätet, visa att de historier som berättas i operaform är fängslande och mänskliga.

Utmaningen är förstås att nå ut. Att lyckas kräver fantasirikedom och kunskap om redskapens möjligheter, men behöver inte kosta så mycket i pengar. Vi kan också vända på resonemanget och konstatera att det åtminstone är lättare och billigare att nå ut än tidigare.

Sociala medier är inte minst fantastiska för att bygga lojalitet. Själva utgångspunkten är att kommunikationen inte är enkelriktad, utan inlägg kommenteras och innehåll i övrigt samskapas på olika forum. Detta innebär en investering i tid för varje person – vilket ökar benägenheten för fortsatt lojalitet och att berätta för andra om intresset.

Konsumentmarknadsföringen ger tre förklaringar: För det första leder investeringar – i form av tid, ansträngning, kunskap, pengar – till fortsatt intresse. Man vill ha något för sin insats och följer upp hur det går. För det andra är det mycket motiverande att kunna påverka resultatet. För det tredje tillfredsställs det fundamentala behovet av att ha relationer till andra människor, att känna tillhörighet utifrån en gemensam utgångspunkt.

Men det finns också möjliga fallgropar. Allting är inte rätt för alla. Nedan följer några ord på vägen:

  • Att använda sociala medier bör inte vara en strategi i sig själv, utan för att uppnå andra mål. Ett sådant kan vara att fördjupa relationen med befintlig kärnpublik. En annan att bredda intresset för kulturformen man sysslar med.
  • Engagemang är ömsesidigt. En lojal grupp kräver något i utbyte. Enkla saker handlar om att lyssna och svara, liksom att bjuda in för synpunkter på program. Kanske ska de som engagerar sig få tillträde till särskilda evenemang eller rabatter? Uppmuntran leder till ännu större lojalitet och engagemang. Detta måste dock ske på riktigt. Fuskande i de här relationerna genomskådas, som i alla förhållanden.
  • Närvaro på internet är inte detsamma som ha en webbplats. Idag finns mängder av andra – och ofta kostnadsfria möjligheter – för att sprida information, lägga upp musik och videoklipp, skapa kalendarier och bjuda in deltagare till grupper. Förutom att egenproducerade alternativ ofta är dyra så är de alternativa verktygen ofta bättre. Inte desto mindre kan en egen sajt fungera som ett nav för all denna information.
  • Jämför gärna vad du kan göra med de pengar som idag läggs på trycksaker. Fundera också en gång extra på vad de här trycksakerna leder till. Bygger ni lojalitet eller förståelse? Säljer ni fler biljetter?
  • Ha kontinuitet. Det är viktigt att se till att relationerna får en fortsättning. Gör detta genom att ge en glimt om vad som kommer och locka gärna vidare till något nytt.
  • Hur fortsätter vi härifrån? Vill du ha fler exempel? Vilken institution i Sverige är egentligen bäst på detta? Anmäl dig på analysbrevet från Kulturekonomi.se så får du veta mer i augusti.

* Själv finns jag på @tobias_nielsen

** Enligt utredningen ”En del av världen” som jag gjorde för Svensk Scenkonst och Kungliga Musikaliska Akademien för några år sedan.

Kommentera
6 juli 2009 under Analys | kommentera

Nu slutar jag med kulturpolitik

Tobias Tobias

Om man sysslar med kultur i Sverige är det lätt att dras in mot kulturpolitiken. Längre och längre in. Till slut ser man inget annat.

Jag är ju för en stark kulturpolitik, men på sistone har det dock blivit lite väl mycket, inte minst beroende på Kulturutredningen, och en hel obehagliga sanningar har klarnat.

Så nu slutar jag med kulturpolitik.

Det här är förklaringarna:

– Jag är trött på många av kultursektorn aktörer, som är allt annat än förändringsbenägna och vill förnya, trots att det är det som kulturen ska bidra till. Framför allt är jag trött på egenintresset. Ofta känns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik är de som har sin direkta försörjning via den. Många vill påverka sin sak. Få vill diskutera helheten.

– Jag märker att något händer med mig när jag alltför många tankar filtreras via en kulturpolitik. Tilltron till stöd i olika former ökar. Ett offentligt tjänstemannaperspektiv tar vid, där allting kan samhällsplaneras och att alla problem har en lösning i en offentlig satsning. Men verkligheten är givetvis inte så enkel. Väldigt få spännande verksamheter planeras fram. Man får inte heller sluta leta efter andra svar än enkla lösningar.

– Det är egentligen kultur jag vill ha i mitt liv – skratt och underhållning, tårar och tragedier, perspektivförskjutningar och inspiration – inte nödvändigtvis kulturpolitik i form av struktur, incitament och svar på marknadsmisslyckanden. Men jag har dragits åt att fundera över det senare eftersom det dels är intressant intellektuellt, dels viktigt för att bidra till en stark kultur (har jag inbillat mig).

– Kulturpolitiken är svag. Om man vill förändra något inom kultursektorn är andra vägar bättre. Piratpartiet har till stor del arbetat med frågor som rör distribution av kultur (även om partiet senare tid svängt mot att mer prata integritet) men gjorde det helt utanför kulturpolitiken. Ingen EU-parlamentariker i övrigt ser sig heller intresserad av att  jobba med kulturpolitik (enligt SvD). Dessutom är man alltid underordnad den som håller i pengarna. I kommunen är det kommunstyrelsen som har makten, nationellt är det förstås finansdepartementet eller statsministern som beslutar över tilldelningen.

– Ingen annan är intresserad. Om man talar kulturpolitik med någon utanför kultursektorn möts man ofta med komplett ointresse. Jag skrev en artikel för Newsmill för några veckor sedan och fick pinsamt få millningar och kommentarer. Det är möjligt att artikeln var lam och visserligen publicerades den eftermiddagen före Kristi Himmelsfärdsdagen, men jag inbillar mig att intresset ändå hade varit mycket större om jag hade skrivit om upphovsrätt eller vd-bonusar.

***

Det hindrar inte att jag är trött på att syssla med verksamheter inom och förändringar som rör kultursektorn. Vi i ett synnerligen intressant läge just nu, i en brytningstid med digitala utmaningar och postdigitala krav. Det finns mycket att undersöka, många diskussioner att föra.

Hur ska bokbranschen hantera förändringen som läsplattorna medför? Hur ska scenkonstinstitutionerna skapa förståelse för sina verksamheter, t.ex. med hjälp av sociala medier? Hur påverkar strukturomvandlingen de stora projekten inom musik, film och dataspel när de producerande bolagen ser delar av sina intäkter försvinna på grund av illegal fildelning?

Men jag överdriver förstås. Jag kommer även komma in på kulturpolitik i de här fallen.

Jag behöver bara ta en paus och nyktra till lite. Jag vill också se annat.

Kommentera
3 juli 2009 under Noterat, Samtal | kommentera

Därför ger jag ut boken "Gratis?"

Tobias Tobias

I eftermiddag i Visby under Almedalsveckan sprids en förupplaga av boken ”Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” under ett seminarium som Medieföretagen arrangerar. Det är mitt förlag Volante som förlägger och säljer boken och ni kan kika mer på www.bokengratis.se.

Boken går till tryck om två veckor och ytterligare ett kapitel tillkommer. Det är fantastiskt med digitaltryck sett till snabbhet (ett dygn för en bok!), men kan inte räkna sig med hur boken kommer se ut fin och färdig. Den upplagan släpps i slutet av augusti.

Nedan beskriver jag varför jag väljer att förlägga boken – troligen kan det var en intressant läsning apropå kulturekonomiska avvägningar och samarbeten. Val är inte alltid lätta.

Varför ger du ut den här boken?

Jag tycker att boken är bra och viktig. Annars hade jag inte givit ut den. Bakgrunden är intresset för frågan för mig som kulturekonom. Jag funderade ett tag på att hugga på en svensk översättning av Chris Andersons bok ”Free”, och jag lyssnade på honom i Malmö och fick boken som pdf-fil i februari. Men jag tycker att hans resonemang är väldigt endimensionellt och ibland rätt slappt när han bara beskriver och inte alls problematiserar.

Därefter funderade jag på olika möjligheter, men tiden började bli knapp och då dök förslaget med den här antologin upp. Jag gillade idén med att samla olika röster som inte bara representerar en position. Jag är trött på polariseringen i upphovsrättsdiskussionen och att grupperingarna är så tydliga, att många bara skriver för en egen krets. Det är bra med samproduktion, men nyttan begränsas om sammanhanget är homogent. Det intressanta nu är ju inte vad som varit rätt eller fel utan hur vi löser upp knutar och kommer framåt, i detta läge som vi faktiskt är i nu med illegal fildelning å ena sidan och seghet i nya affärsmodeller och integritetshotande lagar å andra sidan.

Boken är utgiven i samarbete med Medieföretagen. Vad innebär det?

Det här var inte ett oproblematiskt beslut från min sida, eftersom företagets huvudverksamhet utgår från att vi är oberoende analytiker, trots att många uppdrag finansieras av andra. Frågeställningen är densamma som för konsten i förhållande till dess finansiärer.

Medieföretagen bidrar med en grundersättning och köper ett gäng förex. Den ekonomiska risken står mitt företag för, men den har minskat genom förköpet. Samarbetet möjliggör att prislappen blir låg. När boken är klar och levererad har vi inga åtaganden mot varandra. Medieföretagen får använda boken hur de vill – som vilken aktör som helst – under villkor som gäller alla. Medieföretagen kommer gissningsvis använda boken i sitt utåtriktade arbete, såsom med seminariet idag under Almedalsveckan.

Hur mycket har du styrt över boken?

Jag hade som krav att det skulle bli en debattbok, inte en partsinlaga. Jag driver inget bokproduktionsbolag utan en verksamhet som drivs av bidra till en klokare värld. Det är helt okej om någon inte tycker att vi lyckas, men jag tror i alla fall det är en god ambition att över huvud taget nyansera och offentliggöra diskussioner.

Däremot har jag inte påverkat sammansättningen helt. Vi kom in så sent så vi kunde bara komplettera, inte välja från början. Men därefter har vi styrt över produktionen i form av formgivning, artikelkomposition, pappersval och format. Och som sagt, jag tycker att helheten är intressant och bra.

(mer…)

Kommentera
3 juli 2009 under Noterat | 1 kommentar

Baksidan

Emma Emma

Även i Dallas, på den konferens som sysslar med kultur och ekonomi, med ”arts management”, lyser upphovsrätten nästan helt med sin frånvaro. Det är mycket förvånande, och skulle i sig vara värt en forskningsinsats.

Annars är jag LYCKLIG över att konferensen är slut. Visst kom det fram ett och annat intressant ”paper”, och jag träffade massvis av trevliga, roliga människor, men i det stora hela är akademiska konferenser rätt förskräckliga tillställningar.

Och det blir bara värre och värre.

ALLT handlar ENBART om att PUBLICERA sig internationellt. Om man över huvud taget undersöker något, om man är det minsta intresserad spelar ingen roll, så länge man har ”rätt ämne” och ”rätt referenser”.

Det är verkligen en förfärlig utveckling – och jag vet inte längre om jag vill vara med.

Ett par av mina så kallade bästa forskningsvänner lyckades, oberoende av varandra, säga rakt ut hur misslyckad de tycker att jag är, som inte publicerat mig tillräckligt mycket i rätt ”journals”. Deras råd var att jag måste sluta intressera mig, eller sluta forska om sådant jag är intresserad av, sluta göra stora undersökningar, sluta ifrågasätta och istället bli mycket mer strategisk.

Jag vet inte om jag vill. Just nu vet jag knappt om jag vill fortsätta forska. Det håller på att skapas ett sådant gigantiskt systemfel.

Och inte är det mycket bättre när det kommer till undervisningen. Jag pratade med en kollega vid en riktigt prestigefylld utbildning i USA, en masterutbildning som ger dubbla examina, både en MBA och en MA. Studenterna betalar 40 000 dollar per läsår, och utbildningen pågår i två år.

Bortsett från praktik, har de sammanlagt 75 salstimmar. SJUTTIOFEM. That’s it.

Jag frågade lite försynt om det verkligen kunde ge kvalitet, varvid han/hon tittade på mig och sa att så länge studenterna betalade, var det inget som de bekymrade sig om.

Dit vill jag inte.

Resten av konferensen ska jag rapportera mer om, när jag har hämtat mig. Än så länge är jag lite för upprörd, och dessutom behöver jag verkligen semester.

Jag är tillbaka på bloggen i slutet av månaden. Ha nu en härlig sommar!

Kommentera